Malcom in The Middle...

...för om någon var en centerpunkt i engelsk punk, så var det Malcolm McLaren. Han var hjärnan bakom Sex Pistols, som blev ett fenomen i mitten av -70 talet och som kom att betyda för mig personligen en hel jävla del. Sex Pistols visade att man knappast behövde kunna spela eller sjunga för att bli "musiker". Dittills hade min musiksmak pendlat mellan basrock á la Tutti Frutti och avsevärt krångligare Emerson, Lake & Palmer, som representerade virtuositet som var ouppnåeligt. På den tiden. Sex Pistols fick mig och 4 andra musikaliska, men okunniga puckon att bilda ett band, Fragile. Först gick det inget vidare och senare nästan lika dåligt, men tids nog -åratal senare- blev vi bättre och punk spelades inte alls fast just punk var det som fick oss att spela i första hand. Toppen av karriären som musiker kulminerades av möjligheten att spela som förband för Manfred Mann's Earth Band. Något nervöst, men det gick fint.

I slutet på 80-talet hade vi bytt namn 3 gånger, de flesta av medlemmarna hade roterat till andra band och tvärtom och slutligen blev det tid för att bilda familjer och börja agera vuxen. Nåja, nästa vuxen. Och saker som Sex Pistols hade bytts ut mot Mumin, blöjbyten och s.k. seriösare musik. Synd egentligen, för nu var vi som musiker relativt bra. Men hemma fick trumsetet göra plats för barnvagnen, gitarren saboterades av en treåring, som ansåg att det gick alldeles utmärkt att använda den som spade och elklaviaturen kortslöt efter saftsoppa i maskineriet. Musiken fortsatte att vara en stor del av livet, men att spela med grabbarna på marknader och festivaler kunde vi gott glömma.

Jag saknar dessa tider. Kanske skulle man grunda ett gubb-band? En gitarr finns och ett digitalt trumset också. Kanske? Malcolm, var är du nu? Din inspiration behövs.

Idag är det exakt fyra år sedan jag opererades i kistan efter en lång tids problem. Operationen var av avlägsningsnatur, men slutresultatet blev det samma som man numera köar till, nämligen magsäckens förminskning. Jag gick på ett år ner från 140 kilo till 85. Kul, men inte bra. Hälsan tog ännu mer stryk av denna viktminskning och för två år sedan blev det en operation till. Akut, för nu var jag på väg att blöda ihjäl. Vikten föll ner till 65 kilo och sanningen att säga trodde jag och mina närmaste att nu var det ute med mig. Men doktorerna lyckades reparera skadan och jag återhämtade mig till stabila 85 kilogram. Dock får jag äta mediciner resten av mitt liv, jag får fortfarande inte ner mer än en fjärdedels pizza och fortfarande blir jag full på två folköl.

Vad vill jag ha sagt? Jo, om du inte absolut måste viktoperera dig, låt bli! Håller du på att dö, gör det, men inte för fåfängans skull. Det är min åsikt om saken. Och jag ljuger inte då jag säger att sockerdumpning är bland det djävligaste en kropp kan utsättas för.

En som ljuger friskt är Ricky Gervais i filmen The Invention of Lying.

Se! En recension!

Jag är extra road av filmer som skapar en alternativ värld runt sina händelser. På så sätt frånkommer man krockar med realism och kan låta fantasin flöda i valfria riktingar. The Invention of Lying skapar en värld som till det yttre ser ut som vår, men där alla människor alltid talar sanning. Det finns inte ens ett ord för lögnen.

Masturberar du fortfarande eller skall vi gå?

I vår värld vore det en katastrof om man alltid sade vad man tänker. Egentligen ganska sorgligt, men nödvändigt för att inte såra känslor, ty de flesta undanhållna meningarna är ju inte så smickrande. Säger man sin ärliga mening om frugans kroppsform i tighta jeans riskerar man stumskola i veckor. Nickar man medhållsamt och medgivande, så forsätter livet som vanligt och detta med lögnens hjälp. Eller snarare undanhållandets hjälp. I The Invention of Lying är även undanhållandet av information otänkbart. Denna värld befolkas av människor som roar sig kungligt genom att se på film som består av en berättare framför en grådaskig kuliss. Allt som "visas" är historia, för egna historier kan man inte hitta på. Ricky Gervais spelar småfete manusskrivaren Mark Bellison som prånglar fram dåliga manus om 1300-talet och i synnerhet pesten. Ingen vill se filmer om pesten. Livet blir inte bättre av att han hotas av sparken och mobbas ärligt av Brad Kessler (Rob Lowe), som fått sig tilldelat mer sympatiska århundraden på manusdepartementet.

TV-reklamen är hysteriskt rolig

Bellisons liv är inget att hurra för. Dejten med Anna McDoogles (Jennifer Garner) är katastrofal för, som sagt, hon säger vad hon tycker om Mark. Och han vrider sig som en mask på en metkrok då sanningarna haglar över honom. Om inte sparken och sanningen om sig själv räckte till, så håller Marks mor på att kila vidare, hans granne hotar varje morgon med självmord och hyresvärden gör sig omöjlig. Hotad av vräkning och allmän misär går Mark till banken för att ta ut sina sista 200 dollar, men just då råkar datorerna ligga nere. I en värld där folk inte ljuger går det bra att säga att man har pengar på kontot och det gör Mark, men helt oförhappandes säger han mer än det han egentligen har på kontot. Och det går vägen. Plötsligt har han pengar till hyran och efter en stund till ännu mer.

Biofilmerna ser ut såhär. I detta fall Napoleons intåg i Ryssland

Mamma Bellison får på sin dödsbädd en försäkran av Mark, som nu hittat på osanning, att det finns en bättre värld efter döden. Dessa ord får en större omfattning än Mark hade tänkt sig någonsin. Han blir plötsligt länken mellan friskt uppdiktade lögner om "Mannen i Himlen" och hans påhittade visdomar om liv och död. Bellison blir genast en internationell kändis, men vad han egentligen vill ha är en liten lycklig familj med Anna, som fortfarande tycker att han är en loser och allmänt en ganska ointressant individ i romantisk mening. Dock en god vän. Mänsklighetens hjälte blir dock för mäktig för att han skall kunna hålla alla trådarna i sina fumliga händer och istället för att bli nöjd med livet händer det motsatta.

Polisen kan man snacka omkull om man kan, det vill säga

Ricky Gervais måste man gilla för att kunna uppskatta hans karakteristiska talang. Han har gett oss fenomenala David Brent iThe Office och ännu mer sanslösa Andy Millman, klanteriernas furste, i Extras. Några krassligare roller som typecastad engelsman i ett par filmer, men nu åter tillbaka som en tönt extraordinarie. Jag känner sympati för stackars Mark fast jag i det närmaste skäms för honom. Han tror att allt löser sig, men för att nå sina mål krånglar han till sitt liv mer än lovligt. Gervais är mästare på att spela en tafatt engelsman där meningarna blir halvsagda och där han kan stamma fram sina ursäkter en oktav högre än alla andra män. I kategorin bortkomna engelsmän är han helt klart i samma kategori som Hugh Grant men ljusår roligare.

Två losers, men en kan ljuga.

Gervais har också tagit ansvar för manus och regi och detta med viss möda, för The Invention of Lying är inte så hysteriskt rolig som man skulle tro. Den är skrattframkallande, men man sitter inte och garvar huvudet av sig mest hela tiden. Gervais har gjort sin film från ett jagperspektiv och motgångarna blir en ankare för filmen mer än något som får en komedi att flyta fram obehindrat. Visst tycker man synd om Mark, men nästan mer om världen som är, trots sina likheter, en mycket udda plats. The Invention of Lying är minsann tankeframkallande om man har lust med filosofiska grubblerier, men även som slit och släng-komedi fungerar den hyfsat bra. Något saknas. Och min mening är att Gervais inte utnyttjar till fullt de möjligheterna som religion (som naturligtvis inte existerar till att börja med) erbjuder. Många bra idéer blir halvfärdiga och på sitt sätt ger Gervais nog en ful känga åt en viss kategori människor snarare än att provocera på ett intelligent sätt. Nåja, jag skrattade och njöt och tycker att filmens idé är något så när obegagnad och hyfsat smart fast den inte når fram i alla scener.

Konkurrenten och den elaka sekreteraren. Jag menar ärliga.

The Invention of Lying är också en svår film, för den kräver att man har en åsikt om religion i största allmänhet, och helt den typen där det finns en Messiasfigur inblandad. Med vid tittningen fanns en individ som inte erkänner någon religion alls, utan förlitar sig enbart på empiriska fakta och han tyckte inte att filmen var sådär våldsamt rolig. Däremot tyckte han att filmen var ett bevis på hur lätt man lurar människor att tro på en allmäktig figur. Till en del håller jag med om detta. The Invention of Lying är i färg och form smart, men i mjukhet och humanism ganska kallhamrad. Mot slutet, och det kan vi ana redan i början, blir sagan sockersöt med ett sting, men räcker allt detta till för att lyfta filmen över horder av andra komedier i tiden? Ja, det gör den och orsaken är helt enkelt Gervais som skribent och i synnerhet som tölpen från gatan, en roll som han utför så väl, att han inte behöver säga något roligt för att vara rolig. Gervais är i sitt element och gillar man Andy Millman, så kommer man förmodligen att älska Mark Bellison.

De moderna stentavlorna skulle nog inte ha passat gamle Moses

The Invention of Lying är ingen djup film även om man kan hitta inspiration till många intressanta funderingar. Mark Bellison är inte speciellt älskvärd som person, och sanningen att säga är ingen av karaktärerna speciellt sympatisk. Inhopp av kända ansikten gör inte saken bättre, snarare ger det en känsla av ansträngdhet, men summerat befinner sig The Invention of Lying på en nivå som överstiger med råge standardkomedin A1 och visar än en gång att Ricky Gervais och hans ensemble kan skaka fram tämligen originella idéer då det vill sig riktigt väl. Rekommenderas med liten reservation.

Life sucks...

Litet mer rolig reklam