Saker jag inte vill höra talas om...någonsin mer!

Allvarligt talat, jag skulle inte lida ett dugg om jag aldrig mer skulle höra talas om:
- Victoria & Daniel
- Madde och hennes bekymmer
- Maria Wetterstrand
- Mona Sahlin
- Zlatan
- Schlagerfestivalen
Jag har visserligen förståelse för att pöbeln har ett intressen för dessa nyhetsmagneter, men jag skulle vilja en dag öppna nättidningarna utan att någon/något av det nämnda hoppar mot ögonen med kattstora bokstäver.
Men jag är trots allt glad. Jag fick bilen tillbaks från garantiverkstaden och om inte annat, så har säljaren lärt sig nu att om man ger garanti på bilen så är det vettigt att kunna stå för den beskrivning som man gav skriftligt vid köptillfället. Annars kan man drabbas av en envis Ahlgren - eller annan jobbig typ - som lovar all sorts olycka, skriftligt och verbalt, om alla "felen" inte åtgärdas till punkt och pricka. Till säljarens heder må sägas att han höll sit avtal och nu är en gammal fin Merca som ny igen.
- styrväxel
- hjullager fram
- bussning bak
- topplockspackning med slipning och hela kitet
- dieselpump
- farthållare
- spakcentral
- ny ECC
- all el med nya kontakter fixad
- alla lampor bytta
- ny regnsensor
Pris 46 papp. Jag klagar inte. Huruvida säljaren gör det må vara osagt, men då Jonas och jag hämtade bilen igår, så såg han lätt plågad ut. Dock var han mån om att jag blev nöjd, så i den meningen skall han ha en fjäder i sin hatt.

Ålder är inte mer än ett mått på visdom.

Min äldsta son, det vill säga den arvingen som just nu blivit arvslös, har hela helgen mobbat mig för min ålder. Enligt honom så var dinosaurierna unga då jag redan var gammal. Jag har ingen ålderspanik, men då man konstant blir påmind om att man inte längre är i prima skick och ultimat ålder, så börjar man fundera. Visst, över halva livet är bakom en och vissa ålderstecken kan skönjas i form av raviner i ansiktet och ett hårtäcke vars främre kant kryper envist bakåt. Kanske är man inte så vigulant och viril som man var i sina bästa år för 30 år sedan, men i gengäld har man klokskap och vett som förhindrar att man blir sur varje gång tabloidtidningarna har en quiz angående "vad vet du om vaginan", "kan du hennes G-punkter" och "vad kan du om sommarsex". Inte ett skit, men tre barn har jag och det är ju något det. Om inte annat... jobbigt!
Så vänligen skiter jag i mobbningen och hämnas bara litet. Fortsättning lär följa...

Vill ha!

Saker jag absolut behöver just nu, genast:
Inga alls...

Saker jag vill ha just nu, genast:
Båt lämplig för Vättern, typ snipa.
27" iMac
Rejält med pengar
Tålamod
Mindre magknip

Tja, det var väl det. Ganska anspråkslöst tycker jag. Väntar på besked från bilverkstaden och resultatet på garantibyte av styrväxel. Tur att man inte behövde betala det. 8 papp plus arbete! Men väntan är lång och för varje minut som går över lovad leveranstid blir jag surare. Det hela slutar med att jag hamnar i en loop av ilska och då spyr jag galla över oskyldiga också. Tur att fru Ahlgren har förmågan att dra mig ner i varv, hehe.

Visa mig din Visa!

Banker är inte kul. De ger ingen ränta på de småpengar man har sparade (om man har några) och lånar man av dem, så tar de ut -ibland- en jäkla massa procent och avgifter för nöjet att få bli skuldsatt. Alla tjänster kostar, även de som man sköter helt själv över nätet. Och anlitar man en bank som inte är ens lönebank, ja då blir det hela ännu dyrare.
Det finns dock en grej som jag gillar skarpt: Man kan designa sina egna bankkort. Löjligt roligt, kostar bara en hundring och då har man i alla fall ett kort som ingen annan har. Fick mitt nya idag. Barnsligt? Ja, men jag har ju aldrig blivit vuxen. Här nedan gamla och nya.

Ny

Gammal

Och så... en recension! Se denna!

Större, råare och... sevärd!

Att The Descent var en fullträff med små medel är det väl inte många skräckfilmsvänner som förnekar detta. Däremot blir en uppföljare alltid omsorgsfullt examinerad, ty få är de filmer som når originalets originalitet och slagkraft. Smarta filmmakare undviker fallgroparna, men ofta är de för breda och djupa för att helt kunna undvikas. I fallet The Descent: Part 2 har man dock gjort en hel del rätt och bara några nämnvärda misstag.

In eller ut, bestäm dig!

Slå inte ihjäl en mjölkande guldkalv är filmindustrins mantra och då lågbudgetfilmen Instängd (The Descent) blev en veritabel succé, så började vissa individer att fundera på hur man skulle kunna använda denna succé för att göra mera pengar. Som vanligt, vedertaget till och med, fick man tillgång till mer pengar än man kunnat drömma om och mer folk att leka med. Regiansvaret flyttades från Neil Marshall till klipparen Jon Harris, men det hela ser ut som om att gamla gänget är tillbaks, vissa har dock nya uppgifter. Marshall står som producent och övervakare av projektet. Dagens fråga är: Hur skall man toppa originalet?. Svaret: Det går knappast genom att kopiera rakt av. Publiken är mer krävande än så. 

Sarah vill inte ner i grottan igen, det är klart.

Lösningen är lika simpel som den är effektiv; Samma film, mera gore. Faktiskt rejält mycket mer och därtill en in-your-face äckelfaktor som upprör klökmagade utan hesitation. I grund och botten börjar filmen där The Descent slutade. En kvinna utav halvdussinet ramlar ut ur skogen täckt med blod. På samma gång pågår en fruktlös räddningsoperation där man försöker hitta de försvunna kvinnorna som irrat sig i grottorna i jakt på äventyr. En av de mest namnkunniga i gänget är senatorsdottern Juno, som i slutet av första filmen lämpligen offrades för hämnd och en individs räddning. Då räddningsmanskapet får veta var man kan gå ner i de outforskade gruvorna och grottorna är det inget snack om saken. Ner skall man och med sig tar man bonnlurksheriffen, hans assistent och stackars Sarah, som nyligen krupit ur systemet och dessutom med minnesförlust i hela huvudet. Sheriffen missar lämpligt att förtälja för övriga medlemmar i patrullen om ett antal misstankar han har gällande Sarah och detta leder senare till komplikationer. Naturligtvis.

En upphittad videokamera ger ledtrådar om vad som har hänt

Grottorna är fortfarande instabila, farliga och i dem leverCrawlers, en muterad människoras som i mörkret har förlorat sin syn, men som jagar alldeles utmärkt med hörselsinnet, klor och vassa tänder. Knappt han man hasat sig ner innan grottornas skuggmonstrum börjar decimera nedstigarna och, vad fasiken, det är liksom meningen med en film som denna. Vem överlever och varför! Vem dör först? Hur dör personerna? Vilka överraskningar finns? Och så det där nya greppet som byte av regissör och krav från The Moneymen har: Skaffa en stor publik, ge allt vad de tål och gör inte bort er för tid och evighet, så kanske kan vi hålla franchisen igång ännu ett tag framöver. Amen. 

Search and rescue blir search and survive!

Och utan att tveka skaffar man sig möjlighet att öka på klaustrofobin och splattret. Men det som på papper ser bra ut fungerar inte alltid i praktiken. Det största misstaget är filmens förutsägbarhet. Alla som ser på omslaget eller någon bild från filmen vet att Juno återkommer. Varje scen som man tror skall skrämmas (typ BU!), gör det! Zoomar man in i ett mörkt hål kan man räkna med att albinovarelsen dyker upp. Och så vidare. Filmskaparna hittar inte på något som helst originellt. Absolut inget. Däremot levererar de förutsägbarhet i legio och för dem som gillar skrämseltaktik med vederbörligt rytande, morrande, knarrande och andra ljudeffekter som simulerar allt från tarmuttagning till halspulsåderkannibalism, får allt de tål. Här sparas inte på något och filmen går på högvarv hela tiden. 

Tyst eller så dör du. Ty i mörkret...

The Descent: Part 2 gör vissa saker fel, många saker klyschigt, men den gör också det som den förmodas göra. För vänner av psykologisk skräck ger filmen knappast några större vibbar, men de som gillar med aggressiv bu-skräck med mutantfigurer, splatter och trånga utrymmen med få flyktvägar behöver inte känna sig blåsta. Även om jag räknade ut varje hoppa-i-soffan-effekt, så satt både fru A och jag och studsade med jämna mellanrum. Och därtill var filmen bitvis riktigt äcklig. Litet mer och den skulle ha blivit osmaklig på riktigt.

...finns denna äckliga albinokannibal

Blu-rayutgåvan kan man knappast klaga på. Bilden levererar en alldeles utmärkt upplevelse där kontrasterna är skarpa och skuggorna svarta. Filmen är ganska färgfri med tanke på omständigheterna, men då färger finns, ser de bra ut. Skärpa och dylikt är prima grejer. Ser utmärkt ut både på duk och plattburk. Ljudet ger än mer imponeringsfaktor än bilden och har man sina grejer ställda på direktmatning av signal och högtalare till förbannelse, så petar apparaturen ut per default 7.1 som låter mumma. Här finns en ljuddesign som gör skräckfilmsgenren heder. Det var nästan så vi var tvungna att kolla om det fanns några pälsgubbar i vårt förråd bakom salongen. Så snyggt återges ljudet. Perfekt! Extramaterialet ger sedvanligheter som avslöjar skalan på filmen och de olika metoderna man använt för att skapa det hela. Därtill ryggdunk och borttagna scener. Musiken i filmen passar mer än väl en film som denna, så jag klagar inte.

I grottan hör ingen dig skrika! Yeah, right!

The Descent: Part 2 står och faller beroende på vilken relation man har till del 1 och hur hårdnackat man envisas med att inte acceptera ologiska/logiska uppföljare. Idén med filmen är ju, att folk går ner i en grotta och dör. Ettan lämnade ett frågetecken och om det är klokt att räta ut det tecknet, det vet jag inte. Hur som helst tyckte jag att Part 2 var som skräckfilm i sin subgenre alldeles förträfflig, men i jämförelse med Part 1 saknar den allt som gjorde originalet originellt. Men har man ettan så bör man nog ha tvåan också. Det tycker jag.

©Janne Ahlgren

McDonalds gör det igen!

Helvete vilket liv det blev då McDånalds ertappades med slarv. Som om man trodde redan från början att 10-minutersgränsen och dagsfärsk sallad var det man alltid fick. Icke, och tro inte att det är bättre på andra restauranger. Det stora problemet är nog inte McD själv, utan konsumenterna som inte klagar då de märker att de fått slaskig sallad, sega pommes och sönderstekt kött. Är det den svenska, liberala, forgive-and-forget mentaliteten som visar sig, tro? Jag vågar mena att så är det. Då jag arbetade utomlands med bl.a. turister från hela jordbollen klagade amerikanerna, engelsmännen och tyskarna på nästan allt som de hade anledning att klaga på. Svenskarna i sammanhanget drog sig undan och åt den där skosulan till oxfilé, drack vattendrinken och nöjde sig med fettfrukosten som t.o.m amerikanerna rynkade näsan åt.

Själv är jag inte hemskt diskret och här följer en sann berättelse hur Eders Trogne blev arg på McFånalds:
Köpte en Big Mac i all hast i Södertälje på vägen hem. Tänkte att jag käkar den i bilen och lät den ligga tills jag var ute på motorvägen. Ja, ja, man skall inte äta då man kör, jag vet. Men det blev ingen matstund, för då jag öppnade skitet såg det ut som om någon suttit på den och släppt en rejäl rännefis över den. Jag drog in på en poliskontrollplats och fotade fanskapet. Sedan kastade jag den i vägrenen. Ja, ja, jag vet att man inte får skräpa. Om jag hade haft tid skulle jag ha åkt tillbaka, men istället formulerade jag i mitt icke alls stilla sinne ett klagomål medelst brev och ilskna bokstäver.
Jag påpekade att hamburgaren i fråga inte påminde om den matbiten som man bevisligen gjorde reklam för i text och bild, och att jag var mäkta missbelåten på dess utseende och avskyvärda konsistens. Jag menade att maträtten gjorde mig besviken på såväl innehåll som säljställe och att jag ämnade lämna krav på skadestånd, åtminstone ersättning för mina utlägg och anammad harm. V.g se bifogat fotografi som bevismaterial 1A.
Till min stora förvåning fick jag snabbt svar från högre ort var man mångordigt beklagade detta misstag och hoppades att min tilltro till den utmärkta maten på McDonalds inte rubbats av denna engångshändelse. Ansvarig personal har kontaktats och reprimander utdelats. Vänligen acceptera dessa vouchers som ersättning för kväljning, sveda och hunger och använd den med fördel i vilken av våra restauranger som helst. Värdesumma 300 kronor.

Ja, jag gick på plus i denna sak, men McD har sedermera varit på min shit-list, och kommer så att vara tills det växer öron på på min bordslampa. Den bästa maten får man hemma och även om jag inte är långsint eller har kort stubin (jo det är jag och det har jag) så skulle jag för höga nöjets skull vilja se om McD skulle tappa 50% av sin omsättning på stört. Det tycker jag de har gjort sig förtjänta av.

Dagen som inte borde ha existerat!

Hur dåligt kan en dag egentligen börja och vart bär det av sedan? Åkte till verkstaden för att få en sommarservice. Fick veta att jag skulle ha varit där igår! Besökte apoteket för att hämta ut mediciner. Glömde receptet hemma. Skrek mig hes åt Telias kundtjänst för telefonerna, bredbandet och TV:n funkar inte som de skall. Telia säger att de inte kan finna något fel. Tror de att jag sitter och ljuger för dem, eller? Konstaterade efter en stund att felet berodde på en av våra bärbara lurar och bort med den... vips, fungerar allt som det skall igen. Skall jag ringa och be om ursäkt för mitt dåliga uppförande? Tänkte på saken och trampade sedan i hundpiss... mitt ångerfulla humör byttes ut.
Jag är sur. Mest på mig själv och mitt jävla minne. 10% av Sveriges befolkning sover dåligt. Fair enough. Men vissa av oss sover aldrig eller bara med hjälp av medikament. Kognitiv beteendeterapi skall vara effektivt, men då sömnlösheten beror på smärta... ja, vad skall man göra? Lättare att ta sina piller och sova den tid det nu går att sova. Och sedan glömma saker, göra misstag och bli ännu mer sur på sig själv.

Det skulle allt sitta gott med en miljon eller två på banken, så misstänker jag att det skulle vara lättare att uthärda sömnlöshet, misstag, glömska och smärta. Jag vet inte, men detta är min gissning. Hur blir man rik? Inte genom att jobba, har jag konstaterat. Tipsvinst? Visst, men osannolikt. Arv? Jovars, men man kan inte gå omkring och hoppas på att päronen faller av pinnen. Dessutom har farsan lovat supa upp pengarna bara för att jävlas. Det gör han rätt i, njut så länge du kan.

En dag som denna borde man kunna bara glömma. När det har börjat så illa, så finns det bara några självklara saker kvar; Man blir ihjälregnad, jorden öppnar sig och Satan drar en ner till Gehenna, hundarna får rabies, bilen exploderar och radioreportrarna lär sig säga intervju och slutar skymfa språket med interjuv. Det vore väl nåt´?
Här följer billig humor (klicka för större bild):

Pinsamt! På mer än ett sätt.

Pinsamt är bara förnamnet. Visst har Finland gjort bort sig i ishockey förut, men att få stryk av danskarna är  nästan olagligt illa. Och sedan 1-0 mot Tyskland. En match som borde ha slutat typ 11-1 till Finland. Nu är jag varken sportintresserad eller speciellt patriotisk, men det händer att en gammal man väljer att se på sport istället för Hogan Knows Best eller Oprah. Mitt lilla finska blod som jag har kvar kokar dock än då finnarna gör apa av sig. Perkele!
Vill man bli än mer förbannad och uppjagad kan man ju lyssna på Mona Sahlin och vad hon tycker om saker då hon tar paus från att kasta ur sig siffror som inte stämmer. Och vill man bli ytterligare irriterad, så kan man se en film som inte är bra. Kolla här: En Recension...

Kalla på Gud och Omar Sharif dyker upp!

Jag läser mer än gärna populära författare som håller sig till konspirationer, hederliga mord och underhållande katt- och råttalek. Visst har jag en och annan "tung" bok på G mest hela tiden, men kvällslektyren utgörs för det mesta av kioskvältare typ Dan Brown, Dennis Lehane, John Grisham och dagens författare, Raymond Khouri med sina trenne verk hittills. Den lilla hjärnan behöver lättsmält underhållning för att gå ner i varv. Alltså får tung fakta och svår filosofi bli en annan gång. Typ istället för en usel TV-film. 

Brusig riddare betyder att vi befinner oss i forntiden

Jag är den som gärna plocka en bok i pockethyllan bara för att omslaget är frestande. Det händer att jag köper en bok utan att ens veta vad den handlar om. Detta är en del av spänningen, man vet aldrig om man hittar ett guldkorn eller en riktig sjunkbomb. Nu var Khouri som namn redan känd för mig då jag plockade med mig Den Siste Tempelriddaren. En Dan Brown Light, sade man föga smickrande. Och så är det ju. Khoury skriver medryckande, men är en bra bit från Browns kapitelhets och "kunskapsnivå". Icke desto mindre slukade jag Tempelriddaren ganska snabbt och ångrade inte köpet. Då filmen, eller snarare miniserien på två delar, dök upp, så ville jag absolut se om man lyckats överföra en bit habil underhållning till filmmediet, precis som man lyckats med Dan Browns populära skrifter. För att inte tala om Grishams. Eller Lehanes. Keeps getting better!

I nutiden hittar vi inte så ridderliga riddare

Inte! Nej, nej och tusen nej. Såhär gör man inte en bra adaptation av en hyfsad maskopi-konspiration-mystik-religion-geggamoja. Men å andra sidan skall man inte kräva för mycket, för jämför man de ekonomiska och parsonliga insatserna i Den Siste Tempelriddaren och någon av de andra författarnas filmatiseringar, så ser man att Khourys verk får B2-behandlingen av såväl finansiärer som filmfolket. Khoury må ha påtänkt sitt verk innan Da Vinci-koderiet, men som det blev så är Brown på topp och Khoury "allenast" en populär författare där mysterier, religion och symbolik spelar en hel del roll. Den Siste Tempelriddaren börjar dock explosivt i boken och i mitt stilla sinne tänkte jag litet grand Hur skall de lösa detta i filmsammanhang?

Texten säger allt och ljuger friskt.

Enkelt, är svaret. Lägg pengarna på en någorlunda fet TV-miniserie, så räcker stålarna till ett fåtal visuellt maffiga scener. Och filmen börjar med att ett inte så okänt museum, som visar upp Vatikanens dyrbaraste skatter, får besök av medeltida Tempelriddare med svärd, mantel och häst. Och några skjutvapen av nyare karaktär. Dessa antika rövare i nutidens metropolpuls får med sig värdefulla prylar och så Tess Chaykinsom med en biskopskräkla i guld och stulen polishäst jagar bovarna genom New York och kör tornerspel mot en av ligisterna i full utrustning. Hon naturligtvis i aftonklänning och ungefär här försvinner den lilla trovärdighet och spänning som man trots allt skrapat ihop under de första minuterna. Det blir väl så komiskt och då FBI med agent Sean Daley äntrar scenen vet man på två röda hur deras förhållande kommer att utvecklas. 

Biskopen har mer än fingrarna i syltburken

Den Siste Tempelriddaren är förutsägbar. Har man en magkänsla om något, så kommer det att bli så. Den som läst boken och njutit av den kan fortsätta inbilla sig, för dels blir inget överraskande i filmen och dels blir det mesta så fjompigt, att man liksom skäms för att man tyckte att romanen var bra. Mira Sorvino spelar Tess och överraskande är hon hyfsat prima i sin roll. Hon är över 40 år gammal, ser ut så och ger en viss trovärdighet och lättsamhet i sin tolkning av en annars ganska endimensionell karaktär. Sorvino har fått en Oscar en gång, 1996, och uppenbarligen räcker det att hålla henne med jobb, för sanningen att säga är det inte många av hennes filmer som imponerar speciellt mycket. Nyutkomna Belägringen av Leningrad slår nästan sista spiken i kistan. Klart att det finns undantag bland hennes filmer, men Sorvino blev ingen megastar. Och som actionhjälte är hon klart mer trovärdig än Tomb Raider Jolie, men inte närapå lika underhållande. 

Arkeolog, FBI och Mystisk Apparat

Låt oss granska omslaget som discen kommer virad in i. Vanlig keep-case med text på. Så länge, så bra. Bestseller av Raymond Khouri är också korrekt. Sedan kan man undra varför Omar Sharif krediteras som 2:a huvudskådespelare då han har en roll på cirkus 5 minuter i slutet av andra delen, d.v.s. just innan sluttexterna. Victor Garber får däremot en bild på framsidan jämte Sorvino och de som inte vet kan tro att han föreställer Sharif. På baksidan krediteras han dock ihop med Sorvino. Vill man leta efter Sean Daley-skådespelaren Scott Foley så får man ta till lupp och mikroskop. Att han är nr 2 i handlingen betyder inte mycket då han inte har ett namn. Ännu. Han är på väg upp.Tillsammans med en FBI-agent dras arkeologen Tess Chaykin in i en kapplöpning, över Manhattans glömda kyrkogårdar, tvärs över kontinenter, till ödsliga bergstrakter i Mellanöstern, till Vatikanens allra heligaste gömmor.
Ungefär såhär är det, men var Vatikanens hemligaste gömmor fanns, det missade jag.

I en grotta som knappt går att finna finns det överraskande takbelysning

Likaså missade jag en hel del, vad vi i branschen kallar The Fucking Obvious, där bl.a. geografin har re-designats för att matcha en medryckande händelsekedja. Och här fullgörs skillnaden mellan skit och pannkaka. Ron Howard & Dan Brownsom jobbat med "konkurrentfilmerna" har lagt manken till att toucha verkligheten, att inte slarva med manus och skriptauppgifterna, kontinuitet och slutligen regi av plats, händelse och person. Dagens regissör kommer från TV-sfären och heter Paolo Bartzman. Man kan inte skylla allt på honom, för här har man jobbat under tidspress och utgår ifrån att alla amerikanare (primärpubliken) inte ändå vet var Bodrum ligger, hur det ser ut där och om Jerusalem ligger vig Medelhavet eller en bit inåt i landet med en flod rinnande lämpligt i centrum. För att inte tala om, att underjordiska hålor sällan har "fönster" i taket varifrån idylliskt ljus kan strömma ner. Småsaker, men störande. Kan man sin Mellanöstern-historia, så är det mesta som sker i filmen helt åt skogen. Men vad fan, det är ju bara underhållning.

Misshandlad av onda pojkar och sin manager

Alltså får Tess och Sean flytta sig från New York (Vancouver) till Turkiet (Marocco) där de jagas och bedras av alla som du kan tänka dig och även dem som redan från början ser typiskt onda ut. Mitt i allt berättas en story om tre överlevande Tempelriddare som bar på en mäktig hemlighet. Dessa flashbacks har man löst med att tona ner färgerna till sepia och lagt till kolossala mängder digitalt brus. Varför? Filmen blir inte äldre av detta och skulle man nu behöva en markering om att vi har flyttat 500 år tillbaks i tiden så räcker det med ett årtal diskret i nederkant eller tipset om att ringbrynjerustning, tunga järnsvärd och metalliska hattar inte är modernt just nu, i nutid. Never mind, nu bryter det ut skottlossning och hemma hejas Tess av dotter, som kläcker ur sig myndiga fraser, samt vännen Clive, som man inte kan begripa sig på. Bror, vän, make? Take your pick! Emellertid blossar romansen upp mellan Tess och agenten på fältet och kemin mellan dem är som att blanda frukostägget med mineralull. Det liksom funkar inte. Inte alls, någonsin. 

Gud hjälp...

Och ändå vidhåller jag att romanen är läsvärd. Dessvärre har den omskrivits av en viss Suzette Couture för att passa 2 timmar och 45 minuter visningstid. Nämnda skribent hör knappast till filmvärldens A-lista och kommer inte att bli det heller. Man skulle tro att vissa filmskapare och finansieringskällor någon gång måste fatta att alla amerikaner inte är dumma i huvudet och att de flesta Européer verkligen har inom skalpen en hel del historia, geografi och annan allmänbildning. Visst kan vissa finansiärer konstatera, att man kan strunta i Europa, för det hela är ju tänkt för amerikansk kabel-TV, men det är kortsiktigt. Icke desto mindre obegripligt, för allt amerikanerna gör kommer förr eller senare hit och då kan man ju egentligen undra hur dumma vi är då vi suktar efter en usel bit efter en annan. Undantag finns naturligtvis i massor! Den Siste Tempelriddaren är underhållning för stunden, men all fakta åt skogen och en helhet som känns så krystad, att om man i filmen plötsligt stod i begrepp att presentera ett faktum som är verifierbart, så skulle förmodligen den allmänbildade publiken få lindriga hjärnblödningar hela hopen. Men den risken finns inte och filmen slutar precis just så som man vet att den kommer att göra då man skådat verket i tre minuter.

Nu har jag inte sagt något snällt om Den Siste Tempelriddaren, men det finns inte mycket gott att säga. Dvd:n håller bra TV-standard och stör man sig inte på brus och andra föråldringsfånigheter, så är bilden hyfsat bra. Inga konstigheter här, vad jag kunde se. Ljudet är också mer standard och man lyckas även i brôtiga scener hålla surrounden och basen på en nivå som inte skapar vräkning och osämja. Mycket sterilt, kan man beskriva det som. Musiken är i linje med resten av filmen och vissa influenser finns, så att säga. Extramaterial? Nada.

...och hjälpen kommer som Omar Sharif i slutet av sagan.

Jag är inte imponerad och även om jag redan från början visste att jag knappast kommer att bli det, så tittade jag på eländet och för all del; den är som vilken som helst annan äventyrs-mini-serie som man kan hitta på filmkanalerna och det vanliga TV-utbudet. Full av klyschor, stereotyper och förutsägbarhet, men nog kan man få en regning söndagseftermiddag att gå om man så vill. Tveksam till att rekommendera denna produktion, men har maninte läst romanen, så ger den nog säkert mer nöje än vad jag fick.

©Janne Ahlgren

Moore är fortfarande arg och underhållande!

Vi blir alla kommunister när vi dör,
Vi blir alla kommunister när vi dör.
Ty i stora Himlasalen spelas Internationalen,
Vi blir alla kommunister när vi dör!

En liten supvisa som min mormor (nu låter jag som han där Levengood) sjöng då hon fick en sup under skalpen. Hon sjöng andra supvisor också innan hon flyttade till Himlasalen sådär 100 år efter sin födsel. Hon var inte kommunist, verkligen inte. Inte ens vänstervriden, gamla mormor, trots att hon var bara en fattig pensionär som blev fattigare och fattigare ju äldre hon blev. Hon förbannade kommunisterna ty hennes mamma och pappa var sådana och hon förbannade kapitalisterna på högerkant för att hon hade det så knapert. Kommunistgammelmormor lämnade dock en värdefull trea mitt i Stockholm efter sig och en ansenlig mängd gammeltants-guldsmycken. Mormor lämnade en tvåa mitt i Åbo på bästa möjliga centrumplats och ännu mer smycken, pälsar och antika möbler. Så fattig var ingen av dem egentligen och ingen av dem var utan kontanter, men båda hatade kapitalister, dock på grund av olika orsaker.

Mr. Moore på jakt efter USA:s fiender

Efter denna inledning, som dock tangerar dagens ämne, måste jag snabbt berätta om ett annat fenomen. Journalister misstas ofta som vänstersympatisörer per default. Så är ju inte saken egentligen trots att även sådana finns i stora massor. Häromdagen fick jag ett undrande mejl av en som besökt denna blogg, Svenska Fanbladet, om jag kanske var Sverigedemokrat!? Min logga tydde på det i färg och form. Nej, det är jag inte, jag är mer åt högern än mitten men en bra lång bit från SD. Jag hatar inte kapitalister, jag skulle i själva verket gärna vara en då det kommer till kritan. En med egendom, ekonomisk totalfrihet och inga hinder i livet. Men jag är knappast en kapitalist, för trots bil, villa, hundar och gumma äger jag ett samvete, är empatisk och delar med mig solidariskt hellre än roffar åt mig hänsynslöst. Vem gör inte det? Alla, om man frågar dem rakt, men inte alla om de får agera i skymundan och utan kontroll. Men så enkelt får man en stämpel då någon knyter trådar ihop på ett sätt som passar dem själva.

Utkastad mer än en gång

Michael Moore är ingen proletär i ordets sanna mening även om han ger ett visst intryck av att vara det. Han vill hjälpa dem som har det svårt. En gång är det sjuka, en gång fattiga och en gång dem som råkat ut för idiotiska vapenlagar eller terrordåd. Han gör dokumentärer om saker som retar honom. Korrektion; Han gör underhållningsdokumentärer om saker som han vet att retar folk, som underhåller kungligt och ger honom personliga intäkter som inte alls är fy skam. Moore är ett superproffs i sitt gebit och en skicklig filmmanipulatör vars insatser som propagandaminister i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjet säkerligen skulle ha gett massiva reaktioner. Ja, detta naturligtvis beroende hur han vinklar saker och ting, för det är det som Moore gör så skickligt. Han visar en sidan av myntet och så den andra, men den andra sidan är så smutsig så man inte ser vad den föreställer. 

Smarta klipp från arkivfilmer ger eftertryck

Alltså ondgör sig Moore denna gång på alla som bidragit till att världens ekonomi är fördärvad och roten till allt ont kommer från den högsta politiska och ekonomiska toppen i USA. What else is new? Inget, för Moore gör det hela enkelt, känslosamt, humoristiskt och manipulativt, det vill säga underhållande trots att han visar upp folk som far illa på grund av hur landet ligger. Jag talar för mig själv och mina medtittare, fru och son A, då jag säger att vi blev underhållna och ingick snabbt i diskussion om saker och ting. Jag har alltid funnit politik och politisk historia fascinerande och fick överraskande ta en position där klasskampsaktivister och ivrare av proletariatets diktatur brukar befinna sig i. Jag var plötsligt på Moores sida och fick propagera för Marxismens fördelar med klasslöst, jämlikt och egalitärt samhälle i motsats till ett samhälle där den politiska och ekonomiska makten innehas av några få. Teori vs verklighet. Och Moores exempel från USA verkar ju skrämmande. Med fötterna på jorden igen konstaterade vi dock att i en demokrati väljer vi några få för att föra vår talan. Duger de inte, så väljer vi andra tills vi är nöjda. Detta är demokratins A & O. 

Jesus älskar inte kapitalism, uppenbarligen...

I USA har friheten, rätten att vara bäst och självkänslan över att vara över alla andra folk på jorden, skapat en brytpunkt där ensolid ekonomi visat sig stå på spekulationer och vänskapsförhållanden i maktens korridorer. Luft! De som har kunnat, har gjort sitt bästa för att bli rikare och metoderna har inte varit rumsrena. Ibland olagliga ibland lagliga, men på gränsen till omoraliska och oetiska. Nu har det hela kollapsat enligt Moore, men han plockar ju fram det som är mest uppseendeväckande. Att USA är i en ny fas med en ny ledning och håller på att återhämta sig passerar han diskret och snabbt. Däremot gör han "avslöjanden" som egentligen inte är konstigare än de sällsamheter som Kalla Fakta, Plus & Uppdrag Granskning visar i våra svenska TV-kanaler varje vecka. Moore gör dem dock mer sensationella och i ett stort land som USA hittar man mer oegentligheter än i lilla Sverige om man söker noga.

Vissa träder fram...

Herr Moore är en populist som mer än gärna lutar åt vänster i de flesta frågor som han belyser. Han är inte dum fastän han ser ut som 500 kilo dödkött med keps, han är en faktasamlare som filtrerar friskt och allt detta gör han för att skapa kontrovers och divertissemang. Hans "dokumentärer" har gjort honom till en hatad och inflytelserik filmmakare och ingen med pengar eller makt vill se Moore hängandes i sin farstu en måndagmorgon. Kritiskt sett gör Moore strutsar av hönefjädrar, men för den som vill se hans verk som "sanningstrumpeten", så är han en frälsare. Populist eller inte, Moore har gjort sig ett rykte och namn som är aktat, även om han trampat i klaveret, han också. Det vi ser i Capitalism: A Love Story är inga nyheter, men det som vi ser är presenterat på ett sätt som får oss att se saker ur Moores och miljoner andras synvinkel. Moore kastar pil och träffar rätt nästa hela tiden. Utan Michael Moore skulle filmen knappast vara lika slagkraftig, för Moore uppfattas som bitsk och ilsken trots sitt slappa utseende och utstrålning. I själva verket matar han oss med kända fakta och får det hela att låta som Djävulens verk. Går hem i troende USA, men i Sverige där kyrkan inte längre är en maktfaktor känns Moores retorik lätt arkaisk. 

...favorithatobjektet displayas också flitigt

Men Moore är trots allt kul och kult. Det är inte utan orsak han är en nål i ögat på många makthavare och i likhet med sina andra filmer levererar han sin syn på saken på ett sätt som underhåller trots att man skall svälja hans information med en nypa salt. Dock, ingen rök utan eld. Och man börjar kanske undra om inte svenska företag ibland agerar som sina amerikanska motsvarigheter, d.v.s. profiterar på de anställda (vilket är liksom meningen) och även deras död. Dead Peasants är ett uttryck som kommer som ur en Monty Python-film, men som är dead serious i Amerika. Efter filmen är man ganska matt och oroad, men det går över snabbare än hans show om terrorism och rätt att bära vapen. Och trots att Moore propagerar friskt för en mer liberal-vänsterpolitik, och lyckas också övertyga för stunden, så susar filmstunden förbi utan att lämna djupa spår i tid och evighet. Mer än djup suck, en fortsatt negativ bild av USA:s s.k. jämlikhet för alla och så går man piggt vidare till något annat. När Moore igen kommer med nästa avslöjanden, så lär jag dock sitta där och glo... precis som vanligt. Moore vet hur man skaffar sig en trogen publik även om han inte riktigt är kapabel att få mig att ändra min syn på vare sig det ena eller det andra. Absolut sevärd!

Grunden till all ondska?

Michael Moore vill ha alla stulna pengar tillbaka!

©Janne Ahlgren

Lieber Wochenende begrüßen zu dürfen! Tror jag...

Det var en tid sedan man pluggade tyska och det märks. Tur att det finns en översättare i Googles maskineri. Hur kul som helst.
Jobbig skitvecka, influensa hela tiden, men på bättringsväg. Tur att man får sig några skratt då och då. Se gärna The Informant! så blir man på gott humör. Att Volvos okrockbara Volvo krockade mitt under pressvisningen är ju hysteriskt kul. Mindre kul är det med killen som fick hjärtinfarkt på fotbollsplan. Att han fick gult kort för filmning är ju - det måste man erkänna - rätt humoristiskt. Kul är också Vänsterpartiets förslag om att ge betyg till ungarna först i nionde klass. Vad näst? Ingen kan nekas plats på läkarlinjen för att det kränker personens integritet? Korkade politiker finns allstans och i alla partier, men V och MP samt Mona Sahlin drar ifrån ordentligt. Det bådar ju bra för hösten. Vågar man hoppas på en mandatperiod till, tro?

Helt omotiverat en bild på en varelse som lever i vår trädgård.
Och nu: En Recension:

Damons egen film, hull, hår och krok!

Mitt bland alla fantastiska filmer på avlägsna planeter, rymdskräck, tempelriddare och en "dokumentär" blick på kapitalismen kommer Steven Soderbergh med en ganska smal film och tar plats kubikvis i filmvärlden. The Informant! är en film som man helt enkelt inte kan låta bli att gilla. Orsaken är inte Soderberghs taktpinne per se, utan Matt Damon som gör en roll så långt ifrån Jason Bourne som man kan komma. Med bravur!

Här levereras dagens sanning...

Damon spelar Mark Whitacre, en timid biokemist som klättrat på karriärstegen högt upp i företaget ADM, som tillverkar lysin. Inte många företag gör detta i den stora skala som ADM och då priser fixas och donas med andra stora leverantörer runtom jorden, stör detta Whitacre en hel del. FBI blir plötsligt intresserade av sabotage i lysinproduktionen och inleder samtal med Whitacre, som oväntat avslöjar att firman håller på med olaglig priskartellbildning. Agenterna glor med hängande hakor och efter en tid blir Whitacre FBI:s mullvad. Han levererar massiva mängder information som han samlar ihop med pietet, kommenterar och arrangerar. Whitacre visar sig vara en värdefull källa och tror sig själv ha köpt immunitet och en lysande framtid.

Excuse me, vad sa du att du sa, sa du?

Nu kan Whitacre vid första anblick verka som en person som inte klarar av att knyta sina skosnören själv. Han är småfet, går med tupé och agerar som en helkroppsidiot, men på något sätt lyckas han vinkla det mesta så att det passar FBI:s syften väl. Naivt tror Whitacre att han blir belönad och att han kommer att göra staten och ADM en tjänst, stiga i graderna och driva hela företaget efter att skandalen har blåst bort. Men hur är det egentligen med biokemisten som lurar alla, ljuger som en borstbindare och kör simultana tankenötter i skallen mest hela tiden. Vem lurar han egentligen? Och är han så korkad som han ser ut?

Vill du bli mullvad? Ja, tack!

The Informant! är Matt Damons film från början till slut. Visst har Soderberg regisserat en underhållande film, men just valet av Damon är genialt. Mannen gick raskt upp i vikt och agerar så, att man inte ser en minsta glimt av den stenhårda karaktären som gjort hans karriär raketartat adrenalinstint. Damon visar sin bredd, så att säga. Han hel enkelt blir en annan person än vi är vana vid. Huruvida sanningen och hela sanningen är bara mestadels en sanning kan vi spekulera i, men Damons karaktär är bland det mest underhållande vi sett under vårt biorumstak detta år. Här var hela familjen Ahlgren av samma åsikt. För en gångs skull. 

FBI förklarar att det inte är helt riskfritt att agera mullvad

Matt Damon är alltså briljant, men hans verk stöds av väl valda medskådespelare varav TV-aktören och f.d. kapten på USS Enterprise, Scott Bakula gör en kanoninsats. Hans minlösa och lätt förvirrade FBI-agent som faller för Whitacres charm och löften är värd halva biljettpriset, så att säga. Tillsammans i samma rum vet man ibland inte om man ser på Forest Gump på steroider eller någon patetisk karaktär som bara William H. Macy kan åstadkomma i en bröderna Coen-film. Filmen får oss att dra på smilbanden, men bara några gånger skrattar man högt. Denna komedi är kul, men inte asgarvsframkallande. Vi befinner oss i limbo mellan drama och komedi, bitvis så absurd att man knappast kan tro att det hela baserar sig på en sann händelse som f.ö. återges även på ADM:s egen hemsida. Bitvis kan man tro att Damon spelar friskt över, men ju mer han trasslar in sig i kavalkaden av påhitt, osanningar och tänjningar av sannigen, desto mer inser vi det tragiska i Whitacres person.

Damon spelar ut hela sitt register

Filmen lever med Damon, men klart är att nöjet skulle vara bara halva nöjet om inte även resten i produktionen skulle sitta som en handske, det med. Fotot är utsökt och tidsålderns detaljer likaså. Musiken i filmen har undertoner av allt från James Bond till fjantig hissmusik och passar in i varje scen perfekt om också bisarrt. Filmen lever dock inte enbart på silvermolnens kant, nej, den är ingalunda perfekt även om Damon i detta fall är det. Man får känslan av att filmen, jämväl underhållande, borde ha gett litet mer av något; Spänning, skratt, smarthet? Det verkar som att Soderbergh prickar in det mesta perfekt, men i slutändan ligger filmens absoluta tyngd på Damon och Bakula emedan underhållningen som helhet blir aningens mer pantad än man önskar. Mycket av Damons performance väger upp detta, men att lägga skämtet på åskådaren blir ett misstag som Soderbergh inte lyckas rätta till. Dialogmässigt är filmen bra, men även här finns en del narrativt underliga saker, som inte nödvändigtvis hjälper situationen. Mot slutet upplevde jag en lindrig antiklimax, men inte värre än att det gick över med ett leende.

Mitt under ett möte justeras inspelningsapparaturen

Blu-rayutgåvan är på många sätt perfekt. Felfri är väl ordet. Det finns en hel del ljusblödningar och en speciell lutning mot mjuk kontrast, men detta kan förklaras med kamerautrustningen snarare än kvalitén på BD-utgåvan. Soderberg, som själv filmat det hela, har använt Red Digitalkamera som ger filmen en speciell look och passar synnerligen väl att användas under naturliga ljusförhållanden. Kostnadseffektivt och användarna blir allt fler. Damons Green Zone är en av dessa filmer, Che, Gamer, Anti-Christ, Jumper, District 9 & The Lovely Bones är några andra. Kanonbild utan att utmärka sig som referensmaterial. Ljudet är dialogdrivet och ger verkligen inte mer än man får lov att kräva. Inte ens musiken sticker ut speciellt bra, men ljudet i helheten är okej. Extramaterialet består av kommentarer och några extra scener. 

Eeeh, what?

Fåniga typsnitt, 70-talsinspirerad musik, hemska frisyrer och ordet satir hängande över det hela. Lysande spelad, väl regisserad, men också en eskalerande saga som inte slutar på topp. Stilen i filmen kan få många att rygga tillbaks, en del njuter och de flesta ser ut som agenterna i filmen då de får höra vad Whitacre har att säga. Summerat är filmen bra, Damon värd en Oscar, men en liten eftersmak som inte passar i käften blir det nog allt kvar efter föreställningen.

©Janne Ahlgren

Dearly Departed lever än!

Kom att se The Shootist, en gammal goding med John Wayne i sin sista roll. Han spelar det han var; dödssjuk och färdig att logga ut. Som filmknegare kan man dock acceptera, att allt var inte bättre förr. Skådespelarna var inte bättre och resten av filmskaparna knappast heller. Jo, det fanns undantag, pionjärer utan vilkas insatser vi sannerligen skulle vara fattigare idag, men i takt med de gamlas bortgång dyker nya talanger upp. Talanger som når toppen som skådespelare, fotografer, regissörer och producenter. Och egentligen har inte så mycket förändrats. Det lilla som har gjort det kallas för attityd. Attityden är det som gör dagens film fräck, respektlös, snuskig, avslöjande, provocerande och allt det andra som drar oss till biograferna eller hemmabiosoffan. Visst kan tekniska landvinningar skapa stora ögon, men samma sak, samma utvecklig har hänt varje år sedan camera obscura, zoetrope, mutoscope, praxinoscope till filmprojektorer till digitala bestar som ger oss 3D upplevelser. Och utvecklingen fortsätter, var så säker på det.
Därför är det roligt att se en film, om också en gammal, som inte förlitar sig på tekniken, utan enbart på berättelsen och dess aktörer. Fin film. Se här! En recension!

Snygg sorti för John Wayne

Är Gunfighter ett svenskt ord? Inte i min ordbok i alla fall. Nåväl, vi förstår alla vad det betyder, men då originaltiteln The Shootist är "översatt" till Den Siste Gunfightern så står alla mina hår på kroppen inåt och proklamerar hur illa detta låter. Revolvermannen, Den Siste Revolvermannen, Den siste Skottlossarstofilen.... Vad som helst utom den vi dras med idag. Lev med det, kan man säga, och det är precis det vi får göra oavsett om denna betydelselösa detalj retar mig eller inte. 

Mr. Books på väg till sin sista anhalt

Efter John Wayne kom det ett antal glada avtryckarfingrar till alla filmvänners glädje, men på ett sätt sitter titeln och John Wayne helt korrekt på plats, för filmen var mannens sista och han spelade en revolverman som kommit till slutet av sitt liv. Efter ett elakt cancerbesked tar J.B. Books (Wayne) till opiumflaskan för att lindra smärtorna och skaffar sig ett palliativt boende hos Bond Rogers (Lauren Bacall), som är föga förtjust i att ha en man med 30 liv på sitt samvete under sitt tak. Hennes som Gillom (Ron Howard) är mer än förtjust och trots Books önskan sprids ryktet om hans närvaro och hälsoproblem runt staden som en löpeld. Det visar sig att den gamle döende mannen inte får dö i frid. 

Den bekante doktorn ger en förödande prognos

Hans plan att få dö med värdighet grusas av folk som har agg mot honom och dem som gärna vill vara levereraren av blydöd, för det kan man tjäna pengar på. Alla vill ha en del av legenden och själv ser han inte framemot att bli ett skrikande paket som är beroende av andra. Vi får en snabb tillbakablick och inser att Books inte har varit Guds bästa barn. Då han blir sjuk börjar Vilda Västern att ändra sig, hästar ersätts med bilar, spårvagnen skall bli elektrisk och tiden för att vara en desperado, eller en rättskaffens man med vapen i hand, är förbi. Epoken rinner ut för Books, men det finns några gubbar som kan hjälpa honom till en värdig död. Med John Wayne, själv med ena foten i graven, blev The Shootist en film som låter oss komma ihåg mannen som en ikon, inte den som gjorde vidriga Green Berets eller något förskräckliga The Conqueror 1956. Ouääk!

Mrs. Roberts vill inte ha Books under sitt tak

Att dö är inte problemet. Att dö på rätt sätt är trångmålet. En våldsam död är bäst, då får han då utan plågor och i gengäld bli en trofé för någon aspirerande desperado. Men cancern sitter inte i hjärnan och att bli en trofé eller en lögnsaga vill Books inte. Books är ingen man som är socialt på topp. Han är en tvär och självsäker egoist. Han domderar och kräver där han inte egentligen har rätt att göra så. Men Gillom fäster han tycke vid, och likaså vid Bond. De får representera det enda ärbara han haft i sitt liv trots att han är enbart på snabbesök och ställer till mer oreda och förtvivlan än en lugn stund. Trots allt är han en mördare, även om han lagliggör sina dåd med att han inte sköt först. Och trots sitt varmare förhållande till Bond och Gillom låter regissören Don Siegel oss aldrig glömma att detta är ingen sentimental, gammal man utan en som alla vill ha livet av och till det finns det tusen orsaker. 

Sheriffen kommer och gottar sig åt Books öde

Den gamle vännen och läkaren i staden, Dr. E.W. Hostetler (James Stewart) känner med sin patient, men är samtidigt ärlig nog att berätta hur svår den sista tiden kommer att vara. Han föreslår litet mellan raderna, att Books inte bör vänta till det bittra slutet, utan att snarare ta saken i egna händer. Vi vet inte om han tänker på självmord eller självmord genom provokation. I åtta dagar utvecklar Books en relation till staden. Mor och son Rogers fäster en sorts tycke i sin hyresgäst, han betalar inte för klippning, gravsten eller något annat, men han sparar sina pengar till ett syfte. Och slutligen går det inte att gömma sig från det som komma skall. I en av de sista scenerna kommer man närmare John Wayne och hans karriärs slut än någonsin förut och det gäller f.ö. alla andra skådespelare som sagt adjö i en film och sedan kilat vidare på riktigt.

Än räcker krafterna till en ritt på landsbygden

John Wayne, som före sitt genombrott hette Marion Robert Morrison, är en amerikansk filmikon av största mått. En karriär som började 1926 och slutade 1976 med The Shootist betydde 170 filmframträdanden varav några hör till filmhistoriens största klassiker. Tre gånger Oscarnominerades han, en gång vann han för bästa manliga skådespelare i True Grit 1970. Wayne spelade också i en massa undermåliga filmer som råkade ligga i tidens anda eller tvärtemot den, men som en massiv filmpersonlighet kan man inte förbise, att Wayne jobbade med de bästa och presterade oftast det man krävde av honom. Han var ingen lätt person att arbeta med. Han hade sina bestämda åsikter, var alltid mån om sitt rykte och kunde i nästa stund slänga ur sig kommentarer om raspolitik eller patriotism, som i Waynes fall kom att göra honom till en äkta rödblå individ som hatade kommunismen mer än allt annat. 

John Wayne lär Ron Howard att skjuta

The Shootist knyter ihop en mans fenomenala karriär. Flera andra har slutit säcken eller börjat sy ihop dem, såsom Clint Eastwood som slutat agera, men som på topp petar ihop en och annan film till. John Wayne var inte på topp. Han var svårt sjuk, hade genomgått onda tider med cancer och var ingalunda första valet till filmen heller. Med litet otur skulle han ha slutat sin karriär som en pinsam gubbe, som lever på gamla minnen från storhetstiden. Men nu fick Wayne chansen att ge av sig en sista gång och det gjorde han med besked. Vi känner igen attityden, gesterna, stilen. Vi ser också en känslig man, som i sin sista chans att återfå värdighet inför någon som helst visar en mänsklig sida av sig själv. För att ge en förklaring till sitt liv säger han till Gillom: I won't be wronged. I won't be insulted. I won't be laid a-hand on. I don't do these things to other people, and I require the same from them.

För övrigt är dialogen i The Shootist den bästa som man kan hitta i en John Wayne-film. Visst har han varit vass i tungan, men i denna rulle får han hålla på med elakheter och skulle filmen vara från 2000-talet, så skulle den vara barnförbjuden bara för dialogens skull. Nu får vi nöja oss med 70-talets med sävliga språk, men det Wayne säger kommer djupt från hjärtat, litet tyket och lätt kryddat med svart humor. 
Carson City Marshal Walter Thibido: You wouldn't gun down a police officer.
John Bernard Books: What'd stop me? Fear of dying?

En film skall ses som en film oavsett om huvudrollen spelas av en amerikansk ikon. John Wayne var en amerikansk filmlegend och kommer så att fortsätta existera så länge som filmmediet finns. De är få i antal som gjort ett bestående intryck i amerikansk film och John Wayne är en av dem. Inte älskad av alla, men noterad av de flesta och en förebild för många, många skådespelare. Hans sista film är en långsam melodram där gamla tiders med adrenalinstinna alfahanne-skottlossnings-romanser ligger enbart som historiska händelser i ett minne som börjar svika eller minnen som man vill glömma. Wayne gör en storartad roll som en man vid randen och en karaktär som fortfarande är kapabel att få hjärtan att brista. Den absolut sista scenen i filmen var onödig, men sedd i dagens moderna ljus fullständigt logisk. 

Kanske Gillom tar vid där Books slutade

Dvd:n kommer som en bildmässig överraskning. Förutom litet skräp här och var är bilden hur bra som helst. The Shootist är filmad med traditionell 35 mm film i Technicolor och överföringen till digitalt har man lyckats mycket väl med. Filmen ser riktigt bra ut. Ljudet lämnar en del att önska, för mono låter ganska fattigt. Jag trixade litet till och löste dilemmat med en fejksurround och det funkade hyfsat bra. Dock skulle man ha lagt litet maken till då man digitaliserade denna film som nog bör räknas som en klassiker. Elmer Bernstein stod för musiken och då man vet vad man kan vänta sig blir inte heller det musikaliska speciellt överraskande, men ack så lämpligt i sammanhanget. Inget extramaterial.

John Wayne var på väg att checka ut för sista gången redan före och under filmatiseringen och detta blev som sagt hans sista film. James Stewart var nästan döv och hans dialog är därefter. Don Siegel, som bäst kommes ihåg p.g.a.  Dirty Harry hann inte med många filmer till innan han gick bort. Elmer Bernstein är död. Men Ron Howard blev ett av de största namnen i filmindustrin och Lauren Bacall gör vid nästan 90 års ålder fortfarande röster och ansikten i filmens värld. Men av alla dessa kommer Wayne att vara den som förknippas bäst och mest med amerikansk western och patriotisk film. Och det är inte fy skam för en som en som hette Marion och fick 75$ i veckan då hans karriär startade. The Shootist är absolut sevärd om man gillar Wayne och amerikansk western med hjärtat på rätt ställe.

©Janne Ahlgren