IQ, sex och annat...

Intelligens är en ganska subjektiv sak även om intelligensen kan vetenskapligt mätas på olika sätt. Tolkningen av intelligensen enligt smartklubben Mensa skiljer sig från exempelvis Wechslers värderingstabell, som används bl.a. i sjukvården. 100 är medelvärdet för befolkningen och frid och fröjd följer av detta. De flesta som kan läsa denna text – och förstå den – ingår i ”normalgruppen”.

Men om man nu skall reta sig på något - vilket jag gör på återkommande basis - så kan man utan vidare ta en titt på nättidningarna som modifierat sina s.k. intelligenstest att rikta sig in på ett specifikt område. Expressen, för att ta ett färskt exempel, frågar Har du ett högt vagina-IQ? Är Du sexsmart? Har du snippkoll? Vad kan du om mannens könsorgan? Kolla ditt kärleks-IQ!

Kul kanske för somliga, men jag irriterar mig djupt på att sammanlänka dessa högst underhållningsmässiga ”tester” till någon grad av intelligens överhuvudtaget. Kanske en begränsad del av allmänkunskapen, men att ha dessa på nättidningssajterna är en förolämpning för en smart läsare som Eders Trogne. Å andra sidan visar det vad som är intressant idag, för korkade tester och underhållningssextema i tabloiderna är inget som slumpmässigt läggs ut. Det finns ett sug (!) efter sexrelaterat material och då man inte slänger ut idiotiska test, så skriver man om dejtingsajter för otrogna, KK-relationer, 10 steg till bättre sex, hur många partners någon har haft, skall jag ställa upp på sex utan lust, därför misslyckas du med dejten och förför din partner - Om och om igen! Kärleken slutar efter 12 år! Vafan?

12 år är inget att tala om. Vissa klarar av det, andra inte. Men låt mig vara självgod till den milda graden att jag kan erkänna, att jag minsann älskar min kära fru och 12 år är passerat med råge. Och hör sen! Vi bråkar aldrig och är vi av olika åsikter så resonerar vi intelligent, precis som två vuxna människor förutsätts att göra. Vi går aldrig till sängs utan att ha kallat varandra för vidriga saker, typ pissmattesugga, glosögonapa, rismask, bambuhamster eller helt enkelt satans apa. Momentet kräver exakt timing, en väl passande tonalitet och så pass tillgjort allvar att det skapar ett leende, ett skrockande eller rentav en skrattsalva. Då lägger man sig med ett leende på läpparna och natten blir söt. Fungerar alltid - även om förolämpningen skulle vara halvdan.

Dock har jag svårt att se Expressen skriva om Kan du din aftonförolämpning? Tio sätt att klia en hårig rygg! Säng-IQ – vet du hur man avslutar Mac-program och lägger datorn i viloläge då din man somnat med den på magen?

Jag vill citera Ridley Scott: Sex är inte kul om man inte själv får vara med. Därav bristen på sex i hans filmer. Ja, några hångelscener kan man väl hitta, men Scott kittlar oss hellre med den subtila tanken om att sex pågår - det behöver inte visas. Jag är ingalunda emot sex – om nu någon ens undrar – enbart mot idiotförklaringen av myndigt folk som vill se riktiga nyheter i en tidning, inte bara sport och dödsannonser med tretton sidors extrabilaga om de senaste sextrenderna. 

Det var bättre förr. Det fanns ju porrtidningar och i dem kunde man läsa om såväl grundsex som mer avancerade positioner och metoder. Nu var det ju så, att man inte själv fick köpa dem – och inte kom det på frågan att man ens skulle försöka. Dock hade pappa – någon annans pappa – alltid ett färskt lager undangömt någonstans och dessa tummade man igenom försiktigt och med största intresse. 

Att en dagstidning skulle ha skrivit om vagina-IQ var otänkbart. Dagstidningar innan Internet var civiliserade saker. Kvällstidningarna kunde nog våga med en och annan sensation, men nästan alltid visade dessa vara provocerande rubriksättningar med textinnehåll som inte krävde vare sig fantasi eller självcensur. Sedan kom www och de gamla ugglorna i huvudredaktörskontoret ersattes med informationskonsulter och unga rivjärn från Journalisthögskolan som preparerat sina färdigheter med finansiella kärnämnen och då fick skribenterna följa en ny lag. Den som sitter på toppen bestämmer. Nu är det oklart om lättnaderna på sexinnehåll och annan provocerande text var även en lättnad för journalister. De kanske hade suttit och hållit inne med en massa konsternerande material som de nu fick publicera?

Och resultatet? Tja, öppna vilken som helst nättidning – med några undantag – och du blir idiotförklarad på momangen. Bara som exempel från en nättidning:

JLos tvillingar i Gucci-reklam.

Bläckfisken Paul död.

Jag levde med en porrmissbrukare

Angelina sviken – av barnflickan

Anna Ankas nya program ”ett bottennapp”.

Vem bryr sig? Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att en enda av de människor jag känner skulle ens… fast vad vet jag? Det är kanske de i min närhet som kräver ”nyheter som underhållning”. Fy fan, men helt realistiskt.

Är då mina vänner IQ-befriade? Är alla som lägger energi på att läsa om sex i dagstidningarna blådårar och störda? Är jag den enda som läser Dagens Industri? Jag törs inte fråga, kanske min världsordning ruckas och jag faller från min präktighetspiedestal med en smäll. Kanske får jag en uppväckelse som avslöjar att saker och ting faktiskt sker och heter något annat än det man skrev på den civiliserade tiden i riktiga papperstidningar för folk som intresserade sig om samhällets situation. Kanske är jag förlegad, antik och bakåtsträvande?

Så jag skrattar om kvällen, får min rygg kliad och somnar med en dator på magen. Hur sexigt är det? Så – eventuellt – kanske det finns utrymme för flamsnyheter och kanske kan jag låta bli att reta mig över dem och hålla mig till mina intellektuella blaskor bästa jag vill. Jag får helt enkelt installera ett mentalt filter i skallen för att sortera bort det jag inte vill se eller höra. Och där har vi lösningen till hur man blir döv och blind men högljudd.

Här en helt omotiverad bild som har att göra med en – eller flera – kvinnliga könsorgan.

En del om djur & sånt’!

Jag älskar djur. Alla djur.

Utom förstås myggor, knott, fästingar, getingar och allt som kan förvandla en mysig verandakväll till ett inferno av svordomar, vilt fäktande och utspillda drinkar.

Jag gillar hundar också fast de är mer människor än djur. Men inte alltid. Mina två Jack Russel och Jonas rangliga Chihuahua kan separat, och ihop, reta rena helvetet ur mig och detta såväl med subtila rörelser och meddelanden som mer fysiska egenheter.

Låt oss ta Pinni, den 12 år gamla tanten som ser ut som en valp, agerar som en valp då man leker med henne ute eller då hon får följa med på båten, simma och lattja. Emellertid då vi befinner oss i hemmets vrå har hon manér som såväl skrämmer som får mig att bli förbannad. Pinni har för vana att vakta saker. Det kan vara en strumpa, en kudde, en repstump eller gubevars en hundleksak. Hon menar att detta objekt är hennes personliga egendom, mer eller mindre hennes nyfödda valp. Att närma sig hunden då hon ”vaktar” är förenligt med livsfara. Nå, kanske inte livsfara, ty det man får sig är ett par väl exponerade tandrader följt av ett gutturalt morrande från bråddjupet. Avlägsnar man sig vaktplatsen avtar morrandet tids nog.

Livsfara inträffar då man plötsligt råkar trampa i närheten av hennes vaktplats och utan att veta att hon ligger där och ruvar på gummiankan. Sådana situationer kan hända nu och då, men speciellt sker det i mörker då man omtöcknad skall gå och pissa på natten. Plötsligt lyser ett par gröna ögon upp och ett hiskeligt vrål av morrat hat klättrar upp längs med ryggraden. Det sätter skinn på näsan ifall att man inte får hjärtattack eller stroke.

Men vad hon egentligen gör är att hon leker. Det är bara så att hennes lek inte är som andra hundars lek och man får vara glad att hon inte bits. Det bara låter och skenattackerna är inbjudan till lek.

Ibland går leken över till något annat, men inte då människor är inblandade. Då brukar det vara 11-årga Jack Russeln Essi som i sitt kopiöst stora oförstånd inte begriper att Pinnis tänder är vassa och bettet hårt. Essi är människans bästa vän i vått och torrt. I synnerhet i vått älskar hon att torka av sig på närmaste person med torra kläder. Helt oberörd hoppar hon upp i famnen, krossar gärna pungkulorna på vägen, blöter ner hela individen och avslutar med att tacksamt slicka hela huvudet med olämpliga mängder hundsaliv och en högst skicklig tungföring. För övrigt lämnar hon aldrig människan ifred och sover hon, så sover hon helst så nära som möjligt, helst ovanpå. Hon ÄR en baby och agerar just så.

Men så får hon hybris och får för sig att Pinni nog vill leka något häftigt. Det vill hon inte, det är säkert. För 8-9 år sedan lekte de krystat med varandra, men numera slutar de flesta lekarna med att damerna ryker ihop, Pinni med ohämmad ilska och Essi med styrka och helst för att döda. Ingen av hundarna skulle någonsin skada en människa, men varandra försöker de döda. Nu händer detta ganska sällan, för även dumma Essi har fattat att dussinet vassa tänder i ett framben gör ont. För oss som skall beblanda oss i att sära på vovvarna innebär detta ibland skador och om inte annat, så blir man uppskärrad. Ja, ja, om inte Pinni & Essi skulle vara så söta och roliga, så skulle de… eller inte. De är ju våra barn.

Det är däremot inte aftonodjuren, som vi så innerligt kommit att hata. Och då talar jag inte om alpackorna som ibland får tokdamp då ett brunstigt sto får för sig att reta Malte-packan bakom staketet. Det kan bli ett himla liv som underhåller hela flocken i flera timmar. Nåja, det är bara sött och helt rätt om man vill ha små, söta alpackeyngel.

Myggspiraler, ni vet de där kemiska sammanställningarna av skrämselrök som skall jaga myggorna på flykt är ondskefulla uppfinningar. Jo, de är uppfunna av Myggornas Riskförbund för att avslöja visuellt och odoramiskt var homo sapiens sitter och ämnar njuta av en lugn sommarkväll. Skickligt undviker detta satans sugkreatur rökslingorna och slurpar i sig kopiösa mängder av livssaften. Den mer ouppmärksamme kvällsgrillaren kan i lätt frånvarande tillstånd klappa till mygghelvetet med sitt grillverktyg som avancerat avlivar insekten. Samtidigt inser man att stekspaden låg precis nyss i grillen och betingar sådär 190 grader Celsius varvid myggstickets annars ringa rodnad och utbuktning förvandlas till scarification av mindre sofistikerat slag.

Har man maximalare otur så anländer ytterligare ett odjur från Gehenna ungefär samtidigt då ispåsens solida del har vattnats på nyligen anskaffade bränntatuering. Det låter som Kustbevakningens Super Puma och har grovt taget samma storlek. Gulrött monster, Vespa Crabro, dånar in i bilden och trots att bålgetingen sägs vara fridfull och mestadels avståndstagande, så får den folket på altanen att välta åt olika håll, skrikandes i högan sky och viftandes i panik med sina yttre extremiteter. Rottingmöblerna flyger sin väg och grillen välter på mahognyimitationsplastmattan som snabbt krymper ihop till en solid klump av mindre användbar gegga. Ifall man hinner släcka den annalkande husbranden, så ser man hur bålgetingen lugnt sörplar i sig av köttsaften på entrecoten och låtsas som inget. Har man ohyfset att daska till åbäket, så får man reprimand i form av en trettio centimeter lång tagg i ögat. Inte av bålgetingen utan svärmor som desperat viftar med sin virkkrok för att inte tippa över i rosenrabatten. Hur kul som helst om kärringen hade ramlat.

Sommaren är officiellt över och alla lever ännu. Tja, alla som jag känner och det är ju bra. Sommaren var också bra med många härliga turer ute på Vättern. Vattnet var kallt, ca 3 cm… jag menar 17 C° som värst, men simma gjorde jag. Och frugan också. Litet missöde var då vi för första skulle kliva ombord på båten igen. Den är utrustad med en egentillverkad badstege (av förre ägaren) som säkerligen okulärt inspekterat fungerade i teorin. I praktiken började den ca 20 över vattenytan och hade pinnar smala som slöa rakblad. Pojkarna ombord skrattade sig fördärvade då frugan hängde och sprattlade som en torsk i saltbad där hon försökte ta sig ombord. En hjälpande hand från ungdomen och frugan lyftes upp som en trasdocka. Av någon anledning fann jag detta oerhört komiskt och höll på att skratta ihjäl mig. Inte att rekommendera i halvhög sjögång och iskallt vatten. Jag kom upp genom att finurligt begagna trimplanen och motorn, så jag slapp den förnedrande räddningen som fru A fortfarande får gliringar för. Allt för att retas.

Må väl gott folk!

Siste man ut!

Jaha, då var man utan barn i skolåldern! Det är ett tecken på att jag själv har blivit gammal, eller fossil, som de snälla arvingarna saken milt uttrycker. Jesper var den sista att iklä sig den vita hatten och gjorde det som en nyutbakad Europaekonom - som hans valda linje hette.

Tre generationer Ahlgren

Dagen till ära sprätte det liv i finska släktingar, nämligen morsan och farsan med syrrans yngsta dotter i släptåget och Brevik fylldes av folk som pratar Muminska samt ett blandspråk som knappt någon språkkonnässör  skulle kunna lyssna på utan att ådraga sig akut migrän.

Farfar Ahlgren studerar betyget noggrant

Student blev Jeppe med strålande betyg och för att späka sig en aning skippade han festen på kvällen, drog på sig vildmarkskläder och rinkan och satte kurs in i skogen. Tre dagar senare var han blöt, hade skoskav stort som Halland och undrade var solen egentligen gömde sig. Väl hemma i Brevik skakade han av sig skogen, tog en välbehövlig dusch och konstaterade att jaha, där kom solhelvetet fram.

Jonas visar hur en studentbild skall se ut

Morsan fick agera chaufför i okänd bil... 

...varvid viss skepsis uppstod i baksätet.

Tid för en tur på Vättern och under några sällsynt behagliga timmar satt bröderna och pratade som män sinsemellan. Stora saker avhandlades. Morsan somnade i solen och farsan kämpade med flytvästen. Till slut åkte den in i ruffen med orden "fan, jag får väl drunkna då!"

Brorsorna bråkar alltid, men allt som är mindre än en gungstol är bara kärlek

Farmor somnar i solen

Vilka djupa tankar rör sig i dessa skallar?

Vilken fin helg. Jag är lycklig och till råga på allt har min Iris skaffat sig ett hus ihop med sin fina kille Robin.
Betyder detta att man nu kan sluta bekymra sig?
Knappast, men för stunden leviterar jag en aning. Det gjorde inte kattugglan som Pasi hittade!

Farligt möte!

Vi är med båt!

Efter en tids suktande och massor av ångest har fru A och jag blivit med båt. Dagen har gått åt att städa och putsa på fartyget och i morgon åker den i Vättern. Några småsaker skall hämtas från Biltema och sedan är det bara att tuta iväg. Idag är jag glad!

Orättvist!

Nu är då världsböckerna i oordning en gång för alla. Den s.k. 23-åringen i Landskrona som slagit en gammal tant på en parkering så att hon dog av sina skador har fått åka hem, njuta av friheten med sin familj och dessutom fått polisskydd, för det finns en hotbild. No shit!
Hovrätten bedömer naturligtvis ärendet utifrån sina lagliga preferenser, men för gemene man gäller att om man klappar till någon, gammal eller ung, så att skada uppstår, så skall man stå för det man gjort. Att det hela var ett "misstag" duger inte. I så fall skulle jag ha dussinet pensionärer på mitt samvete. Ni vet, de där tanterna som inte ser sig för och åker in i hälsenan med kundvagnen. Jag brukar köra med den lätt syrliga kommentaren:
"Säg till bara om jag inte syns!"
För det mesta får man en ond blick, men det kan jag leva med. Inte klappar jag till pensionären oavsett vad som sker. 23-åringen skall för fan sitta i häkte, grubbla i ensamhet över vad han ställt till med och nöja sig med statens föda så länge att han storknar. Skandal!
Lika stor skandal är Israels agerande på internationellt vatten. Min protest i saken är inte värd mycket, men från och med nu kommer jag att envist bojkotta allt som har att göra med Israel med start i Jesus och slut vid apelsinjuice. Jag hoppas verkligen att detta får konsekvenser som får Israel att darra i sina fundament, men knappast händer det. En stat som byggts med dollartecken och missnöjda judar (inget illa om judar för övrigt) och har en mänskligt eländig historia låter sig inte kuvas av några aktivister på båt. Skit i palestinier, här kommer israelerna och inget kan stoppa dem. Kärnvapen kanske. Just det, jämna ut landet, asfaltera skitet och bygg en parkeringsplats för Jordanien. Det skulle reta en del, det kan jag lova.
För övrigt har jag besökt landet och det är vackert, intensivt och jag träffade enbart rekorderliga människor, så mitt spott och spä riktar sig nog mestadels mot landets regering. Skam över dem och må pissmyror hemsöka deras genitalier i all framtid.
Och som i fallet med 23-åringen; Man kan knappast hävda självförsvar då man själv är överlägsen i kraft och styrka. Förbannade svin! Jävla mördare!

Saker jag inte vill höra talas om...någonsin mer!

Allvarligt talat, jag skulle inte lida ett dugg om jag aldrig mer skulle höra talas om:
- Victoria & Daniel
- Madde och hennes bekymmer
- Maria Wetterstrand
- Mona Sahlin
- Zlatan
- Schlagerfestivalen
Jag har visserligen förståelse för att pöbeln har ett intressen för dessa nyhetsmagneter, men jag skulle vilja en dag öppna nättidningarna utan att någon/något av det nämnda hoppar mot ögonen med kattstora bokstäver.
Men jag är trots allt glad. Jag fick bilen tillbaks från garantiverkstaden och om inte annat, så har säljaren lärt sig nu att om man ger garanti på bilen så är det vettigt att kunna stå för den beskrivning som man gav skriftligt vid köptillfället. Annars kan man drabbas av en envis Ahlgren - eller annan jobbig typ - som lovar all sorts olycka, skriftligt och verbalt, om alla "felen" inte åtgärdas till punkt och pricka. Till säljarens heder må sägas att han höll sit avtal och nu är en gammal fin Merca som ny igen.
- styrväxel
- hjullager fram
- bussning bak
- topplockspackning med slipning och hela kitet
- dieselpump
- farthållare
- spakcentral
- ny ECC
- all el med nya kontakter fixad
- alla lampor bytta
- ny regnsensor
Pris 46 papp. Jag klagar inte. Huruvida säljaren gör det må vara osagt, men då Jonas och jag hämtade bilen igår, så såg han lätt plågad ut. Dock var han mån om att jag blev nöjd, så i den meningen skall han ha en fjäder i sin hatt.

Ålder är inte mer än ett mått på visdom.

Min äldsta son, det vill säga den arvingen som just nu blivit arvslös, har hela helgen mobbat mig för min ålder. Enligt honom så var dinosaurierna unga då jag redan var gammal. Jag har ingen ålderspanik, men då man konstant blir påmind om att man inte längre är i prima skick och ultimat ålder, så börjar man fundera. Visst, över halva livet är bakom en och vissa ålderstecken kan skönjas i form av raviner i ansiktet och ett hårtäcke vars främre kant kryper envist bakåt. Kanske är man inte så vigulant och viril som man var i sina bästa år för 30 år sedan, men i gengäld har man klokskap och vett som förhindrar att man blir sur varje gång tabloidtidningarna har en quiz angående "vad vet du om vaginan", "kan du hennes G-punkter" och "vad kan du om sommarsex". Inte ett skit, men tre barn har jag och det är ju något det. Om inte annat... jobbigt!
Så vänligen skiter jag i mobbningen och hämnas bara litet. Fortsättning lär följa...

Vill ha!

Saker jag absolut behöver just nu, genast:
Inga alls...

Saker jag vill ha just nu, genast:
Båt lämplig för Vättern, typ snipa.
27" iMac
Rejält med pengar
Tålamod
Mindre magknip

Tja, det var väl det. Ganska anspråkslöst tycker jag. Väntar på besked från bilverkstaden och resultatet på garantibyte av styrväxel. Tur att man inte behövde betala det. 8 papp plus arbete! Men väntan är lång och för varje minut som går över lovad leveranstid blir jag surare. Det hela slutar med att jag hamnar i en loop av ilska och då spyr jag galla över oskyldiga också. Tur att fru Ahlgren har förmågan att dra mig ner i varv, hehe.

Visa mig din Visa!

Banker är inte kul. De ger ingen ränta på de småpengar man har sparade (om man har några) och lånar man av dem, så tar de ut -ibland- en jäkla massa procent och avgifter för nöjet att få bli skuldsatt. Alla tjänster kostar, även de som man sköter helt själv över nätet. Och anlitar man en bank som inte är ens lönebank, ja då blir det hela ännu dyrare.
Det finns dock en grej som jag gillar skarpt: Man kan designa sina egna bankkort. Löjligt roligt, kostar bara en hundring och då har man i alla fall ett kort som ingen annan har. Fick mitt nya idag. Barnsligt? Ja, men jag har ju aldrig blivit vuxen. Här nedan gamla och nya.

Ny

Gammal

Och så... en recension! Se denna!

Större, råare och... sevärd!

Att The Descent var en fullträff med små medel är det väl inte många skräckfilmsvänner som förnekar detta. Däremot blir en uppföljare alltid omsorgsfullt examinerad, ty få är de filmer som når originalets originalitet och slagkraft. Smarta filmmakare undviker fallgroparna, men ofta är de för breda och djupa för att helt kunna undvikas. I fallet The Descent: Part 2 har man dock gjort en hel del rätt och bara några nämnvärda misstag.

In eller ut, bestäm dig!

Slå inte ihjäl en mjölkande guldkalv är filmindustrins mantra och då lågbudgetfilmen Instängd (The Descent) blev en veritabel succé, så började vissa individer att fundera på hur man skulle kunna använda denna succé för att göra mera pengar. Som vanligt, vedertaget till och med, fick man tillgång till mer pengar än man kunnat drömma om och mer folk att leka med. Regiansvaret flyttades från Neil Marshall till klipparen Jon Harris, men det hela ser ut som om att gamla gänget är tillbaks, vissa har dock nya uppgifter. Marshall står som producent och övervakare av projektet. Dagens fråga är: Hur skall man toppa originalet?. Svaret: Det går knappast genom att kopiera rakt av. Publiken är mer krävande än så. 

Sarah vill inte ner i grottan igen, det är klart.

Lösningen är lika simpel som den är effektiv; Samma film, mera gore. Faktiskt rejält mycket mer och därtill en in-your-face äckelfaktor som upprör klökmagade utan hesitation. I grund och botten börjar filmen där The Descent slutade. En kvinna utav halvdussinet ramlar ut ur skogen täckt med blod. På samma gång pågår en fruktlös räddningsoperation där man försöker hitta de försvunna kvinnorna som irrat sig i grottorna i jakt på äventyr. En av de mest namnkunniga i gänget är senatorsdottern Juno, som i slutet av första filmen lämpligen offrades för hämnd och en individs räddning. Då räddningsmanskapet får veta var man kan gå ner i de outforskade gruvorna och grottorna är det inget snack om saken. Ner skall man och med sig tar man bonnlurksheriffen, hans assistent och stackars Sarah, som nyligen krupit ur systemet och dessutom med minnesförlust i hela huvudet. Sheriffen missar lämpligt att förtälja för övriga medlemmar i patrullen om ett antal misstankar han har gällande Sarah och detta leder senare till komplikationer. Naturligtvis.

En upphittad videokamera ger ledtrådar om vad som har hänt

Grottorna är fortfarande instabila, farliga och i dem leverCrawlers, en muterad människoras som i mörkret har förlorat sin syn, men som jagar alldeles utmärkt med hörselsinnet, klor och vassa tänder. Knappt han man hasat sig ner innan grottornas skuggmonstrum börjar decimera nedstigarna och, vad fasiken, det är liksom meningen med en film som denna. Vem överlever och varför! Vem dör först? Hur dör personerna? Vilka överraskningar finns? Och så det där nya greppet som byte av regissör och krav från The Moneymen har: Skaffa en stor publik, ge allt vad de tål och gör inte bort er för tid och evighet, så kanske kan vi hålla franchisen igång ännu ett tag framöver. Amen. 

Search and rescue blir search and survive!

Och utan att tveka skaffar man sig möjlighet att öka på klaustrofobin och splattret. Men det som på papper ser bra ut fungerar inte alltid i praktiken. Det största misstaget är filmens förutsägbarhet. Alla som ser på omslaget eller någon bild från filmen vet att Juno återkommer. Varje scen som man tror skall skrämmas (typ BU!), gör det! Zoomar man in i ett mörkt hål kan man räkna med att albinovarelsen dyker upp. Och så vidare. Filmskaparna hittar inte på något som helst originellt. Absolut inget. Däremot levererar de förutsägbarhet i legio och för dem som gillar skrämseltaktik med vederbörligt rytande, morrande, knarrande och andra ljudeffekter som simulerar allt från tarmuttagning till halspulsåderkannibalism, får allt de tål. Här sparas inte på något och filmen går på högvarv hela tiden. 

Tyst eller så dör du. Ty i mörkret...

The Descent: Part 2 gör vissa saker fel, många saker klyschigt, men den gör också det som den förmodas göra. För vänner av psykologisk skräck ger filmen knappast några större vibbar, men de som gillar med aggressiv bu-skräck med mutantfigurer, splatter och trånga utrymmen med få flyktvägar behöver inte känna sig blåsta. Även om jag räknade ut varje hoppa-i-soffan-effekt, så satt både fru A och jag och studsade med jämna mellanrum. Och därtill var filmen bitvis riktigt äcklig. Litet mer och den skulle ha blivit osmaklig på riktigt.

...finns denna äckliga albinokannibal

Blu-rayutgåvan kan man knappast klaga på. Bilden levererar en alldeles utmärkt upplevelse där kontrasterna är skarpa och skuggorna svarta. Filmen är ganska färgfri med tanke på omständigheterna, men då färger finns, ser de bra ut. Skärpa och dylikt är prima grejer. Ser utmärkt ut både på duk och plattburk. Ljudet ger än mer imponeringsfaktor än bilden och har man sina grejer ställda på direktmatning av signal och högtalare till förbannelse, så petar apparaturen ut per default 7.1 som låter mumma. Här finns en ljuddesign som gör skräckfilmsgenren heder. Det var nästan så vi var tvungna att kolla om det fanns några pälsgubbar i vårt förråd bakom salongen. Så snyggt återges ljudet. Perfekt! Extramaterialet ger sedvanligheter som avslöjar skalan på filmen och de olika metoderna man använt för att skapa det hela. Därtill ryggdunk och borttagna scener. Musiken i filmen passar mer än väl en film som denna, så jag klagar inte.

I grottan hör ingen dig skrika! Yeah, right!

The Descent: Part 2 står och faller beroende på vilken relation man har till del 1 och hur hårdnackat man envisas med att inte acceptera ologiska/logiska uppföljare. Idén med filmen är ju, att folk går ner i en grotta och dör. Ettan lämnade ett frågetecken och om det är klokt att räta ut det tecknet, det vet jag inte. Hur som helst tyckte jag att Part 2 var som skräckfilm i sin subgenre alldeles förträfflig, men i jämförelse med Part 1 saknar den allt som gjorde originalet originellt. Men har man ettan så bör man nog ha tvåan också. Det tycker jag.

©Janne Ahlgren

McDonalds gör det igen!

Helvete vilket liv det blev då McDånalds ertappades med slarv. Som om man trodde redan från början att 10-minutersgränsen och dagsfärsk sallad var det man alltid fick. Icke, och tro inte att det är bättre på andra restauranger. Det stora problemet är nog inte McD själv, utan konsumenterna som inte klagar då de märker att de fått slaskig sallad, sega pommes och sönderstekt kött. Är det den svenska, liberala, forgive-and-forget mentaliteten som visar sig, tro? Jag vågar mena att så är det. Då jag arbetade utomlands med bl.a. turister från hela jordbollen klagade amerikanerna, engelsmännen och tyskarna på nästan allt som de hade anledning att klaga på. Svenskarna i sammanhanget drog sig undan och åt den där skosulan till oxfilé, drack vattendrinken och nöjde sig med fettfrukosten som t.o.m amerikanerna rynkade näsan åt.

Själv är jag inte hemskt diskret och här följer en sann berättelse hur Eders Trogne blev arg på McFånalds:
Köpte en Big Mac i all hast i Södertälje på vägen hem. Tänkte att jag käkar den i bilen och lät den ligga tills jag var ute på motorvägen. Ja, ja, man skall inte äta då man kör, jag vet. Men det blev ingen matstund, för då jag öppnade skitet såg det ut som om någon suttit på den och släppt en rejäl rännefis över den. Jag drog in på en poliskontrollplats och fotade fanskapet. Sedan kastade jag den i vägrenen. Ja, ja, jag vet att man inte får skräpa. Om jag hade haft tid skulle jag ha åkt tillbaka, men istället formulerade jag i mitt icke alls stilla sinne ett klagomål medelst brev och ilskna bokstäver.
Jag påpekade att hamburgaren i fråga inte påminde om den matbiten som man bevisligen gjorde reklam för i text och bild, och att jag var mäkta missbelåten på dess utseende och avskyvärda konsistens. Jag menade att maträtten gjorde mig besviken på såväl innehåll som säljställe och att jag ämnade lämna krav på skadestånd, åtminstone ersättning för mina utlägg och anammad harm. V.g se bifogat fotografi som bevismaterial 1A.
Till min stora förvåning fick jag snabbt svar från högre ort var man mångordigt beklagade detta misstag och hoppades att min tilltro till den utmärkta maten på McDonalds inte rubbats av denna engångshändelse. Ansvarig personal har kontaktats och reprimander utdelats. Vänligen acceptera dessa vouchers som ersättning för kväljning, sveda och hunger och använd den med fördel i vilken av våra restauranger som helst. Värdesumma 300 kronor.

Ja, jag gick på plus i denna sak, men McD har sedermera varit på min shit-list, och kommer så att vara tills det växer öron på på min bordslampa. Den bästa maten får man hemma och även om jag inte är långsint eller har kort stubin (jo det är jag och det har jag) så skulle jag för höga nöjets skull vilja se om McD skulle tappa 50% av sin omsättning på stört. Det tycker jag de har gjort sig förtjänta av.

Dagen som inte borde ha existerat!

Hur dåligt kan en dag egentligen börja och vart bär det av sedan? Åkte till verkstaden för att få en sommarservice. Fick veta att jag skulle ha varit där igår! Besökte apoteket för att hämta ut mediciner. Glömde receptet hemma. Skrek mig hes åt Telias kundtjänst för telefonerna, bredbandet och TV:n funkar inte som de skall. Telia säger att de inte kan finna något fel. Tror de att jag sitter och ljuger för dem, eller? Konstaterade efter en stund att felet berodde på en av våra bärbara lurar och bort med den... vips, fungerar allt som det skall igen. Skall jag ringa och be om ursäkt för mitt dåliga uppförande? Tänkte på saken och trampade sedan i hundpiss... mitt ångerfulla humör byttes ut.
Jag är sur. Mest på mig själv och mitt jävla minne. 10% av Sveriges befolkning sover dåligt. Fair enough. Men vissa av oss sover aldrig eller bara med hjälp av medikament. Kognitiv beteendeterapi skall vara effektivt, men då sömnlösheten beror på smärta... ja, vad skall man göra? Lättare att ta sina piller och sova den tid det nu går att sova. Och sedan glömma saker, göra misstag och bli ännu mer sur på sig själv.

Det skulle allt sitta gott med en miljon eller två på banken, så misstänker jag att det skulle vara lättare att uthärda sömnlöshet, misstag, glömska och smärta. Jag vet inte, men detta är min gissning. Hur blir man rik? Inte genom att jobba, har jag konstaterat. Tipsvinst? Visst, men osannolikt. Arv? Jovars, men man kan inte gå omkring och hoppas på att päronen faller av pinnen. Dessutom har farsan lovat supa upp pengarna bara för att jävlas. Det gör han rätt i, njut så länge du kan.

En dag som denna borde man kunna bara glömma. När det har börjat så illa, så finns det bara några självklara saker kvar; Man blir ihjälregnad, jorden öppnar sig och Satan drar en ner till Gehenna, hundarna får rabies, bilen exploderar och radioreportrarna lär sig säga intervju och slutar skymfa språket med interjuv. Det vore väl nåt´?
Här följer billig humor (klicka för större bild):

Pinsamt! På mer än ett sätt.

Pinsamt är bara förnamnet. Visst har Finland gjort bort sig i ishockey förut, men att få stryk av danskarna är  nästan olagligt illa. Och sedan 1-0 mot Tyskland. En match som borde ha slutat typ 11-1 till Finland. Nu är jag varken sportintresserad eller speciellt patriotisk, men det händer att en gammal man väljer att se på sport istället för Hogan Knows Best eller Oprah. Mitt lilla finska blod som jag har kvar kokar dock än då finnarna gör apa av sig. Perkele!
Vill man bli än mer förbannad och uppjagad kan man ju lyssna på Mona Sahlin och vad hon tycker om saker då hon tar paus från att kasta ur sig siffror som inte stämmer. Och vill man bli ytterligare irriterad, så kan man se en film som inte är bra. Kolla här: En Recension...

Kalla på Gud och Omar Sharif dyker upp!

Jag läser mer än gärna populära författare som håller sig till konspirationer, hederliga mord och underhållande katt- och råttalek. Visst har jag en och annan "tung" bok på G mest hela tiden, men kvällslektyren utgörs för det mesta av kioskvältare typ Dan Brown, Dennis Lehane, John Grisham och dagens författare, Raymond Khouri med sina trenne verk hittills. Den lilla hjärnan behöver lättsmält underhållning för att gå ner i varv. Alltså får tung fakta och svår filosofi bli en annan gång. Typ istället för en usel TV-film. 

Brusig riddare betyder att vi befinner oss i forntiden

Jag är den som gärna plocka en bok i pockethyllan bara för att omslaget är frestande. Det händer att jag köper en bok utan att ens veta vad den handlar om. Detta är en del av spänningen, man vet aldrig om man hittar ett guldkorn eller en riktig sjunkbomb. Nu var Khouri som namn redan känd för mig då jag plockade med mig Den Siste Tempelriddaren. En Dan Brown Light, sade man föga smickrande. Och så är det ju. Khoury skriver medryckande, men är en bra bit från Browns kapitelhets och "kunskapsnivå". Icke desto mindre slukade jag Tempelriddaren ganska snabbt och ångrade inte köpet. Då filmen, eller snarare miniserien på två delar, dök upp, så ville jag absolut se om man lyckats överföra en bit habil underhållning till filmmediet, precis som man lyckats med Dan Browns populära skrifter. För att inte tala om Grishams. Eller Lehanes. Keeps getting better!

I nutiden hittar vi inte så ridderliga riddare

Inte! Nej, nej och tusen nej. Såhär gör man inte en bra adaptation av en hyfsad maskopi-konspiration-mystik-religion-geggamoja. Men å andra sidan skall man inte kräva för mycket, för jämför man de ekonomiska och parsonliga insatserna i Den Siste Tempelriddaren och någon av de andra författarnas filmatiseringar, så ser man att Khourys verk får B2-behandlingen av såväl finansiärer som filmfolket. Khoury må ha påtänkt sitt verk innan Da Vinci-koderiet, men som det blev så är Brown på topp och Khoury "allenast" en populär författare där mysterier, religion och symbolik spelar en hel del roll. Den Siste Tempelriddaren börjar dock explosivt i boken och i mitt stilla sinne tänkte jag litet grand Hur skall de lösa detta i filmsammanhang?

Texten säger allt och ljuger friskt.

Enkelt, är svaret. Lägg pengarna på en någorlunda fet TV-miniserie, så räcker stålarna till ett fåtal visuellt maffiga scener. Och filmen börjar med att ett inte så okänt museum, som visar upp Vatikanens dyrbaraste skatter, får besök av medeltida Tempelriddare med svärd, mantel och häst. Och några skjutvapen av nyare karaktär. Dessa antika rövare i nutidens metropolpuls får med sig värdefulla prylar och så Tess Chaykinsom med en biskopskräkla i guld och stulen polishäst jagar bovarna genom New York och kör tornerspel mot en av ligisterna i full utrustning. Hon naturligtvis i aftonklänning och ungefär här försvinner den lilla trovärdighet och spänning som man trots allt skrapat ihop under de första minuterna. Det blir väl så komiskt och då FBI med agent Sean Daley äntrar scenen vet man på två röda hur deras förhållande kommer att utvecklas. 

Biskopen har mer än fingrarna i syltburken

Den Siste Tempelriddaren är förutsägbar. Har man en magkänsla om något, så kommer det att bli så. Den som läst boken och njutit av den kan fortsätta inbilla sig, för dels blir inget överraskande i filmen och dels blir det mesta så fjompigt, att man liksom skäms för att man tyckte att romanen var bra. Mira Sorvino spelar Tess och överraskande är hon hyfsat prima i sin roll. Hon är över 40 år gammal, ser ut så och ger en viss trovärdighet och lättsamhet i sin tolkning av en annars ganska endimensionell karaktär. Sorvino har fått en Oscar en gång, 1996, och uppenbarligen räcker det att hålla henne med jobb, för sanningen att säga är det inte många av hennes filmer som imponerar speciellt mycket. Nyutkomna Belägringen av Leningrad slår nästan sista spiken i kistan. Klart att det finns undantag bland hennes filmer, men Sorvino blev ingen megastar. Och som actionhjälte är hon klart mer trovärdig än Tomb Raider Jolie, men inte närapå lika underhållande. 

Arkeolog, FBI och Mystisk Apparat

Låt oss granska omslaget som discen kommer virad in i. Vanlig keep-case med text på. Så länge, så bra. Bestseller av Raymond Khouri är också korrekt. Sedan kan man undra varför Omar Sharif krediteras som 2:a huvudskådespelare då han har en roll på cirkus 5 minuter i slutet av andra delen, d.v.s. just innan sluttexterna. Victor Garber får däremot en bild på framsidan jämte Sorvino och de som inte vet kan tro att han föreställer Sharif. På baksidan krediteras han dock ihop med Sorvino. Vill man leta efter Sean Daley-skådespelaren Scott Foley så får man ta till lupp och mikroskop. Att han är nr 2 i handlingen betyder inte mycket då han inte har ett namn. Ännu. Han är på väg upp.Tillsammans med en FBI-agent dras arkeologen Tess Chaykin in i en kapplöpning, över Manhattans glömda kyrkogårdar, tvärs över kontinenter, till ödsliga bergstrakter i Mellanöstern, till Vatikanens allra heligaste gömmor.
Ungefär såhär är det, men var Vatikanens hemligaste gömmor fanns, det missade jag.

I en grotta som knappt går att finna finns det överraskande takbelysning

Likaså missade jag en hel del, vad vi i branschen kallar The Fucking Obvious, där bl.a. geografin har re-designats för att matcha en medryckande händelsekedja. Och här fullgörs skillnaden mellan skit och pannkaka. Ron Howard & Dan Brownsom jobbat med "konkurrentfilmerna" har lagt manken till att toucha verkligheten, att inte slarva med manus och skriptauppgifterna, kontinuitet och slutligen regi av plats, händelse och person. Dagens regissör kommer från TV-sfären och heter Paolo Bartzman. Man kan inte skylla allt på honom, för här har man jobbat under tidspress och utgår ifrån att alla amerikanare (primärpubliken) inte ändå vet var Bodrum ligger, hur det ser ut där och om Jerusalem ligger vig Medelhavet eller en bit inåt i landet med en flod rinnande lämpligt i centrum. För att inte tala om, att underjordiska hålor sällan har "fönster" i taket varifrån idylliskt ljus kan strömma ner. Småsaker, men störande. Kan man sin Mellanöstern-historia, så är det mesta som sker i filmen helt åt skogen. Men vad fan, det är ju bara underhållning.

Misshandlad av onda pojkar och sin manager

Alltså får Tess och Sean flytta sig från New York (Vancouver) till Turkiet (Marocco) där de jagas och bedras av alla som du kan tänka dig och även dem som redan från början ser typiskt onda ut. Mitt i allt berättas en story om tre överlevande Tempelriddare som bar på en mäktig hemlighet. Dessa flashbacks har man löst med att tona ner färgerna till sepia och lagt till kolossala mängder digitalt brus. Varför? Filmen blir inte äldre av detta och skulle man nu behöva en markering om att vi har flyttat 500 år tillbaks i tiden så räcker det med ett årtal diskret i nederkant eller tipset om att ringbrynjerustning, tunga järnsvärd och metalliska hattar inte är modernt just nu, i nutid. Never mind, nu bryter det ut skottlossning och hemma hejas Tess av dotter, som kläcker ur sig myndiga fraser, samt vännen Clive, som man inte kan begripa sig på. Bror, vän, make? Take your pick! Emellertid blossar romansen upp mellan Tess och agenten på fältet och kemin mellan dem är som att blanda frukostägget med mineralull. Det liksom funkar inte. Inte alls, någonsin. 

Gud hjälp...

Och ändå vidhåller jag att romanen är läsvärd. Dessvärre har den omskrivits av en viss Suzette Couture för att passa 2 timmar och 45 minuter visningstid. Nämnda skribent hör knappast till filmvärldens A-lista och kommer inte att bli det heller. Man skulle tro att vissa filmskapare och finansieringskällor någon gång måste fatta att alla amerikaner inte är dumma i huvudet och att de flesta Européer verkligen har inom skalpen en hel del historia, geografi och annan allmänbildning. Visst kan vissa finansiärer konstatera, att man kan strunta i Europa, för det hela är ju tänkt för amerikansk kabel-TV, men det är kortsiktigt. Icke desto mindre obegripligt, för allt amerikanerna gör kommer förr eller senare hit och då kan man ju egentligen undra hur dumma vi är då vi suktar efter en usel bit efter en annan. Undantag finns naturligtvis i massor! Den Siste Tempelriddaren är underhållning för stunden, men all fakta åt skogen och en helhet som känns så krystad, att om man i filmen plötsligt stod i begrepp att presentera ett faktum som är verifierbart, så skulle förmodligen den allmänbildade publiken få lindriga hjärnblödningar hela hopen. Men den risken finns inte och filmen slutar precis just så som man vet att den kommer att göra då man skådat verket i tre minuter.

Nu har jag inte sagt något snällt om Den Siste Tempelriddaren, men det finns inte mycket gott att säga. Dvd:n håller bra TV-standard och stör man sig inte på brus och andra föråldringsfånigheter, så är bilden hyfsat bra. Inga konstigheter här, vad jag kunde se. Ljudet är också mer standard och man lyckas även i brôtiga scener hålla surrounden och basen på en nivå som inte skapar vräkning och osämja. Mycket sterilt, kan man beskriva det som. Musiken är i linje med resten av filmen och vissa influenser finns, så att säga. Extramaterial? Nada.

...och hjälpen kommer som Omar Sharif i slutet av sagan.

Jag är inte imponerad och även om jag redan från början visste att jag knappast kommer att bli det, så tittade jag på eländet och för all del; den är som vilken som helst annan äventyrs-mini-serie som man kan hitta på filmkanalerna och det vanliga TV-utbudet. Full av klyschor, stereotyper och förutsägbarhet, men nog kan man få en regning söndagseftermiddag att gå om man så vill. Tveksam till att rekommendera denna produktion, men har maninte läst romanen, så ger den nog säkert mer nöje än vad jag fick.

©Janne Ahlgren

Moore är fortfarande arg och underhållande!

Vi blir alla kommunister när vi dör,
Vi blir alla kommunister när vi dör.
Ty i stora Himlasalen spelas Internationalen,
Vi blir alla kommunister när vi dör!

En liten supvisa som min mormor (nu låter jag som han där Levengood) sjöng då hon fick en sup under skalpen. Hon sjöng andra supvisor också innan hon flyttade till Himlasalen sådär 100 år efter sin födsel. Hon var inte kommunist, verkligen inte. Inte ens vänstervriden, gamla mormor, trots att hon var bara en fattig pensionär som blev fattigare och fattigare ju äldre hon blev. Hon förbannade kommunisterna ty hennes mamma och pappa var sådana och hon förbannade kapitalisterna på högerkant för att hon hade det så knapert. Kommunistgammelmormor lämnade dock en värdefull trea mitt i Stockholm efter sig och en ansenlig mängd gammeltants-guldsmycken. Mormor lämnade en tvåa mitt i Åbo på bästa möjliga centrumplats och ännu mer smycken, pälsar och antika möbler. Så fattig var ingen av dem egentligen och ingen av dem var utan kontanter, men båda hatade kapitalister, dock på grund av olika orsaker.

Mr. Moore på jakt efter USA:s fiender

Efter denna inledning, som dock tangerar dagens ämne, måste jag snabbt berätta om ett annat fenomen. Journalister misstas ofta som vänstersympatisörer per default. Så är ju inte saken egentligen trots att även sådana finns i stora massor. Häromdagen fick jag ett undrande mejl av en som besökt denna blogg, Svenska Fanbladet, om jag kanske var Sverigedemokrat!? Min logga tydde på det i färg och form. Nej, det är jag inte, jag är mer åt högern än mitten men en bra lång bit från SD. Jag hatar inte kapitalister, jag skulle i själva verket gärna vara en då det kommer till kritan. En med egendom, ekonomisk totalfrihet och inga hinder i livet. Men jag är knappast en kapitalist, för trots bil, villa, hundar och gumma äger jag ett samvete, är empatisk och delar med mig solidariskt hellre än roffar åt mig hänsynslöst. Vem gör inte det? Alla, om man frågar dem rakt, men inte alla om de får agera i skymundan och utan kontroll. Men så enkelt får man en stämpel då någon knyter trådar ihop på ett sätt som passar dem själva.

Utkastad mer än en gång

Michael Moore är ingen proletär i ordets sanna mening även om han ger ett visst intryck av att vara det. Han vill hjälpa dem som har det svårt. En gång är det sjuka, en gång fattiga och en gång dem som råkat ut för idiotiska vapenlagar eller terrordåd. Han gör dokumentärer om saker som retar honom. Korrektion; Han gör underhållningsdokumentärer om saker som han vet att retar folk, som underhåller kungligt och ger honom personliga intäkter som inte alls är fy skam. Moore är ett superproffs i sitt gebit och en skicklig filmmanipulatör vars insatser som propagandaminister i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjet säkerligen skulle ha gett massiva reaktioner. Ja, detta naturligtvis beroende hur han vinklar saker och ting, för det är det som Moore gör så skickligt. Han visar en sidan av myntet och så den andra, men den andra sidan är så smutsig så man inte ser vad den föreställer. 

Smarta klipp från arkivfilmer ger eftertryck

Alltså ondgör sig Moore denna gång på alla som bidragit till att världens ekonomi är fördärvad och roten till allt ont kommer från den högsta politiska och ekonomiska toppen i USA. What else is new? Inget, för Moore gör det hela enkelt, känslosamt, humoristiskt och manipulativt, det vill säga underhållande trots att han visar upp folk som far illa på grund av hur landet ligger. Jag talar för mig själv och mina medtittare, fru och son A, då jag säger att vi blev underhållna och ingick snabbt i diskussion om saker och ting. Jag har alltid funnit politik och politisk historia fascinerande och fick överraskande ta en position där klasskampsaktivister och ivrare av proletariatets diktatur brukar befinna sig i. Jag var plötsligt på Moores sida och fick propagera för Marxismens fördelar med klasslöst, jämlikt och egalitärt samhälle i motsats till ett samhälle där den politiska och ekonomiska makten innehas av några få. Teori vs verklighet. Och Moores exempel från USA verkar ju skrämmande. Med fötterna på jorden igen konstaterade vi dock att i en demokrati väljer vi några få för att föra vår talan. Duger de inte, så väljer vi andra tills vi är nöjda. Detta är demokratins A & O. 

Jesus älskar inte kapitalism, uppenbarligen...

I USA har friheten, rätten att vara bäst och självkänslan över att vara över alla andra folk på jorden, skapat en brytpunkt där ensolid ekonomi visat sig stå på spekulationer och vänskapsförhållanden i maktens korridorer. Luft! De som har kunnat, har gjort sitt bästa för att bli rikare och metoderna har inte varit rumsrena. Ibland olagliga ibland lagliga, men på gränsen till omoraliska och oetiska. Nu har det hela kollapsat enligt Moore, men han plockar ju fram det som är mest uppseendeväckande. Att USA är i en ny fas med en ny ledning och håller på att återhämta sig passerar han diskret och snabbt. Däremot gör han "avslöjanden" som egentligen inte är konstigare än de sällsamheter som Kalla Fakta, Plus & Uppdrag Granskning visar i våra svenska TV-kanaler varje vecka. Moore gör dem dock mer sensationella och i ett stort land som USA hittar man mer oegentligheter än i lilla Sverige om man söker noga.

Vissa träder fram...

Herr Moore är en populist som mer än gärna lutar åt vänster i de flesta frågor som han belyser. Han är inte dum fastän han ser ut som 500 kilo dödkött med keps, han är en faktasamlare som filtrerar friskt och allt detta gör han för att skapa kontrovers och divertissemang. Hans "dokumentärer" har gjort honom till en hatad och inflytelserik filmmakare och ingen med pengar eller makt vill se Moore hängandes i sin farstu en måndagmorgon. Kritiskt sett gör Moore strutsar av hönefjädrar, men för den som vill se hans verk som "sanningstrumpeten", så är han en frälsare. Populist eller inte, Moore har gjort sig ett rykte och namn som är aktat, även om han trampat i klaveret, han också. Det vi ser i Capitalism: A Love Story är inga nyheter, men det som vi ser är presenterat på ett sätt som får oss att se saker ur Moores och miljoner andras synvinkel. Moore kastar pil och träffar rätt nästa hela tiden. Utan Michael Moore skulle filmen knappast vara lika slagkraftig, för Moore uppfattas som bitsk och ilsken trots sitt slappa utseende och utstrålning. I själva verket matar han oss med kända fakta och får det hela att låta som Djävulens verk. Går hem i troende USA, men i Sverige där kyrkan inte längre är en maktfaktor känns Moores retorik lätt arkaisk. 

...favorithatobjektet displayas också flitigt

Men Moore är trots allt kul och kult. Det är inte utan orsak han är en nål i ögat på många makthavare och i likhet med sina andra filmer levererar han sin syn på saken på ett sätt som underhåller trots att man skall svälja hans information med en nypa salt. Dock, ingen rök utan eld. Och man börjar kanske undra om inte svenska företag ibland agerar som sina amerikanska motsvarigheter, d.v.s. profiterar på de anställda (vilket är liksom meningen) och även deras död. Dead Peasants är ett uttryck som kommer som ur en Monty Python-film, men som är dead serious i Amerika. Efter filmen är man ganska matt och oroad, men det går över snabbare än hans show om terrorism och rätt att bära vapen. Och trots att Moore propagerar friskt för en mer liberal-vänsterpolitik, och lyckas också övertyga för stunden, så susar filmstunden förbi utan att lämna djupa spår i tid och evighet. Mer än djup suck, en fortsatt negativ bild av USA:s s.k. jämlikhet för alla och så går man piggt vidare till något annat. När Moore igen kommer med nästa avslöjanden, så lär jag dock sitta där och glo... precis som vanligt. Moore vet hur man skaffar sig en trogen publik även om han inte riktigt är kapabel att få mig att ändra min syn på vare sig det ena eller det andra. Absolut sevärd!

Grunden till all ondska?

Michael Moore vill ha alla stulna pengar tillbaka!

©Janne Ahlgren