Blues on my mind...

Slimeoppositionen drar ifrån. Oljekatastrof i USA. Gordon Browns hysteriskt roliga tabbe. Muthärva i Göteborg. Goa Gubbar är inte så goa när det kommer till pengar. Katolska präster knullar barn! Vilken överraskning! Grekland går i konkurs. Bara elände, men tur att man har bluesen.
Tro mig alla music lovers, den här måste alla bara ha!
SE! En recension!

En Blu-ray-skatt för alla bluesälskare

Så, om man gillar musik, speciellt livemusik och särdeles speciellt gitarrmusik med lutning åt svart, svängig blues, bör man med fördel ta del av den enda blues-live-Blu-ray-disc som behövs, Carlos Santana presents Buddy Guy, Clarence "Gatemouth" Brown and Bobby Parker. Jag går så långt att jag avser utropa denna Blues BD till den bästa i sitt slag, hittills.

Herr Parker startar med instrumental

Jag har haft nöjet att höra alla inblandade huvudnamn live vid olika tillställningar. Jag har t.o.m. pratat med Carlos Santana helt privat och det är en störtskön lirare som bara kan jämföras med Uriah Heeps nästa lika legendariska Mick Box i vänlighet. Santana har inte haft några vansinnigt stora kommersiella succéer som kan jämföras med allehanda Gaga-typer eller andra vrålande stickfigurer. Santana är en gitarrist och en virtuos, som visserligen har sålt bra, drar fulla hus, men som också sålt sig en aning på kommersialismens altare under 2000-talet. Nåja, bröd måste man ha på bordet. 

Carlos Santana gör sällskap på scenen

Men nu handlar det inte om Carlos Santana enbart, utan hans presentation och medverkan på Jazzfestivalen i Montreaux 2004 dit han samlat en trio svarta bluesmusiker för att liva upp stämningen en aning. Montreauxfestivalen är den festival i världen där alla som är värda att nämnas har spelat en eller annan gång. Och det är inte bara jazz som vi hör, utan även andra musikstilar utforskas. Vad som gör Montreaux speciellt gott för oss hemmabiofantaster är att inspelningarna i regel håller hög kvalité och dagens exemplar av HD-inspelning är helt klart i referensklass. Som om detta inte var nog, är även musiken vi får höra i absolut toppklass.

Clarence Brown kör en ganska minlös scenshow

Gitarrister finns av alla de slag. Dagens gubbar, som mäter sisådär 200 år erfarenhet tillsammans, är inte de tekniskt bästa lirarna som finns. Att prata om den bästa i denna bransch är meningslöst för hur skall teknik mätas? Hur skall "feeling" mätas? Man faller för subjektivt tycke och därmed jämnt. Hatar man blues, så blir inte Carlos Santana presents Buddy Guy, Clarence "Gatemouth" Brown and Bobby Parker bättre oavsett vad jag säger. Är man en beundrare av blues och har en förkärlek till gammaldags gitarrblues, jazzblues och rythm'n'blues, så är denna utgåva ett måste. 

Fiddle går lika bra som gitarr

Först ut är Bobby Parker. Snubben har lirat planka sedan 40-talet och är en förebild för många stora gitarrister verksamma idag. Dock har Parker egentligen aldrig fått ett genombrott som skulle ha landat honom i samma kategori som dagens tre andra musiker eller fenomen som BB King och Eric Clapton. På något sätt representerar Parkers set kanske det mest ofördärvade i hela sammanhanget. Gubben är inte längre på topp, hans band är inte den vassaste som finns och mixningen av det hela haltar till att börja med på samma sätt som trummisen famlar och lätt ostämdhet finns i bakgrunden. Men sedan lossar det och Parkers set blir i slutändan en njutbar upplevelse, dock tre ljusår från följande stofil som hasar sig in på scenen.

Plaskblöt, men skicklig saxofonist av större kaliber

Clarence "Gatemouth" Brown hann göra detta uppträdande och några till innan han föll av pinnen 81 år gammal. Han drar med sig ett band som består av en totalt uttryckslös basist (som dock har koll på Brown), en superfet saxofonist och en taktmaskin till trummis, som inte heller visar med en min vad han tycker och tänker. Brown spelar med capo, som han flyttar längs med halsen allteftersom tonarten ändras. En teknik som gör, enligt min åsikt, spelandet enklare. Nu var Brown inte talanglös på något sätt, men trots år i gamet och musiken inbäddad i hans själ, så slutar hans set med högst undrande miner. Stackars halvdöve Brown spelar ivrigt, men har glömt att ställa om capon i samma tonart som resterande musiker, så det låter för jävligt. Efter små upprepade uppmaningar från basisten får Brown ordning på sin tonart och minlöst fortsätter han som inget skulle ha hänt. Scenshowen är minimal i sammanhanget. Brown sitter, ler ibland och saxofonisten svettas ymnigt och är mot slutet som en dränkt katt. Tala om show! Men fan vad det svänger. 

Santana och tillfällig basist för I've Got My Mojo Working

Dagens höjdpunkt är bad boy Buddy Guy som med bluesen gör saker som ålande popdivor i dyra musikvideor måste klä sig halvnakna för, för att komma någon vart. Buddy Guy leker med rösten, slänger ur sig halv- och helsnuskiga texter och insinuerar friskt om sex i alla dess former. Guy är en underhållare av rang. Han kommer på scen med sin prickiga gitarr och sin vita fiskemössa, vrider på ansiktet och stönar som en kåt tonåring på första träffen. Därtill leker han med sina instrument som om de var en del av hans kropp. Buddy Guy i sin gammelmansgestalt är sin egen show, så även om de andra rör på sig litet grann, så är det Guy som äger scenen utan tvekan.

Gatemouths basist förklarar att han spelar i fel tonart. Santana grubblar över situationen

Vi har tre bluesmusiker och en som provat gränserna på alla tänkbara stilar, men som återkommer till bluesen på ett respektfullt sätt, tack Santana, som själv deltar i alla seten. Vi har tre olika shower, alla inom samma genre, men ändå så olika. Här finns Parkers litet ofina och råa set med en mixning som inte låter helt 100, men som pyr av någon slags urenergi. Musikerna är kanske inte de vassaste, men mitt i Parkers show inser man att känslan finns även om resultatet separat är bra, men jämfört med de andra ganska tamt. Parker är en skicklig bluesgitarrist, men det vilar litet stilspöken av Little Richard & James Brownöver hans uppenbarelse. Men det som saknas i det tekniska framförandet räddas av känslan och draget i setet. Med Santana som stöd blir de sista låtarna ena riktiga röjare även om Santana inte är den som man direkt associerar med svart cajun-, delta- och Chicagoblues.

Buddy Guy, Bad Buddy

Browns set får mig att undra om inte Parkers mixare var döv eller trög. Plötsligt har vi en mer homogen ljudbild där basen framträder ordentligt som ryggraden i setet. Jag kan bara anta, att Parker kanske inte vill att hans instrument skall dränkas av andra, så det kan vara en medveten grej, men Brown låter alla komma till tals. Basisten rör inte en min, men det börjar dra i danssockorna ordentligt. Här pendlar vi mellan swing, blues och röj som får allehanda blonderade putmunnar på MTV att kännas som tre år gammal mjölk i en skitig fähusstövel. Som liten referensram använder jag friskt min äldsta son, som skräpar omkring i huset nu och då och igår då jag satt och lyssnade kom han in, ställde sig i dörren och nickade med huvudet i takt. Då jag förhörde mig om vad han tyckte, så var inte tre gamla, svarta gubbar värda ett skvatt. I hans sinne är det metal av alla de sorter som gäller, men till slut erkände han att det svängde nog ganska gott. Fru A kom hem och undrade vad i jösse namn sitter du där och ler? och det räckte med att jag pekade på det jag lyssnade på. Och så insåg jag att jag faktiskt satt och log med hela ansiktet. Och det är sällsynt. Dessvärre satt jag också och väntade på att saxofonisten skulle få en hjärnblödning och dö på scen, för aldrig har jag sett en människa svettas så ymnigt och dessutom i HD. Hela Brown set är rätt avslappnad och med ålderns och erfarenhetens rätt får hans små tekniska tabbar glömmas eller finnas kvar som kuriositet, för i vanliga fall skulle man ha klippt om, spelat igen eller "fixat det". Här behövs det inte. Brown är/var suverän!

Hatten, mannen...

Buddy Guy kommer ensam ut på scen med akustisk gitarr. Efter Browns mustiga avslut känns det till att börja med som om showen tappar fart, men snart fattar man att Guy börjar medvetet med att demonstrera sin röst och sin fingerfärdighet. Här finns allt från viskning till orkanstyrka och lyriken är inte den snällaste heller. Sent omsider pluggar han i sin Fender (We gonna make some noise, man) och så börjar det svänga. Bakom sig har Guy en drös musiker som inte behöver skämmas för sina kunskaper och han ger alla tid att visa upp sina talanger. Jämför man Guys set med Parkers, så inser man att gubbarna, trots sina lika bakgrunder, lever i helt olika klasser. Inte bara tekniskt, utan även i känsla. Men summerat kan man konstatera att vi ser tre olika shower, men tre olika underhållare och att jämföra dem med varandra är meningslöst, för det är frågan om smak och tycke. Mitt tycke landar dock på att Brown och Guy ger mest valuta för pengarna och Parker blir en liten kuriositet i kanten. Hur som helst är detta den ultimata blues Blu-rayn som man kan köpa idag. Absolut en höjdare.

...och den prickiga gitarren.

Utgåvan. Finfin bild och ljud som känns rätt men undantag av Parkers set som är ganska basfattig, men säkert medvetet sådan. Med brister och allt är denna BD en som jag inte ångrar att jag köpte. Den går t.o.m att ha i bakgrunden som musik då man gör något annat än skriver om den.
Snabbhumoristen Bertil Bertilsson proklamerade en gång för längre sedan på en LP som Rockfolket spelade på, Rockgala på Dambergs vill jag minnas, att bandet var Sveriges abslout sämsta med Sveriges uslaste humorist i täten, läser inga noter, fullständigt orepeterat precis som vanligt. I själva verket var Rockfolket ganska bra. Då jag lyssnar på denna bluesskatt får jag samma känsla som Rockfolket gav mig på 70-talet. Litet framkastat, lätt springpissat, men ändå så tight och så känslofyllt att man bara kan njuta även då alla toner inte passar ihop.

©Janne Ahlgren

Straffa bilisterna...HÅRT!

Visst är det härligt med politik. Man väljer någon i demokratisk anda och sedan sköter de förtroendevalda statens politik enligt de löften och fjäsk de gett under valkampanjen. Nu ljuger de flesta - medvetet och omedvetet- och "satsningarna" som man gärna vill ha brukar bli en prioriterad fråga i framtiden.

Inget skrämmer mig mer idag än regeringsskifte från blått till rödgrönt, som f.ö. enligt Photoshops färgpalett blir... slime? Nåja, journalister och skrivande kulturindivider, såsom jag själv, förknippas ofta med en vänsterpolitik, t.o.m. en ganska radikal sådan. Dock inte jag. Jag har vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem med kapitalistiska värderingar - något som förvirrade mer än förklarade. Jag har suttit i näringslivsnämnden i Åbo som centerledamot och det var ju föga givande. Politiskt sett har jag sakta men säkert glidit åt höger under de senaste 30 åren, d.v.s. från den dagen då jag fick rösta för första gången.

Jag är inte den som faller för löften i en valkampanj. Jag tror inte på fjäsk. Smutskastning är fult men rätt underhållande. Däremot kan små misstag tippa ett helt lass, så denna höst 2010 kommer att vara synnerligen intressant.

Jag har dock redan nu myror i magen. I dagens blaskor kan man läsa att oppositionen ämnar straffa bilisterna ännu mer genom att i två steg höja skatten på bilsoppan. Miljöpartiet får ge sig i en kompromiss, för de föreslår en 2 kronors ökning av bensinpriset.

I princip håller jag med om MP:s politik. Vi vill alla ha en ren och miljövänlig Jordboll. Alla partierna vill ha det. Ingen vill att man skall skövla och smutsa ner vår planet! Ingen!

Men oppositionen och MP driver frågan om bensinpriset till nivåer som får mig att se rött - så att säga. Det kanske går bra att höja för den som bor på Lidingö, kör en Lexus SUV och har inga problem med fickpengar, men vi vanliga medelklassindivider som bor långt ute på landet, är beroende av egen bil då kollektivtrafiken inte når oss, vad skall vi ta oss till? Alla har inte råd att köpa en ny biogasbil för 300+ papp och skulle vi ha det, så finns inget tankställe så långt fantasin räcker. Och kommer inte heller, för det är en dyr investering. Vissa av oss får nöja sig med det som finns.

De av oss som har en förmögenhet att tala om skall få tillbaks förmögenhetsskatten. Hurra! Och så skall skatten höjas på en rad andra områden för att finansiera åtgärder som till en stor del gynnar dem som bor i storstäder och som redan har tåg och kollektivtrafik. Helt okej, men Alliansen gör samma sak utan vrålhöjda skatter och lånade pengar.

Nu är jag inte så naiv, att jag faller för valpropagandan som redan är i full fart. Däremot är jag helt övertygad om att en Slimeregering för landet och i synnerhet landsbygdsboende mot dystra tider. Jag är ingen stenhård beundrare av nuvarande tofsvipan till finansminister, men jag tror på honom då han målar upp en grym framtid med en opposition i nyvunnen maktposition. Slutligen vill jag verkligen inte ha Mona Sahlin som statsminister. En som inte kan skämta bort ett gammalt misstag med en ordvits eller humoristiskt mothugg är inte värd att stå i maktens korridorer. Odell gjorde ett test, nu vet man vilka knappar man skall trycka. Oppositionen är inte sena på att ge sig lika villigt ut på hal is och småsaker kan tippa lasset, det vet vi. I denna tävling kommer målkameran att visa vinnaren. Och värst blir det om SD får hålla i målsnöret. Å andra sidan, kommer SD in, så är de invalda i demokratisk ordning och DET måste man respektera oavsett deras övriga politiska och personliga åsikter.

Fängelse botar...inget. Och så en recension.

Ha, ha, ha. Randy Quaid med fru åkte in i finkan med en smäll. Tydligen har herr Quaid med fru tagit till vana att inte betala för sina hotellbesök och dessutom inte brytt sig om att uppenbara sig vid rättegångar. Innan nu, där domaren lär fängsla båda. Så mycket hjälpte stjärnstatusen. Nåja, Quaid kan vara lugn, han är inte den enda Hollywoodstjärnan som spenderat tid bakom gallren. Och vad det gäller hans stjärnstatus... tveksamt. En gång i tiden - inte längre. Eller som Woody Allen så träffande sa det: 80% av framgång går ut på att man dyker upp. Quaid måste ha hamnat i den där 20% som dök upp sent omsider och upplevde ingen framgång.

Och SE! En Recension!

C Eriksson Solo

Jag är en ganska lättroad individ. Jag skrattar åt det mesta, allt från slapstick till s.k. intellektuell komik. Och så naturligtvis åt andras missöden. Skadeglädje är äkta glädje. Moderna ståuppare har jag emellertid litet svårt för. Det finns bra och roliga sådana, men dessvärre är de flesta stöpta i samma form. De ser olika ut, men showerna tangerar att vara rätt lika. Nu är detta säkerligen en åldersgrej och eftersom jag har växt upp med Martin Ljung, Povel Ramel och andra "finare" och ålderstignare ordlirare, så finns det ganska litet utrymme för killar och tjejer som gör humor av svordomar, könsord, sex, sex, sex och pinsamheter. Men som sagt, även i den kategorin finns såväl svenska som utrikiska supertalanger, som jag gärna ser och lyssnar på.

Badvakten Ola är en sorglig varelse

Scenkonst är en konst som alla inte behärskar. Att stå på en 2 kvadratmeter stor plätt i hörnet av en pub är en sak. Att dominera en hel scen framför hundratals, ja t.o.m. tusentals åskådare är en annan sak och kräver ofta litet mer raffinemang. Många ståuppare gör sig lustiga på publikens kostnad och det är helt okej så länge det inte drabbar den som känner sig olustig inför en sådan händelse. Min mening är att en humoristisk scenkonstnär gör sin show så att han inte slår ner mot publiken, men kan samtidigt känna av sin åskådarmassa och anpassa sig efter den. Dra energi ur publiken är bra, att göra sig lustig över den kan vara lätt riskabelt.

Poesihörna där hatten gör poeten

Nämnda Martin Ljung kom att säga en gång i tiden: Här gör man sitt bästa för att roa publiken, och så skrattar dom bara åt en!Ljung använde hela sin kropp i olika tillställningar för att locka fram skrattet. Mestadels såg han förvånad eller förbannad ut då man skrattade, men det var hans stil. Claes Eriksson är sisådär 40 år yngre än Ljung och även han använder sig av denna förvåning i sin mimik då folket i salongen vrider sig av skrattkramper. Eriksson är naturligtvis mest känd för sin insats iGalenskaparna & After Shave. Eriksson har under sina år av aktivitet spottat ut allt från enklare vitsar till fullfärdiga revyer, musik från lustiga visor till pekorala stämsånger, Tv-serie till långfilm. Vad det gäller Erikssons språkmässiga fingerfärdighet, så är han enkelt i klass med de absolut främsta humoristerna i Sverige, någonsin. Och helt korrekt har han ärats med Povel Ramels Karamellodiktstipendium, en ära som bara de bästa i gamet förtjänar.

Taubeinspirerad vishörna

C Eriksson Solo är en 2-aktare där han undersöker scenens många möjligheter på ett ganska underhållande sätt. Med sig har han enbart en massa karaktärer som han plockar upp ur sitt förråd bara genom att byta något plagg, använda svart tejp som skägg eller helt enkelt ta en hållning som inte är normal. Nu och då brister han ut i sång och som stöd har han ett sexpersonsband. Claes Eriksson är ingen bra sångare, det måste tillstås, men det han saknar i sångfiness tar han igen i sina texter. Man kan aldrig gissa vart det kan bära av då en låt börjar. Hans otaliga gubbar och kärringar är inte de som vi brukar se i Galenskaparsammanhang, men visst finns här en och annan figur som vi känner igen. Dock finns ingen Beige man, ingen Allan Preussen, men det finns en himla många typer som man kan gott flabba åt. Ibland är de helt dragna ur hatten och ibland känner man igen någon. Eller sig själv. Och stackars den som identifierar sig med badvakten Ola.

Texassläktingen på besök

Hela showen präglas av Erikssons lugn. Han tajmar allt perfekt och han rusar inte till nästa vits bara för att göra det för sakens skull. Han är en intelligent författare som inte går hem hos alla, men de som kan associera sinnebilder utan problem och behärskar svenskan perfekt kommer att få en kul stund utan avbrott i skratten. Till saken hör att Eriksson är känt kritisk till en viss sorts politik och religion, men C Eriksson Solo blir inget manifest även om han smygöppnar ibland sin verkliga åsiktslåda. Men det gör inget, för Eriksson är mästare på att göra skoj av sig själv. Vem annan kan stå på scen och förklara med allvarlig min det roliga i en vits samtidigt som folk skrattar åt den. Hans karaktärsbyten är inte så våldsamt drastiska, men nog känns det som om man nu sett 20 olika personer roa från en scen. Trots en loj uppenbarelse finns det en energi som mannen utstrålar såsom en sol. Man blir helt enkelt förbannat glad av att se Claes Eriksson.

Utan religion klarar man sig inte

C Eriksson Solo är mer än stand up comedy. Visserligen gör han även det, men hans insats är mer teater än en enkel vitsshow. Han drar en poesiafton med karikerade karaktärer, föredrag, revy, visafton, konferens, rockkonsert, kabaré och så vidare. Föreställningen är inget för barn, men inte för att den skulle vara stötande, utan för att den är underfundig i den mening, att man bör ha koll på sitt ordförråd om man vill hänga med. Här finns fysiska roligheter också, men showen genomsyras av Erikssons språkliga spetsfundighet. Och jag vet inte om jag sagt det förut, men jag har svårt för persondyrkan i alla dess former, men då det kommer till att vrida och vända på svenska i humorsammanhang finns det bara tre som jag verkligen beundrar; En är Claes Eriksson, den andra är Povel Ramel och den tredje är Krister Claesson. Dessutom är/var de alla hejare på scen och jag har haft nöjet att se dem live, alla tre.

Sverigedemokraternas partikonvent

Finns det något dåligt med C Eriksson Solo? Näe. Inte vad jag kan se. Men en föreställning som denna har aldrig en jämn takt. Ibland sjunker man ner i mer filosofiska funderingar emedan man i nästa stund får se trolleritrick med sång. Och bland den mer utåtriktade rakt-på-sak-humorn finns en subtil bas som attraherar mig mer än någon gänglig varelse som gör sig lustig genom att kasta omkring sig könsord i parti och minut. Claessons komik kräver mer av åskådaren, men den ger också mer tillbaks. Detta sagt kan jag ju också garva ihjäl mig åt vulgära ståuppare, men i längden är det Erikssons show som jag vill se igen. Och igen. Litet som Grisen i Säcken. Ämnet är gammalt, men showen håller måttet än idag. Och om hundra år.

Trolleri

Dvd:n är inget som man behöver bli exalterad över. Standardinspelning med skaplig bild och lika skapligt ljud. Man har inte ens försökt sig på audiovisuell excellence, utan nöjer sig med enkla medel, medelklass och inget extramaterial. Musiken är en del av showen och med Eriksson bakom tonskrivningen är slutresultatet suveränt. Men alla låtar är inte lika bra! Helheten är dock njutbar.

Fulländad show

Man kan kalla detta intelligent dumhumor, för visst finns här en del billiga skämt, men tyngdpunkten ligger i att äga scenen med små medel. Och litet större. Claes Eriksson klarar av detta på egen hand och orkestern är en bonus i kanten. Absolut sevärd, en svensk skrattskatt.

Ont! Liksom, inte bara ont, utan ONT! Detta gissel styr min vardag från morgon till kväll. Ont syns inte alltid, men har funnits där sedan början av -90 talet. Ont går inte att beskriva för det mesta, men tänk dig en präktig bakfylla utan spyor. Skallen dunkar i bitar, magen vänder sig och musklerna känns som gamla spiralfjädrar. Så är det varje dag!

Efter närmare 20 års utredningar, diagnoser på diagnoser, mediciner utbytta mot andra mediciner har Försäkringskassan i sin stora vishet insett att jag har ont! Men hur mycket kan du jobba? Så frågar de och jag svarar, så mycket som jag orkar. Hur fan skall man kunna veta från en dag till en annan hur man mår?

Men det syns ju inte att du har ont. Nä, det gör det inte, för under dessa 20 år har man lärt sig att kompensera. Vem vill gå krokig som en gammal gubbe, se ut som 7 svåra år och klaga konstant på värken. Man kompenserar genom att försöka se frisk ut. Ibland går det, ibland går det inte alls. Idag går det inte. Men snart lättar det. Frukosten innehåller, förutom ett balanserat kostintag, en näve olika piller som inom 45 minuter får värken att trubbas av. Jo, den finns där fortfarande, men neuronerna i hjärnan glömmer detta för stunden. Och hoppeligen jag också. För stunden.

SE! En recension i tiden!

Shit, Pommes Frites översätter man en av rollkaraktärernas förvåningsutrop gång på gång. Hur rätt han man inte denna gång. Hela filmen är som skit garnerat med pommes som kokat i olja sedan förra oktober. Helt enkelt otolererbart. Årets andra bottennotering kommer i form av Arctic Outbreak och är helt i klass med Maneater. Kanske t.o.m. värre, för här finns ändå en skådespelare som känd och kunnig trots att han kammat hem tre nomineringar för Razzie Awards.

Kilmer läser in nyåret

Val Kilmer är duktig, men han har figurerat i riktiga skitfilmer mer än lovligt många gånger på senare tid. Och inte blir det bättre av att han jobbar in en statistroll, tar förmodligen ut en riktig skådespelarlön och kryper vidare till nästa film. Kilmer visar ingen passion längre och de tiderna då han spelade Doc Holidaytill perfektion i Tombstone eller Gay Perry i Kiss Kiss Bang Bang tycks vara över för evigt. Har Kilmers skallinnehåll vält omkull, eller varför åtar han sig filmer av denna kaliber? Läser han inte längre sina manus innan han lovar bort sig? Uppenbarligen inte och jag förstår om han behöver få knäckebröd på bordet eller sprit i skåpet, men jag misstänker att Kilmer inte behöver arbeta speciellt mycket för att kunna skrapa ihop dagens nödtorft. Jag förstår inte och därmed väl.

Svart man...han dör!

Alla de andra inblandade i The Thaw, som kunnigt "översatts" till mer svenskklingande Arctic Outbreak, är en film som fick min äldsta son att brista ut i Jag blev just 1,5 timmar dummare! Hur han räknar lägger jag mig inte i, men dumhet räknas väl inte i timmar. Vad vet jag, det är han som studerar någon sorts psykologi, jag blott ser på film. Huruvida vi blev dummare får bli osagt, men 1,5 timmar skulle lätt ha kunnat begagnas på annat håll, men samma olustkänsla i behåll. Foten i Foppasandalen under gräsklipparen, tokdampattack av grannens colliestora katt, bli långsamt skalperad av Mona Sahlin med det socialdemokratiska valmanifestet eller något annat som kunde allvarligt irritera under en längre tidsrymd. Jag såg filmen igår och jag är fortfarande idag inte road, snarare oroad.

Döden kommer i form av insekter av forntida slag

Kort: En grupp forskare hittar en mammut i Arktis som håller på att smälta (klimatfrågan). I och med upptiningen vaknar också forna parasiter till liv och orsakar högst obehagligt sjukdomsförlopp som hotar hela världen om uppvärmningen av Jorden fortsätter (klimatfrågan). Bäst att dö och minska de döendes lidande (martyrfrågan). Men hur det nu kommer sig, så anländer tre studenter, en helikopterpilot och huvudforskarens (Kilmer) dotter, som inte är på god fot med sin far (familjefrågan). Två av studenterna är ex-varandra (sexfrågan) och en förefaller vara en nörd emedan en annan har fobier och uppträder allmänt idiotiskt (klyschafrågan). Helikopterpiloten är svart, amerikansk afrikan, eller vad man numera skall kalla en som inte är helvit, och samma sekund man ser honom, så tänds ljuset från stjärnan Heureka. Han kommer att dö! Två har sex, de kommer att dö! Och så vidare!

Död, väldigt död.

Parasiterna är ena små jäklar. Hannarna tuggar hål i köttet och honorna lägger ägg. Sedan poppar det ut små larver som konsumerar kroppen från insidan och lämnar den drabbade i eländigt tillstånd som blir värre efter döden. Skrik och gap, digitallarver, taffliga make-up-effekter och en story som inte håller ens med god vilja. Det fanns inte en sekund i denna film som jag uppfattade som intressant, spännande eller ens dramatisk. Faktum är att sonen och jag satt och gissade händelserna korrekt innan de hände i filmen och skrattade åt varandras fyndigheter. Således uppträdde jag som en typ som jag generellt hatar att ha i samma biosalong som jag själv sitter i. Men nu satt vi hemma och då även frugan fick nog av filmen efter 20 minuter kunde vi fnissa allt vi orkade. Mot slutet orkade vi inte längre fnissa ens. Denna ekologi-skräck-slisk-ajabaja-sörja låter som tomma tunnor och innehåller lika mycket. Nada, niente, niets, nichts, rien, ei mitään, nothing!

Vi slår upp problemet i klimatguiden

Men Blu-ray skall det allt vara. Dessvärre är grundmaterialet uselt. Detta är en lågbudgetfilm och förmodligen har man använt lågbudgetutrustning. Bilden är på sina ställen helt acceptabel, men mestadels grusig, grynig, brusig och allt annat än en bra BD-bild bör vara. Ljudet hänger i samma nivå, fastän även där kan man hitta några vettiga frekvenser på rätta ställen. Men då öppna sår berikas med sliskljud, då larver skriker och då det mesta låter fel, så blir den audiovisuella upplevelsen en kalkon med extra fjädrar runt kalaskulan. Tacksamt kan vi konstatera att extramaterial inte finns. Vad jag tycker om musiken i sammanhanget kan jag inte ens yppa som jag tänker, för jag skulle vara tvungen att censurera mig själv och sådant gör jag inte. Eller gjorde jag det nu? Litet som att säga, Jag tar den här utan lov, om det är okej!

Dramatik i skymningen. Inte!

Nu har jag konstaterat att filmens innehåll är vidrigt dåligt, skrattretande om inte annat. Kvalitén är usel och man behöver inte jämföra AV med Avatar för att konstatera detta. Därtill kommer ett foto som är taffligt, en klippning som är amatörmässigt och skådespelare som går i sömnen. En av dessa gör dock ett tappert försök och det är Martha McIsaac som dottern, men i sammanhanget blir hon dessvärre en del av en rutten film som verkligen inte får min rekommendation. Som ett litet kuriosa kan nämnas, att få filmer på IMDB saknar info om fotografen. Denna gör det. Kanske det finns en orsak. Men å andra sidan finns det fyra assisterande fotografer istället. En sak är säker. Arctic Outbreak, The Thaw, Frozen, och allt vad filmen nu heter, kommer garanterat inte att få en uppföljare. Och skulle den få det, översätt den gärna till Närapå Katastrof - Mammutmaskarnas Återkomst. Har man ont om pengar kanske Kilmer ställer upp igen. Och Mark Hamill, Michael Paré & Don Swayze. Med Uwe Boll i regissörsstolen. Den köper jag!

Ledig man finnes...

Det där med kungahuset och dess vara eller icke vara har plötsligt fått en intressant vändning om man skall tro tabloiderna. Prinsessan Madeleine har kastat den där otrogna idiotens ring och alla är ilskna på sina respektive håll.

Vad göra? Jag är för gammal - och gift lyckligt - så jag duger nog inte trots att Madeleine är ju en pudding. En rik sådan. Skulle hon välja mig, så är risken att jag inte kom väl överens med svärföräldrarna relativt stor - motståndare till den här sortens monarki som jag är.

Nej, jag erbjuder istället ut mina söner, Jesper och Jonas (Jesper i klassfoto och Jonas som han brukar se ut då man skall fota honom). Båda starka och kroppsligt vuxna. En ska på sikt bli snut, den andra polishund. Det ville han när han var 4 år gammal. Nu skall han nog göra militär karriär i Finland. Stadiga utbildningar, en i ekonomi, den andra i någon sorts kognitiv psykologi. Båda är friska, har en rik farfar och tränar varje vecka på gym 2-3 gånger. Det säger sällan emot och lyssnar alltid på sin far. Tills de inte orkar längre. Eller bryr sig.

Dessa ynglingar bjuder jag ut, utan kompensation eller annan gengäld. En plats i kyrkan vid giftermålsceremonin uppskattas... fast ungarna tror ju förstås inte på Gud. Kanske en rejäl borgerlig vigsel på kommunhuset i Karlsborg? Sveriges reservhuvudstad, icke desto mindre! Fest i vår nyansade trädgård. Litet närmare folkligheten, för helvete.

Nåja, hoppas någon såg vart ringen flög, för jag är inte så sugen på att ha Madeleine som svärdotter, sanningen att säga, och mina pojkar faller nog aldrig för en överklasskvinna oavsett leendets bredhet och tändernas vithet. Ringen däremot...pantbanken skulle säkert ge en bra penning för den. Och det skulle behövas, för nu närmar sig slutet av månaden och räkningshögen är inte låg.

Tänkvärd tanke:

Vatten är viktigt. Om det inte fanns vatten skulle ingen lära sig att simma och alla skulle drunkna!

Grillsäsong fast den snöar. Världens bästa hamburgare!

Då man är däven på McDonalds och djupfrusna budgetburgare, så kan man göra av alldaglig "snabbmatsrätt" en variant som smakar riktigt prima och kan varieras på många olika sätt, från vanliga hamburgare i bröd till finare middagar. Visserligen är detta inte snabbmat och kräver en hel del förarbete, men resultatet har varit en succé i många, många år bland såväl barn som vuxna.

Ingredienser:

1 kg nötfärs

2 mellanstora lökar, en röd och en gul

1 dl vitlöksmarinad (CajP:s går bra om man inte gör själv)

4 ägg

Pepparmix, ca hälften av normalstora burken

Salt, 1 tsk

Skorpmjöl

Kryddor

Smör - riktigt smör!

Hacka lökarna väl. Hantera kniven som sig bör, inte som en finne, som ”para rispar lite´”! Om barnen inte gillar lök i maten, så kan man pressa dem också… att äta mot sin vilja. Eller pressa lökarna, alltså. Blanda sedan alla ingredienser väl i en kraftig mixer, minst 4 minuter. Tillsätt sist skorpmjöl så att smeten blir hanterbar, inte för lös. Den ska påminna om styvare koblaja i en nylonstrumpa. Forma biffarna med blöta händer, annats fastnar det, och lägg upp dem på ett fat och låt dem bli rumstempererade. Starta grillen med bensin, etanol eller annat idiotiskt brandfarligt. Mindre äventyrliga och de som är måna om familjen använder mer trygga startformer. Stek sedan biffarna i smör på den heta stekpannan snabbt på varje sida så att de blir ”halvfärdiga” eller tills saften sipprar igenom ytan, ca 30 – 45 sekunder på varje sida brukar räcka om pannan är tillräckligt het. Prova gärna med att lägga kinden på plattan. Fastnar du och det gör riktigt ont, så är pannan färdig att användas och ansiktsfettet utgör en pikant smakbas. Nej, gör inte detta, snälla! Jag skojar bara. Eller vad fan… Efter stekning på var sida, lyft burgaren över på grillgallret och grilla dem färdiga. Överflödigt fett försvinner och burgaren får en utsökt grillsmak. (Tips: Lägg gjutjärnsstekpannan på grillgallret vilket i och för sig kräver en större grill men som också gör arbetet smidigare)

Alternativ 1 - Finsmakaren: Vid behov krydda ytterligare med valfria kryddor enligt egen smak (brukar dock inte behövas), prova exempelvis curry, och servera hamburgaren i bröd som snabbt besökt, även den, grillgallret och blivit litet frasigare. Se till att ha ett salladsblad, en skiva tomat och rå silverlök i brödet också. Hoppa över dressingen, här finns smak så det räcker. Och fastän vi inte ännu tangerar veganernas krav, så finns det med vitaminer för ett år eller så. Våghalsiga kan prova injicera Johnny’s Senap på burgaren som smakförstärkare. Även annan sötsur senap går an, men det är en smaksak, det hela. Ketchup, den universella smakdödaren ska man undvika!

Alternativ 2 - Familjemiddagen: Veva smeten till köttbullar i behaglig storlek, stek snabbt i smör i stekpanna och koka köttbullarna färdiga i brunsås eller portvinssås. Servera med hemlagad potatismos, gurka och valfri kryddning, som passar de små gaphalsarnas ömma munnar. Portvinssåsen gör man flärdfriast av 4 dl vanlig grönsaksbuljong, 2 dl portvin, 6 msk tomatpuré, majsenamjöl för redningen, salt och vitpeppar. Smaka av!

Alternativ 3 - Finmiddagen: Forma smeten till en limpa eller två. Våghalsiga kan experimentera med andra former än den nämnda. Prova forma dem som kamera, fisk eller extern hårddisk. Jättekul. Lägg i en form tillsammans med morötter, lök och halva coctailtomater, för sådant höjer smaksensationen även på vardagligare mat. In i ugnen, 175 C° i ca 1 timme. Ta ut efter 50 minuter och strö på limpan/limporna riven ost, gärna emmentaler, ingen smaklös hushållsost här, icke! In igen i ugnen tills limpan kan anses vara färdig. Servera med potatis i någon udda form samt en råsallad bestående av riven morot, riven vitkål och riven kålrot. Mums!

Det om köttfärs.

Malcom in The Middle...

...för om någon var en centerpunkt i engelsk punk, så var det Malcolm McLaren. Han var hjärnan bakom Sex Pistols, som blev ett fenomen i mitten av -70 talet och som kom att betyda för mig personligen en hel jävla del. Sex Pistols visade att man knappast behövde kunna spela eller sjunga för att bli "musiker". Dittills hade min musiksmak pendlat mellan basrock á la Tutti Frutti och avsevärt krångligare Emerson, Lake & Palmer, som representerade virtuositet som var ouppnåeligt. På den tiden. Sex Pistols fick mig och 4 andra musikaliska, men okunniga puckon att bilda ett band, Fragile. Först gick det inget vidare och senare nästan lika dåligt, men tids nog -åratal senare- blev vi bättre och punk spelades inte alls fast just punk var det som fick oss att spela i första hand. Toppen av karriären som musiker kulminerades av möjligheten att spela som förband för Manfred Mann's Earth Band. Något nervöst, men det gick fint.

I slutet på 80-talet hade vi bytt namn 3 gånger, de flesta av medlemmarna hade roterat till andra band och tvärtom och slutligen blev det tid för att bilda familjer och börja agera vuxen. Nåja, nästa vuxen. Och saker som Sex Pistols hade bytts ut mot Mumin, blöjbyten och s.k. seriösare musik. Synd egentligen, för nu var vi som musiker relativt bra. Men hemma fick trumsetet göra plats för barnvagnen, gitarren saboterades av en treåring, som ansåg att det gick alldeles utmärkt att använda den som spade och elklaviaturen kortslöt efter saftsoppa i maskineriet. Musiken fortsatte att vara en stor del av livet, men att spela med grabbarna på marknader och festivaler kunde vi gott glömma.

Jag saknar dessa tider. Kanske skulle man grunda ett gubb-band? En gitarr finns och ett digitalt trumset också. Kanske? Malcolm, var är du nu? Din inspiration behövs.

Idag är det exakt fyra år sedan jag opererades i kistan efter en lång tids problem. Operationen var av avlägsningsnatur, men slutresultatet blev det samma som man numera köar till, nämligen magsäckens förminskning. Jag gick på ett år ner från 140 kilo till 85. Kul, men inte bra. Hälsan tog ännu mer stryk av denna viktminskning och för två år sedan blev det en operation till. Akut, för nu var jag på väg att blöda ihjäl. Vikten föll ner till 65 kilo och sanningen att säga trodde jag och mina närmaste att nu var det ute med mig. Men doktorerna lyckades reparera skadan och jag återhämtade mig till stabila 85 kilogram. Dock får jag äta mediciner resten av mitt liv, jag får fortfarande inte ner mer än en fjärdedels pizza och fortfarande blir jag full på två folköl.

Vad vill jag ha sagt? Jo, om du inte absolut måste viktoperera dig, låt bli! Håller du på att dö, gör det, men inte för fåfängans skull. Det är min åsikt om saken. Och jag ljuger inte då jag säger att sockerdumpning är bland det djävligaste en kropp kan utsättas för.

En som ljuger friskt är Ricky Gervais i filmen The Invention of Lying.

Se! En recension!

Jag är extra road av filmer som skapar en alternativ värld runt sina händelser. På så sätt frånkommer man krockar med realism och kan låta fantasin flöda i valfria riktingar. The Invention of Lying skapar en värld som till det yttre ser ut som vår, men där alla människor alltid talar sanning. Det finns inte ens ett ord för lögnen.

Masturberar du fortfarande eller skall vi gå?

I vår värld vore det en katastrof om man alltid sade vad man tänker. Egentligen ganska sorgligt, men nödvändigt för att inte såra känslor, ty de flesta undanhållna meningarna är ju inte så smickrande. Säger man sin ärliga mening om frugans kroppsform i tighta jeans riskerar man stumskola i veckor. Nickar man medhållsamt och medgivande, så forsätter livet som vanligt och detta med lögnens hjälp. Eller snarare undanhållandets hjälp. I The Invention of Lying är även undanhållandet av information otänkbart. Denna värld befolkas av människor som roar sig kungligt genom att se på film som består av en berättare framför en grådaskig kuliss. Allt som "visas" är historia, för egna historier kan man inte hitta på. Ricky Gervais spelar småfete manusskrivaren Mark Bellison som prånglar fram dåliga manus om 1300-talet och i synnerhet pesten. Ingen vill se filmer om pesten. Livet blir inte bättre av att han hotas av sparken och mobbas ärligt av Brad Kessler (Rob Lowe), som fått sig tilldelat mer sympatiska århundraden på manusdepartementet.

TV-reklamen är hysteriskt rolig

Bellisons liv är inget att hurra för. Dejten med Anna McDoogles (Jennifer Garner) är katastrofal för, som sagt, hon säger vad hon tycker om Mark. Och han vrider sig som en mask på en metkrok då sanningarna haglar över honom. Om inte sparken och sanningen om sig själv räckte till, så håller Marks mor på att kila vidare, hans granne hotar varje morgon med självmord och hyresvärden gör sig omöjlig. Hotad av vräkning och allmän misär går Mark till banken för att ta ut sina sista 200 dollar, men just då råkar datorerna ligga nere. I en värld där folk inte ljuger går det bra att säga att man har pengar på kontot och det gör Mark, men helt oförhappandes säger han mer än det han egentligen har på kontot. Och det går vägen. Plötsligt har han pengar till hyran och efter en stund till ännu mer.

Biofilmerna ser ut såhär. I detta fall Napoleons intåg i Ryssland

Mamma Bellison får på sin dödsbädd en försäkran av Mark, som nu hittat på osanning, att det finns en bättre värld efter döden. Dessa ord får en större omfattning än Mark hade tänkt sig någonsin. Han blir plötsligt länken mellan friskt uppdiktade lögner om "Mannen i Himlen" och hans påhittade visdomar om liv och död. Bellison blir genast en internationell kändis, men vad han egentligen vill ha är en liten lycklig familj med Anna, som fortfarande tycker att han är en loser och allmänt en ganska ointressant individ i romantisk mening. Dock en god vän. Mänsklighetens hjälte blir dock för mäktig för att han skall kunna hålla alla trådarna i sina fumliga händer och istället för att bli nöjd med livet händer det motsatta.

Polisen kan man snacka omkull om man kan, det vill säga

Ricky Gervais måste man gilla för att kunna uppskatta hans karakteristiska talang. Han har gett oss fenomenala David Brent iThe Office och ännu mer sanslösa Andy Millman, klanteriernas furste, i Extras. Några krassligare roller som typecastad engelsman i ett par filmer, men nu åter tillbaka som en tönt extraordinarie. Jag känner sympati för stackars Mark fast jag i det närmaste skäms för honom. Han tror att allt löser sig, men för att nå sina mål krånglar han till sitt liv mer än lovligt. Gervais är mästare på att spela en tafatt engelsman där meningarna blir halvsagda och där han kan stamma fram sina ursäkter en oktav högre än alla andra män. I kategorin bortkomna engelsmän är han helt klart i samma kategori som Hugh Grant men ljusår roligare.

Två losers, men en kan ljuga.

Gervais har också tagit ansvar för manus och regi och detta med viss möda, för The Invention of Lying är inte så hysteriskt rolig som man skulle tro. Den är skrattframkallande, men man sitter inte och garvar huvudet av sig mest hela tiden. Gervais har gjort sin film från ett jagperspektiv och motgångarna blir en ankare för filmen mer än något som får en komedi att flyta fram obehindrat. Visst tycker man synd om Mark, men nästan mer om världen som är, trots sina likheter, en mycket udda plats. The Invention of Lying är minsann tankeframkallande om man har lust med filosofiska grubblerier, men även som slit och släng-komedi fungerar den hyfsat bra. Något saknas. Och min mening är att Gervais inte utnyttjar till fullt de möjligheterna som religion (som naturligtvis inte existerar till att börja med) erbjuder. Många bra idéer blir halvfärdiga och på sitt sätt ger Gervais nog en ful känga åt en viss kategori människor snarare än att provocera på ett intelligent sätt. Nåja, jag skrattade och njöt och tycker att filmens idé är något så när obegagnad och hyfsat smart fast den inte når fram i alla scener.

Konkurrenten och den elaka sekreteraren. Jag menar ärliga.

The Invention of Lying är också en svår film, för den kräver att man har en åsikt om religion i största allmänhet, och helt den typen där det finns en Messiasfigur inblandad. Med vid tittningen fanns en individ som inte erkänner någon religion alls, utan förlitar sig enbart på empiriska fakta och han tyckte inte att filmen var sådär våldsamt rolig. Däremot tyckte han att filmen var ett bevis på hur lätt man lurar människor att tro på en allmäktig figur. Till en del håller jag med om detta. The Invention of Lying är i färg och form smart, men i mjukhet och humanism ganska kallhamrad. Mot slutet, och det kan vi ana redan i början, blir sagan sockersöt med ett sting, men räcker allt detta till för att lyfta filmen över horder av andra komedier i tiden? Ja, det gör den och orsaken är helt enkelt Gervais som skribent och i synnerhet som tölpen från gatan, en roll som han utför så väl, att han inte behöver säga något roligt för att vara rolig. Gervais är i sitt element och gillar man Andy Millman, så kommer man förmodligen att älska Mark Bellison.

De moderna stentavlorna skulle nog inte ha passat gamle Moses

The Invention of Lying är ingen djup film även om man kan hitta inspiration till många intressanta funderingar. Mark Bellison är inte speciellt älskvärd som person, och sanningen att säga är ingen av karaktärerna speciellt sympatisk. Inhopp av kända ansikten gör inte saken bättre, snarare ger det en känsla av ansträngdhet, men summerat befinner sig The Invention of Lying på en nivå som överstiger med råge standardkomedin A1 och visar än en gång att Ricky Gervais och hans ensemble kan skaka fram tämligen originella idéer då det vill sig riktigt väl. Rekommenderas med liten reservation.

Life sucks...

Litet mer rolig reklam