Vårsnack med er.

Det är vår i luften, men var är er? Kan man ju undra såframt man är upplagd för en försigkommen, men helt värdelös ordvits och det är man ju knappast då vårtecknen hopar sig i den mildra graden att man nästan kiknar av missnöje. Jo, missförstå mig gärna fel, men våren är en tid som är förunderligt vacker, en tid som deklarerar pånyttfödelse och början till en varm och skön sommar. Om det inte skulle vara för de demoniska attribut som följer det hela allenast för att fördärva nöjet att njuta av naturens finaste egenskaper. Det hela börjar en timme innan väckarklockan deklarerar att man ska börja sno sig ur täcket och raggla till badrummet enbart för att chockeras ihjäl sig själv av sin egen spegelbild. Det är nämligen så att kajorna på taket vaknar tidigare än underskrivne och sätter igång med en repertoar bestående av ”Singing in the Rain” med tillhörande steppdans och hela fjäderfäensemblen inblandad i hängrännorna av metall som passligt nog ligger ca en meter från skallen om man ser till fågelvägen mellan nattkudde och kajornas gryningsestrad.

Då regnet slutat droppa och solen sticker skallen fram bakom molnen torkar världen upp och man känner att nu ska man gå ut och skaka av sig inomhusdammet. Man smäller upp dörren, skrämmer iväg kajorna och ställer sig behörigt ut på gräsmattan. Där står man bredbent som en annan patron och tar ett djupt andetag, hälsar välkomnande på solen och daskar kamratligt björken på den robusta stammen. Sedan slår verkligheten in. Solen bränner de ovana ögonen ur skallen och man blir – om inte annat – tillfälligt blind och raglar ned för slänten, tornar in i den parkerade bilen, bryter av ytterspegeln och landar med ljudligt bröl i en pöl brunt vatten som inte ännu dragit nytta av solens upptorkande egenskaper. Generat lagar man sig illa kvickt upp på tvenne ben igen bara för att brista ut i nysningar som hotar att slänga ut lungorna på gårdsplanen och ögonen stämmer in i vårens härligheter genom att översvämmas först med tårar och sedan muras igen av torkande sådana. Antihistamin senare släpper allergisymtomen och man somnar av biverkningarna kl 16.15 och vaknar 02.46 bara för att fru A inte hade lust att väcka mig då gubben sussade så sött i soffan. Låt honom sova ut ordentligt. Mellan 02.46 och 04.55 ligger man sedan klarvaken och då man åter somnar sent omsider börjar kajorna ägna dig åt dans i hängrännan. Åh, den härliga våren.

Våren betyder också att bilen ska städas, båten ska fixas i vattenskick och de där trädgårdssakerna ska placeras strategiskt ut så att man har syn över ägorna, samtidigt få i sig passligt med sol och att man kan gömma sig diskret från förbipasserande grannar. Inte alltid helt enkelt att kombinera dessa ambitioner. Förra sommarens trädgårdsmöbler hade levt ett gott liv och åtnjutit en hel del omsorg, men beslöt sig den sista veckan innan vintermagasinering att ställa sig framför trädgårdstraktorn och traktorn vann. Möblerna blev brännved och i år ska nya skaffas. Visst är det konstigt att två människor, bundna av ringar och granna löften kan ha så olika uppfattningar om vad man ska sitta på då man klämmer i sig grillkorv och pilsner! Min mening är att det går alldeles utmärkt att sitta på plaststolar och ha ett passligt bord i plast till detta. Grönt, lättspolat med högtryckstvätten och inte alls så dyrt som den där gruppen i jacaranda som vunnit stilpris på möbelmässan i Paris 1932. Och som garanterat inte håller för det tryck som en trädgårdstraktor på ett par hundra kilo plus mig på åkdonet kan orsaka i en stund av vilsekommen tanke och missriktad uppmärksamhet. Förmodligen förlorar jag dock denna rond i valet av möblemang.

Grillen ska fram och det där med att ”den får stå till våren, det är enkelt att putsa den sedan” får man nog omvärdera en del. Två timmar med stålborste, högtryckstvätt och vinkelslip gjorde förvisso saken, men det känns som att det var mer möda och besvär än vad resultatet gjorde gällande. Och så är grillen lika skitig igen efter att första omgången fläsk bränner fast på gallret. Tur att man alltid kan säga ”jag gör det senare”.

”Jag gör det senare” är en bilfråga också. Visst har voituren spolats renare även under vintern, men oftast mot betalning och automatik på närmaste mack med adekvat utrustning. Vårsolen lockar dock fram den äventyrliga mannen som minsann kan ta hand om sin egen bil, professionellt, billigt och dessutom lapa sol samtidigt medans musklerna får svälla och arbeta till alla åskådares förtjusning. Till saken hör att solen, om också rund, gul och het, är inte sådär vansinnigt varm i längden fastän man kan tro det då man förundrat ser hur graderna stiger i mätaren optimistiskt placerad på solsidan. Fram med ämbaren, varmvatten, schampo, vax och trasor av alla de olika sorter. Strax inser man att luften inte är så varm som man trodde, vattnet i spannet är varmare än man lämpligen tål och efter en stunds gnidande av bilplåten låser sig ryggen och man står där kutig och smärtfylld och hoppas på att någon ska komma och döda en. Och då har man bara kommit förbi första dörren på bilen. De där tre musklerna man en gång hade, har sedan länge pensionerat sig och vill påminna om sin status genom att klaga med illa molande värk. Men skam den som ger sig och inom en rejäl stund är bilen tvättad och man kan räta på sig samt krypa ur vinterkläderna som man under arbetets gång tvingats installera på sig eftersom det var trots allt så satans kallt ute i solen. Fast nu svettas man i gengäld. Torka, torka, torka och sedan vaxa. Ännu jobbigare än att tvätta och ytterligare en halv dag senare står bilen fin och glänsande på gården. Ja, då kommer frun i huset och informerar att den bör ju få en interiörsuppfräschning också och lyckas trolla fram fönstertvätt, vinylputs och lädergejsimojs för insmörjning av säten. Och se, en dammsugare har uppenbarat sig samtidigt som frun har försvunnit lika snabbt. Och så rök resten av dagen år pipan. Nästa dag regnar det ymnigt, litet snöslask på köpet och bilens nyrekonditionerade exteriör ser ut som den gjort hela vintern, skitig, och trots att man kan se i interiören vissa blänkande detaljer, så har någon användare av automobilen burit med sig slask i kängorna och en påse utspridda pommes frites så man blir trött i hela huvudet.

Båten är en annan femma och ska den i plurret så måste den åtgärdas innan den guppar på böljorna de blå. I dagsläge har den ett skrov och en motor, men ingen inredning, för i ett ryck av vansinnig ambition i höstas revs allt löstagbart ut, inklusive golv och tak, för att omkläs med färska mattor och tyger i adekvata färgkombinationer. Verkar enkelt nog, men sedan ska det hela göras också. Fru A är ju utbildad tapetserare så hon kan nog fixa inredningen bara hon hinner, men jag ska därnäst montera den. Motorn ska få sin årliga genomgång och vissa slitdelar ska bytas ut vilket inte heller är alltför komplicerat, men man måste få tummen ur. Och att få tummen ur tycks vara besynnerligt problematiskt. Har den måhända slagit rot i rectum? Då allt är klart ska båtskrället i vatten och förhoppningen är att den inte sjunker av någon ospecificerad anledning eller att jag tar mig ett ofrivilligt dopp vilket jag redan demonstrerat att jag kan göra till många närvarandes stora munterhet. Icke att jag ger den tillfredställelsen en gång till. No Sir!

Våren, den härligaste av årstiderna… jag stannar fanimig inne och glor på film istället.

Säg NEJ och gör det nu!

Bensinupproret fungerar INTE!

Som rubriken säger kan man lugnt konstatera att det s.k. bensinupproret fungerar inte och beviset på detta är bränslepriserna som bara stiger och stiger. Dessutom ett ganska övertygande bevis, om jag får säga min mening, det här med att priset för soppa ligger på snart 16,- litern!
Olika uppror som nu och då sprids via Aftonbladet, Expressen och även FaceBook uppmanar oss att skriva på listor som ska levereras till ”bestämmande instanser” eller så ska vi inte tanka på måndagar alls på de ledande stationerna Preem, Statoil och allt-vad-fan-de-heter. Funkar inte och som en stationsföreståndare sa: Tankar de inte på måndagen, så tankar de på tisdagen desto mer.

Jag har en bekant som jobbar på en bemannad bensinstation som chef. Eller snarare, det var en gång i tiden en servicestation där man tankade sina bilar och mopeder, där det fanns en biltvätt och en verkstad samt en massa lämpliga reservdelar till de flesta bilmärkena, om det så var en fläktrem som gått av eller en bit slang för att hindra kylvätskan att rinna ut på gatan. Allt fanns och därtill personal som kunde hjälpa till om man hade tre tummar mitt i handen.
Idag är det annat. Jo, man kan hitta en säkring och kanske ett litet urval tändstift samt bilvård för överpris, men den gamla servicestationen är historia. Bakom disken står finniga hummelstörar som knappt kommit ur mopedåldern och kan allt om World of Warcraft med inget om bilar eller tjejer som kan lägga en korv i ett bröd, men vet inte vad en H7-lampa är för något.
Bekantingen som förestår en av dessa f.d. servicestationer/bensinmackar berättade att dessa uppror har inte hittills gett någon effekt alls eftersom vinsten i det bränsle som de säljer är relativt liten och omsättningens stora pengar kommer från merförsäljningen kring det där ofrånkomliga bränsleinköpet. Kaffe (kostar 20 öre att brygga, 10 pix till kund), smörgåsar (3 kronor att tillaga, 15 ut), konditoriprodukter, godis, biltvätt, spolarvätska, filmuthyrning o.s.v. Vad bränsleförsäljningen ger är inte mycket och uppropen trots minskar inte veckans totala omsättning. Snarare tvärtom, för man kör slut på tanken och istället för att tanka 20 liter som man brukar fyller man hela tanken på 60 liter bara för att ha så det räcker. Men ju mer man har, desto mer använder man, så ekorrhjulet är i rotation. Bara att inse.

Den gode bekanta personen ämnar sluta som mackföreståndare. Inte för att han skulle vara trött på orättvisorna vad det gäller bränslepriser och i synnerhet beskattningen av drivmedel, utan för att han fått en bättre anställning på annat håll. Men han lämnar jobbet med en insideinformation som gör gällande att OM man ska slå hårt mot bensinbolagen och tvinga dem omvärdera sin verksamhet = pris på bränsle = lobbyverksamhet gentemot staten, så ska man helt enkelt inte handla något alls på bemannade stationer eller de stora kedjornas obemannade mackar. Handla drivmedlet på din lokala independentdistributör och maten på ICA eller Coop och på landsbygden ska du köpa din mat i den lokala bybutiken, för annars går den omkull. Klipp i tu ditt bensinkort och skicka in det till storbolagen med ett meddelande om att du säger upp kontot och Fuck You alldeles särskilt mycket! Skaffa ett nytt kort hos någon av de mindre aktörerna. Skulle 400 000 individer göra detta, så skulle storbolagen nog värdera om sin prispolitik ganska omgående.

Min familj bytte för exakt ett år sedan från Preem till en mindre aktör som har sina stationer, alla obemannade, allstans i Sverige, men mestadels ute där man kör, d.v.s. längs med landsvägar och i glesbygden. Vi har sparat reda pengar, inflation inräknat, de senaste 12 månaderna, 2320 kronor i bränslekostnader (enligt kvitton och har inte kört vare sig mer eller mindre) och mellan tumme och pekfinger minst lika mycket i onödiga inköp då man nu råkar vara på Preem. Det kanske inte är mycket pengar i det stora hela, men tänk om 400 000 kortinnehavare skulle göra samma sak. Besparingen skulle vara 928 miljoner pix och då börjar vi tala om pengar som storbolagen inte får in. För att inte tala om den där merförsäljningen! Finns då risken att småbolagen blir giriga? Jo, klart som korvspad, men å andra sidan kan de bli ännu billigare då de stora tvingas sänka priserna. Vem vet?

Nu är det ju inte endast storbolagen som bär skulden till de höga priserna. Vi har ju råoljepriset, världsekonomin, krig och konflikter samt en grön våg som rabiata miljöpartister och andra s.k. nygröna med tretton steg till tunnelbanan och hög riksdagslön förordar. 56 000 kronor i månaden och man behöver inte bekymra sig om ören. Man kan då t.o.m. höja skatten en aning, för det drabbar ingen fattig!

Jag är för en bättre miljö. Vi källsorterar, använder grön el, köper Kravmärkt då det är möjligt och kör miljöbilen med partikelfilter på ett ekonomiskt acceptabelt sätt. Men att piska resten av ryggskinnet bort varje gång man tankar är inte acceptabelt, i synnerhet då man bor på landet där det inte finns kollektivtrafik och individens arbetsresa kräver egen bil. Dra av det på skatten, kan man ju påpeka! Och visst, det gjorde vi. Resultat = 0. Så den extraskatt man borde ha betalat försvann förvisso, men på familjenivå blev slutresultatet ändå noll. Skattelättnader är bra, men då man inte är höginkomsttagare så är det inte det där lilla i skattesedeln som spelar roll utan summan som visas på bensinautomaten då tanken är full. Det spelar roll!
Så skit i att inte tanka då och då hos de ledande bolagen, tanka inte alls där. Någonsin. Och köp inget! Från och med nu! Då gör du skillnad.

Gör mig en tjänst, kommentera eller ge pluspoäng på mitt bloggtips om bloggar som handlar om allt möjligt

Jag - ett chauvinistsvin!

Idag blev jag kallad för ett chauvinistsvin. Upptakten till detta var häpnadsväckande och överraskande, så jag för en stund blev helt mållös, något som sällan händer. Ett gäng unga och ålderstignare kvinnor hade slagit stånd utanför ett köpcentrum, inte så oöverkomligt långt ifrån mitt boende. De delade ut lila lappar med text på och hade spikat upp en banderoll som förkunnade jämlikhet. Jag vill inte sätta stämpel på folk, men första intrycket av dessa halvdussinet kvinnor var, att de knappast kunde räknas som liberala feminister, kvinnor som genom politik, utbildning och upplysningsverksamhet strävar mot sitt mål. Nej, första intrycket jag fick var att det var ett gäng mer anarkistiska individer som blankt säger nej till allt som ens på avstånd liknar en kompromiss. Den där knytnäven i venustecknet på banderollen avslöjade en del.

Hur som helst hade jag bråttom och tackade nej till skriften som erbjöds genom att lätt leende lyfta min handflata mot kvinnan i rörelse mot mig. Jag uppfattade detta som internationellt accepterat ”inte nu, men kanske senare”. Hon (eller får man ens säga hon?) starrbligade på mig och ropade ut ordet chauvinistsvin. Jag hann nog ta fem-sex steg till innan uttalandet registrerades i mitt skallparti. Min brådska att äntra köpcentret avstannade och det gjorde jag med. Ifrågavarande utropare stannade också mitt i sin agitation och under en överraskande utdragen stund utväxlades blickar som gjorde uttalanden som ”ursäkta, vad sa du?” helt egala. Skulle blickarna ha haft kärlek i sig i samma intensitet som hat, så skulle världen omkring oss förvandlats till choklad och sjungande pippifåglar. Nu blev det inte så och faktum är att världen omkring oss var redan så satans kylslagen, att några graders skillnad inte spelade någon roll hur än kvicksilvret i mätaren kämpade nedåt.

Det var länge sedan jag känt hat mot en person av vilket som helst kön. Jag har sedan länge, länge, länge accepterat att vi är alla lika värda oavsett vilken färg, kön, kulturell, religiös eller sexuell läggning man har. Bland mina vänner finns det folk av alla slag och sort och ingen är märkligare än en annan. Alla är i mina ögon jämlika och då skall inte en okänd discofitta (tack kära dotter Iris för det beskrivande uttrycket, som jag inte ens vet vad det betyder, men…) komma och kalla mig för en chauvinist, än mindre för ett svin. Jag är inget svin. Jag är en gris… karl, menar jag!

Hat! Det är starkt och medan jag skådade denne individ från topp till tå avtog hatet, för hur skall man kunna ha känslor för en person som knappt fyllt myndig ännu och som snabbt och diskret drogs iväg av en ursäktande äldre kvinna, 55+, som helt klart hade en mer egenupplevd ställning i frågan om jämlikhet. Jag muttrade väl något i stil med ”nåja…” och gick vidare, men hela saken fortsatte att mala i skallen och det retar mig mer än… mer än… många andra saker.

Radikal feminism är inte svaret, eller lösningen, på frågan om jämlikhet. Vi, män och kvinnor, kan bli jämlika på många plan, men inte alla. Så länge som vi är av olika kön och bara ett av könen kan föda barn, så har vi en biologisk ojämlikhet som vi inte kan göra något åt innan vi av evolutionära skäl blir androgyna. Samma lön för samma jobb, kvinnor skall aldrig vara underordnade männen och könet i sig skall inte påverka något alls, det är jag helhjärtat för, men vi måste vara realister. Vi alla är resultat av biologisk evolution och när/om vi börjar leka Gud med utvecklingen, så kommer det att allenast bära åt helvete. Däremot kan vi påverka samhället för att skapa en jämlik och rättvis fördelning av dess resurser och möjligheter. Att krossa patriarkatet är retorik som hör till historien. Kvinnor har redan nått samma höjder som män och där de inte har excellerat, så kanske de finns orsaker till det, men inte mer än att det finns även män som inte når de drömmar de har. Men det är klart; i Sverige är det faktiska mer reellt än i tredje världen och visst vill vi att alla allstans skall ha det lika bra. Vi vill! Vi vill!

Säg att vi äntligen når till det perfekta, jämlika samhället som feminismen strävar efter. Kvinnorna är nu ekonomiskt, politiskt och socialt likställda männen. Vi begränsar oss för bekvämlighetens skull till I-världen, ty kvinnorna i Bangladesh och Afghanistan kommer inte att bli jämlika, inte ens i vår drömvärld. Inte ens om vi vill! Nästan en halvmiljon år mänsklig, social och kulturell utveckling kan man inte frånse helt.

Så vi är jämlika, alla är nöjda. Kvinnorna har hälften av platserna i Riksdagen, äger och styr över hälften av alla bolag och tar ut bara hälften av föräldraledigheten så att männen kan ta ut den andra halvan. Kungen har blivit utbytt mot en drottning, homosexuella äktenskap är lika vanliga som straight-äktenskap och ingen höjer på ögonbrynen om ett helvitt bögpar vill adoptera en kolsvart unge från Ghana. Vi är så jämlika att det knappt går att se skillnaden på män och kvinnor, för det är klart att kvinnoförnedrande reklam är förbjuden och de mest radikala i rörelsen har lobbat för att göra all information, reklam eller annan, könsneutral. Toys’r’Us får slå igen, för här skall minsann inte dockor krängas till flickor eller leksakspistoler till pojkar, för den delen. Kvar finns landskapspussel och träbitar i neutrala kulörer. Bara för att retas litet.

Kvinnorna – nu i maktpositioner – gör såsom evolutionen skapat människan, gynnar andra kvinnor. Snart är männen i minoritet. Om männen skulle revoltera i denna situation, så skulle kvinnorna försvara sig och sin position med frenesi. Försök gissa vad det kan leda till? Männen, nu i minoritet litet här och var, börjar oroa sig för sin situation, ekonomi och sin… jämlikhet. Skall det vara jämlikt, så skall det banne mig vara jämlikt på alla plan. Vi vill också föda barn. Lös problemet, kärringar! Och snart står vi och delar ut blå lappar med strävan om jämlikhet och i synnerhet rätten att vara som kvinnorna. Livsgivare, förstföderskor, ammande mammor/pappmor… Snart står det en manlig genusforskare i TV och gapar allt han förmår hur orättvist samhället har blivit och hur fel det är att så få män finns i kvinnodominerade yrken.

Om det finns en utopistisk, feministisk framtid, så vet jag inte om jag vill vara med. Jag är kanske gammalmodig, men jag gillar tanken att män är män och kvinnor är kvinnor, barn föds – av kvinnor - och evolutionen bestämmer vad det blir av oss. Under tiden är det helt okej att sträva efter jämställdhet i samhället, leva som den man är och som man känner sig, men att bli androgyn – om också enbart psykologiskt – är en tanke som inte frestar mig det minsta. Och där det har funnits matriarkala samhällen, så visar historien att det liksom inte funkar i längden. Vi män behövs och vi vill inte bli kallade för svin eller chauvinister bara för att vi enbart är vanliga män.

Avslutningsvis en dialogsnutt från Life of Brian, som säger det hela så väl:

Stan: It's every man's right to have babies if he wants them.
Reg: But you can't have babies.
Stan: Don't you oppress me.
Reg: Where's the fetus going to gestate? You going to keep it in a box? 

Judith: [on Stan's desire to be a mother] Here! I've got an idea: Suppose you agree that he can't actually have babies, not having a womb - which is nobody's fault, not even the Romans' - but that he can have the right to have babies.
Francis: Good idea, Judith. We shall fight the oppressors for your right to have babies, brother... sister, sorry.
Reg: What's the point?
Francis: What?
Reg: What's the point of fighting for his right to have babies, when he can't have babies?
Francis: It is symbolic of our struggle against oppression.
Reg: It's symbolic of his struggle against reality.

IQ, sex och annat...

Intelligens är en ganska subjektiv sak även om intelligensen kan vetenskapligt mätas på olika sätt. Tolkningen av intelligensen enligt smartklubben Mensa skiljer sig från exempelvis Wechslers värderingstabell, som används bl.a. i sjukvården. 100 är medelvärdet för befolkningen och frid och fröjd följer av detta. De flesta som kan läsa denna text – och förstå den – ingår i ”normalgruppen”.

Men om man nu skall reta sig på något - vilket jag gör på återkommande basis - så kan man utan vidare ta en titt på nättidningarna som modifierat sina s.k. intelligenstest att rikta sig in på ett specifikt område. Expressen, för att ta ett färskt exempel, frågar Har du ett högt vagina-IQ? Är Du sexsmart? Har du snippkoll? Vad kan du om mannens könsorgan? Kolla ditt kärleks-IQ!

Kul kanske för somliga, men jag irriterar mig djupt på att sammanlänka dessa högst underhållningsmässiga ”tester” till någon grad av intelligens överhuvudtaget. Kanske en begränsad del av allmänkunskapen, men att ha dessa på nättidningssajterna är en förolämpning för en smart läsare som Eders Trogne. Å andra sidan visar det vad som är intressant idag, för korkade tester och underhållningssextema i tabloiderna är inget som slumpmässigt läggs ut. Det finns ett sug (!) efter sexrelaterat material och då man inte slänger ut idiotiska test, så skriver man om dejtingsajter för otrogna, KK-relationer, 10 steg till bättre sex, hur många partners någon har haft, skall jag ställa upp på sex utan lust, därför misslyckas du med dejten och förför din partner - Om och om igen! Kärleken slutar efter 12 år! Vafan?

12 år är inget att tala om. Vissa klarar av det, andra inte. Men låt mig vara självgod till den milda graden att jag kan erkänna, att jag minsann älskar min kära fru och 12 år är passerat med råge. Och hör sen! Vi bråkar aldrig och är vi av olika åsikter så resonerar vi intelligent, precis som två vuxna människor förutsätts att göra. Vi går aldrig till sängs utan att ha kallat varandra för vidriga saker, typ pissmattesugga, glosögonapa, rismask, bambuhamster eller helt enkelt satans apa. Momentet kräver exakt timing, en väl passande tonalitet och så pass tillgjort allvar att det skapar ett leende, ett skrockande eller rentav en skrattsalva. Då lägger man sig med ett leende på läpparna och natten blir söt. Fungerar alltid - även om förolämpningen skulle vara halvdan.

Dock har jag svårt att se Expressen skriva om Kan du din aftonförolämpning? Tio sätt att klia en hårig rygg! Säng-IQ – vet du hur man avslutar Mac-program och lägger datorn i viloläge då din man somnat med den på magen?

Jag vill citera Ridley Scott: Sex är inte kul om man inte själv får vara med. Därav bristen på sex i hans filmer. Ja, några hångelscener kan man väl hitta, men Scott kittlar oss hellre med den subtila tanken om att sex pågår - det behöver inte visas. Jag är ingalunda emot sex – om nu någon ens undrar – enbart mot idiotförklaringen av myndigt folk som vill se riktiga nyheter i en tidning, inte bara sport och dödsannonser med tretton sidors extrabilaga om de senaste sextrenderna. 

Det var bättre förr. Det fanns ju porrtidningar och i dem kunde man läsa om såväl grundsex som mer avancerade positioner och metoder. Nu var det ju så, att man inte själv fick köpa dem – och inte kom det på frågan att man ens skulle försöka. Dock hade pappa – någon annans pappa – alltid ett färskt lager undangömt någonstans och dessa tummade man igenom försiktigt och med största intresse. 

Att en dagstidning skulle ha skrivit om vagina-IQ var otänkbart. Dagstidningar innan Internet var civiliserade saker. Kvällstidningarna kunde nog våga med en och annan sensation, men nästan alltid visade dessa vara provocerande rubriksättningar med textinnehåll som inte krävde vare sig fantasi eller självcensur. Sedan kom www och de gamla ugglorna i huvudredaktörskontoret ersattes med informationskonsulter och unga rivjärn från Journalisthögskolan som preparerat sina färdigheter med finansiella kärnämnen och då fick skribenterna följa en ny lag. Den som sitter på toppen bestämmer. Nu är det oklart om lättnaderna på sexinnehåll och annan provocerande text var även en lättnad för journalister. De kanske hade suttit och hållit inne med en massa konsternerande material som de nu fick publicera?

Och resultatet? Tja, öppna vilken som helst nättidning – med några undantag – och du blir idiotförklarad på momangen. Bara som exempel från en nättidning:

JLos tvillingar i Gucci-reklam.

Bläckfisken Paul död.

Jag levde med en porrmissbrukare

Angelina sviken – av barnflickan

Anna Ankas nya program ”ett bottennapp”.

Vem bryr sig? Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att en enda av de människor jag känner skulle ens… fast vad vet jag? Det är kanske de i min närhet som kräver ”nyheter som underhållning”. Fy fan, men helt realistiskt.

Är då mina vänner IQ-befriade? Är alla som lägger energi på att läsa om sex i dagstidningarna blådårar och störda? Är jag den enda som läser Dagens Industri? Jag törs inte fråga, kanske min världsordning ruckas och jag faller från min präktighetspiedestal med en smäll. Kanske får jag en uppväckelse som avslöjar att saker och ting faktiskt sker och heter något annat än det man skrev på den civiliserade tiden i riktiga papperstidningar för folk som intresserade sig om samhällets situation. Kanske är jag förlegad, antik och bakåtsträvande?

Så jag skrattar om kvällen, får min rygg kliad och somnar med en dator på magen. Hur sexigt är det? Så – eventuellt – kanske det finns utrymme för flamsnyheter och kanske kan jag låta bli att reta mig över dem och hålla mig till mina intellektuella blaskor bästa jag vill. Jag får helt enkelt installera ett mentalt filter i skallen för att sortera bort det jag inte vill se eller höra. Och där har vi lösningen till hur man blir döv och blind men högljudd.

Här en helt omotiverad bild som har att göra med en – eller flera – kvinnliga könsorgan.

En del om djur & sånt’!

Jag älskar djur. Alla djur.

Utom förstås myggor, knott, fästingar, getingar och allt som kan förvandla en mysig verandakväll till ett inferno av svordomar, vilt fäktande och utspillda drinkar.

Jag gillar hundar också fast de är mer människor än djur. Men inte alltid. Mina två Jack Russel och Jonas rangliga Chihuahua kan separat, och ihop, reta rena helvetet ur mig och detta såväl med subtila rörelser och meddelanden som mer fysiska egenheter.

Låt oss ta Pinni, den 12 år gamla tanten som ser ut som en valp, agerar som en valp då man leker med henne ute eller då hon får följa med på båten, simma och lattja. Emellertid då vi befinner oss i hemmets vrå har hon manér som såväl skrämmer som får mig att bli förbannad. Pinni har för vana att vakta saker. Det kan vara en strumpa, en kudde, en repstump eller gubevars en hundleksak. Hon menar att detta objekt är hennes personliga egendom, mer eller mindre hennes nyfödda valp. Att närma sig hunden då hon ”vaktar” är förenligt med livsfara. Nå, kanske inte livsfara, ty det man får sig är ett par väl exponerade tandrader följt av ett gutturalt morrande från bråddjupet. Avlägsnar man sig vaktplatsen avtar morrandet tids nog.

Livsfara inträffar då man plötsligt råkar trampa i närheten av hennes vaktplats och utan att veta att hon ligger där och ruvar på gummiankan. Sådana situationer kan hända nu och då, men speciellt sker det i mörker då man omtöcknad skall gå och pissa på natten. Plötsligt lyser ett par gröna ögon upp och ett hiskeligt vrål av morrat hat klättrar upp längs med ryggraden. Det sätter skinn på näsan ifall att man inte får hjärtattack eller stroke.

Men vad hon egentligen gör är att hon leker. Det är bara så att hennes lek inte är som andra hundars lek och man får vara glad att hon inte bits. Det bara låter och skenattackerna är inbjudan till lek.

Ibland går leken över till något annat, men inte då människor är inblandade. Då brukar det vara 11-årga Jack Russeln Essi som i sitt kopiöst stora oförstånd inte begriper att Pinnis tänder är vassa och bettet hårt. Essi är människans bästa vän i vått och torrt. I synnerhet i vått älskar hon att torka av sig på närmaste person med torra kläder. Helt oberörd hoppar hon upp i famnen, krossar gärna pungkulorna på vägen, blöter ner hela individen och avslutar med att tacksamt slicka hela huvudet med olämpliga mängder hundsaliv och en högst skicklig tungföring. För övrigt lämnar hon aldrig människan ifred och sover hon, så sover hon helst så nära som möjligt, helst ovanpå. Hon ÄR en baby och agerar just så.

Men så får hon hybris och får för sig att Pinni nog vill leka något häftigt. Det vill hon inte, det är säkert. För 8-9 år sedan lekte de krystat med varandra, men numera slutar de flesta lekarna med att damerna ryker ihop, Pinni med ohämmad ilska och Essi med styrka och helst för att döda. Ingen av hundarna skulle någonsin skada en människa, men varandra försöker de döda. Nu händer detta ganska sällan, för även dumma Essi har fattat att dussinet vassa tänder i ett framben gör ont. För oss som skall beblanda oss i att sära på vovvarna innebär detta ibland skador och om inte annat, så blir man uppskärrad. Ja, ja, om inte Pinni & Essi skulle vara så söta och roliga, så skulle de… eller inte. De är ju våra barn.

Det är däremot inte aftonodjuren, som vi så innerligt kommit att hata. Och då talar jag inte om alpackorna som ibland får tokdamp då ett brunstigt sto får för sig att reta Malte-packan bakom staketet. Det kan bli ett himla liv som underhåller hela flocken i flera timmar. Nåja, det är bara sött och helt rätt om man vill ha små, söta alpackeyngel.

Myggspiraler, ni vet de där kemiska sammanställningarna av skrämselrök som skall jaga myggorna på flykt är ondskefulla uppfinningar. Jo, de är uppfunna av Myggornas Riskförbund för att avslöja visuellt och odoramiskt var homo sapiens sitter och ämnar njuta av en lugn sommarkväll. Skickligt undviker detta satans sugkreatur rökslingorna och slurpar i sig kopiösa mängder av livssaften. Den mer ouppmärksamme kvällsgrillaren kan i lätt frånvarande tillstånd klappa till mygghelvetet med sitt grillverktyg som avancerat avlivar insekten. Samtidigt inser man att stekspaden låg precis nyss i grillen och betingar sådär 190 grader Celsius varvid myggstickets annars ringa rodnad och utbuktning förvandlas till scarification av mindre sofistikerat slag.

Har man maximalare otur så anländer ytterligare ett odjur från Gehenna ungefär samtidigt då ispåsens solida del har vattnats på nyligen anskaffade bränntatuering. Det låter som Kustbevakningens Super Puma och har grovt taget samma storlek. Gulrött monster, Vespa Crabro, dånar in i bilden och trots att bålgetingen sägs vara fridfull och mestadels avståndstagande, så får den folket på altanen att välta åt olika håll, skrikandes i högan sky och viftandes i panik med sina yttre extremiteter. Rottingmöblerna flyger sin väg och grillen välter på mahognyimitationsplastmattan som snabbt krymper ihop till en solid klump av mindre användbar gegga. Ifall man hinner släcka den annalkande husbranden, så ser man hur bålgetingen lugnt sörplar i sig av köttsaften på entrecoten och låtsas som inget. Har man ohyfset att daska till åbäket, så får man reprimand i form av en trettio centimeter lång tagg i ögat. Inte av bålgetingen utan svärmor som desperat viftar med sin virkkrok för att inte tippa över i rosenrabatten. Hur kul som helst om kärringen hade ramlat.

Sommaren är officiellt över och alla lever ännu. Tja, alla som jag känner och det är ju bra. Sommaren var också bra med många härliga turer ute på Vättern. Vattnet var kallt, ca 3 cm… jag menar 17 C° som värst, men simma gjorde jag. Och frugan också. Litet missöde var då vi för första skulle kliva ombord på båten igen. Den är utrustad med en egentillverkad badstege (av förre ägaren) som säkerligen okulärt inspekterat fungerade i teorin. I praktiken började den ca 20 över vattenytan och hade pinnar smala som slöa rakblad. Pojkarna ombord skrattade sig fördärvade då frugan hängde och sprattlade som en torsk i saltbad där hon försökte ta sig ombord. En hjälpande hand från ungdomen och frugan lyftes upp som en trasdocka. Av någon anledning fann jag detta oerhört komiskt och höll på att skratta ihjäl mig. Inte att rekommendera i halvhög sjögång och iskallt vatten. Jag kom upp genom att finurligt begagna trimplanen och motorn, så jag slapp den förnedrande räddningen som fru A fortfarande får gliringar för. Allt för att retas.

Må väl gott folk!

Siste man ut!

Jaha, då var man utan barn i skolåldern! Det är ett tecken på att jag själv har blivit gammal, eller fossil, som de snälla arvingarna saken milt uttrycker. Jesper var den sista att iklä sig den vita hatten och gjorde det som en nyutbakad Europaekonom - som hans valda linje hette.

Tre generationer Ahlgren

Dagen till ära sprätte det liv i finska släktingar, nämligen morsan och farsan med syrrans yngsta dotter i släptåget och Brevik fylldes av folk som pratar Muminska samt ett blandspråk som knappt någon språkkonnässör  skulle kunna lyssna på utan att ådraga sig akut migrän.

Farfar Ahlgren studerar betyget noggrant

Student blev Jeppe med strålande betyg och för att späka sig en aning skippade han festen på kvällen, drog på sig vildmarkskläder och rinkan och satte kurs in i skogen. Tre dagar senare var han blöt, hade skoskav stort som Halland och undrade var solen egentligen gömde sig. Väl hemma i Brevik skakade han av sig skogen, tog en välbehövlig dusch och konstaterade att jaha, där kom solhelvetet fram.

Jonas visar hur en studentbild skall se ut

Morsan fick agera chaufför i okänd bil... 

...varvid viss skepsis uppstod i baksätet.

Tid för en tur på Vättern och under några sällsynt behagliga timmar satt bröderna och pratade som män sinsemellan. Stora saker avhandlades. Morsan somnade i solen och farsan kämpade med flytvästen. Till slut åkte den in i ruffen med orden "fan, jag får väl drunkna då!"

Brorsorna bråkar alltid, men allt som är mindre än en gungstol är bara kärlek

Farmor somnar i solen

Vilka djupa tankar rör sig i dessa skallar?

Vilken fin helg. Jag är lycklig och till råga på allt har min Iris skaffat sig ett hus ihop med sin fina kille Robin.
Betyder detta att man nu kan sluta bekymra sig?
Knappast, men för stunden leviterar jag en aning. Det gjorde inte kattugglan som Pasi hittade!

Farligt möte!