Jag - ett chauvinistsvin!

Idag blev jag kallad för ett chauvinistsvin. Upptakten till detta var häpnadsväckande och överraskande, så jag för en stund blev helt mållös, något som sällan händer. Ett gäng unga och ålderstignare kvinnor hade slagit stånd utanför ett köpcentrum, inte så oöverkomligt långt ifrån mitt boende. De delade ut lila lappar med text på och hade spikat upp en banderoll som förkunnade jämlikhet. Jag vill inte sätta stämpel på folk, men första intrycket av dessa halvdussinet kvinnor var, att de knappast kunde räknas som liberala feminister, kvinnor som genom politik, utbildning och upplysningsverksamhet strävar mot sitt mål. Nej, första intrycket jag fick var att det var ett gäng mer anarkistiska individer som blankt säger nej till allt som ens på avstånd liknar en kompromiss. Den där knytnäven i venustecknet på banderollen avslöjade en del.

Hur som helst hade jag bråttom och tackade nej till skriften som erbjöds genom att lätt leende lyfta min handflata mot kvinnan i rörelse mot mig. Jag uppfattade detta som internationellt accepterat ”inte nu, men kanske senare”. Hon (eller får man ens säga hon?) starrbligade på mig och ropade ut ordet chauvinistsvin. Jag hann nog ta fem-sex steg till innan uttalandet registrerades i mitt skallparti. Min brådska att äntra köpcentret avstannade och det gjorde jag med. Ifrågavarande utropare stannade också mitt i sin agitation och under en överraskande utdragen stund utväxlades blickar som gjorde uttalanden som ”ursäkta, vad sa du?” helt egala. Skulle blickarna ha haft kärlek i sig i samma intensitet som hat, så skulle världen omkring oss förvandlats till choklad och sjungande pippifåglar. Nu blev det inte så och faktum är att världen omkring oss var redan så satans kylslagen, att några graders skillnad inte spelade någon roll hur än kvicksilvret i mätaren kämpade nedåt.

Det var länge sedan jag känt hat mot en person av vilket som helst kön. Jag har sedan länge, länge, länge accepterat att vi är alla lika värda oavsett vilken färg, kön, kulturell, religiös eller sexuell läggning man har. Bland mina vänner finns det folk av alla slag och sort och ingen är märkligare än en annan. Alla är i mina ögon jämlika och då skall inte en okänd discofitta (tack kära dotter Iris för det beskrivande uttrycket, som jag inte ens vet vad det betyder, men…) komma och kalla mig för en chauvinist, än mindre för ett svin. Jag är inget svin. Jag är en gris… karl, menar jag!

Hat! Det är starkt och medan jag skådade denne individ från topp till tå avtog hatet, för hur skall man kunna ha känslor för en person som knappt fyllt myndig ännu och som snabbt och diskret drogs iväg av en ursäktande äldre kvinna, 55+, som helt klart hade en mer egenupplevd ställning i frågan om jämlikhet. Jag muttrade väl något i stil med ”nåja…” och gick vidare, men hela saken fortsatte att mala i skallen och det retar mig mer än… mer än… många andra saker.

Radikal feminism är inte svaret, eller lösningen, på frågan om jämlikhet. Vi, män och kvinnor, kan bli jämlika på många plan, men inte alla. Så länge som vi är av olika kön och bara ett av könen kan föda barn, så har vi en biologisk ojämlikhet som vi inte kan göra något åt innan vi av evolutionära skäl blir androgyna. Samma lön för samma jobb, kvinnor skall aldrig vara underordnade männen och könet i sig skall inte påverka något alls, det är jag helhjärtat för, men vi måste vara realister. Vi alla är resultat av biologisk evolution och när/om vi börjar leka Gud med utvecklingen, så kommer det att allenast bära åt helvete. Däremot kan vi påverka samhället för att skapa en jämlik och rättvis fördelning av dess resurser och möjligheter. Att krossa patriarkatet är retorik som hör till historien. Kvinnor har redan nått samma höjder som män och där de inte har excellerat, så kanske de finns orsaker till det, men inte mer än att det finns även män som inte når de drömmar de har. Men det är klart; i Sverige är det faktiska mer reellt än i tredje världen och visst vill vi att alla allstans skall ha det lika bra. Vi vill! Vi vill!

Säg att vi äntligen når till det perfekta, jämlika samhället som feminismen strävar efter. Kvinnorna är nu ekonomiskt, politiskt och socialt likställda männen. Vi begränsar oss för bekvämlighetens skull till I-världen, ty kvinnorna i Bangladesh och Afghanistan kommer inte att bli jämlika, inte ens i vår drömvärld. Inte ens om vi vill! Nästan en halvmiljon år mänsklig, social och kulturell utveckling kan man inte frånse helt.

Så vi är jämlika, alla är nöjda. Kvinnorna har hälften av platserna i Riksdagen, äger och styr över hälften av alla bolag och tar ut bara hälften av föräldraledigheten så att männen kan ta ut den andra halvan. Kungen har blivit utbytt mot en drottning, homosexuella äktenskap är lika vanliga som straight-äktenskap och ingen höjer på ögonbrynen om ett helvitt bögpar vill adoptera en kolsvart unge från Ghana. Vi är så jämlika att det knappt går att se skillnaden på män och kvinnor, för det är klart att kvinnoförnedrande reklam är förbjuden och de mest radikala i rörelsen har lobbat för att göra all information, reklam eller annan, könsneutral. Toys’r’Us får slå igen, för här skall minsann inte dockor krängas till flickor eller leksakspistoler till pojkar, för den delen. Kvar finns landskapspussel och träbitar i neutrala kulörer. Bara för att retas litet.

Kvinnorna – nu i maktpositioner – gör såsom evolutionen skapat människan, gynnar andra kvinnor. Snart är männen i minoritet. Om männen skulle revoltera i denna situation, så skulle kvinnorna försvara sig och sin position med frenesi. Försök gissa vad det kan leda till? Männen, nu i minoritet litet här och var, börjar oroa sig för sin situation, ekonomi och sin… jämlikhet. Skall det vara jämlikt, så skall det banne mig vara jämlikt på alla plan. Vi vill också föda barn. Lös problemet, kärringar! Och snart står vi och delar ut blå lappar med strävan om jämlikhet och i synnerhet rätten att vara som kvinnorna. Livsgivare, förstföderskor, ammande mammor/pappmor… Snart står det en manlig genusforskare i TV och gapar allt han förmår hur orättvist samhället har blivit och hur fel det är att så få män finns i kvinnodominerade yrken.

Om det finns en utopistisk, feministisk framtid, så vet jag inte om jag vill vara med. Jag är kanske gammalmodig, men jag gillar tanken att män är män och kvinnor är kvinnor, barn föds – av kvinnor - och evolutionen bestämmer vad det blir av oss. Under tiden är det helt okej att sträva efter jämställdhet i samhället, leva som den man är och som man känner sig, men att bli androgyn – om också enbart psykologiskt – är en tanke som inte frestar mig det minsta. Och där det har funnits matriarkala samhällen, så visar historien att det liksom inte funkar i längden. Vi män behövs och vi vill inte bli kallade för svin eller chauvinister bara för att vi enbart är vanliga män.

Avslutningsvis en dialogsnutt från Life of Brian, som säger det hela så väl:

Stan: It's every man's right to have babies if he wants them.
Reg: But you can't have babies.
Stan: Don't you oppress me.
Reg: Where's the fetus going to gestate? You going to keep it in a box? 

Judith: [on Stan's desire to be a mother] Here! I've got an idea: Suppose you agree that he can't actually have babies, not having a womb - which is nobody's fault, not even the Romans' - but that he can have the right to have babies.
Francis: Good idea, Judith. We shall fight the oppressors for your right to have babies, brother... sister, sorry.
Reg: What's the point?
Francis: What?
Reg: What's the point of fighting for his right to have babies, when he can't have babies?
Francis: It is symbolic of our struggle against oppression.
Reg: It's symbolic of his struggle against reality.