Jag älskar djur. Alla djur.
Utom förstås myggor, knott, fästingar, getingar och allt som kan förvandla en mysig verandakväll till ett inferno av svordomar, vilt fäktande och utspillda drinkar.
Jag gillar hundar också fast de är mer människor än djur. Men inte alltid. Mina två Jack Russel och Jonas rangliga Chihuahua kan separat, och ihop, reta rena helvetet ur mig och detta såväl med subtila rörelser och meddelanden som mer fysiska egenheter.
Låt oss ta Pinni, den 12 år gamla tanten som ser ut som en valp, agerar som en valp då man leker med henne ute eller då hon får följa med på båten, simma och lattja. Emellertid då vi befinner oss i hemmets vrå har hon manér som såväl skrämmer som får mig att bli förbannad. Pinni har för vana att vakta saker. Det kan vara en strumpa, en kudde, en repstump eller gubevars en hundleksak. Hon menar att detta objekt är hennes personliga egendom, mer eller mindre hennes nyfödda valp. Att närma sig hunden då hon ”vaktar” är förenligt med livsfara. Nå, kanske inte livsfara, ty det man får sig är ett par väl exponerade tandrader följt av ett gutturalt morrande från bråddjupet. Avlägsnar man sig vaktplatsen avtar morrandet tids nog.
Livsfara inträffar då man plötsligt råkar trampa i närheten av hennes vaktplats och utan att veta att hon ligger där och ruvar på gummiankan. Sådana situationer kan hända nu och då, men speciellt sker det i mörker då man omtöcknad skall gå och pissa på natten. Plötsligt lyser ett par gröna ögon upp och ett hiskeligt vrål av morrat hat klättrar upp längs med ryggraden. Det sätter skinn på näsan ifall att man inte får hjärtattack eller stroke.
Men vad hon egentligen gör är att hon leker. Det är bara så att hennes lek inte är som andra hundars lek och man får vara glad att hon inte bits. Det bara låter och skenattackerna är inbjudan till lek.
Ibland går leken över till något annat, men inte då människor är inblandade. Då brukar det vara 11-årga Jack Russeln Essi som i sitt kopiöst stora oförstånd inte begriper att Pinnis tänder är vassa och bettet hårt. Essi är människans bästa vän i vått och torrt. I synnerhet i vått älskar hon att torka av sig på närmaste person med torra kläder. Helt oberörd hoppar hon upp i famnen, krossar gärna pungkulorna på vägen, blöter ner hela individen och avslutar med att tacksamt slicka hela huvudet med olämpliga mängder hundsaliv och en högst skicklig tungföring. För övrigt lämnar hon aldrig människan ifred och sover hon, så sover hon helst så nära som möjligt, helst ovanpå. Hon ÄR en baby och agerar just så.
Men så får hon hybris och får för sig att Pinni nog vill leka något häftigt. Det vill hon inte, det är säkert. För 8-9 år sedan lekte de krystat med varandra, men numera slutar de flesta lekarna med att damerna ryker ihop, Pinni med ohämmad ilska och Essi med styrka och helst för att döda. Ingen av hundarna skulle någonsin skada en människa, men varandra försöker de döda. Nu händer detta ganska sällan, för även dumma Essi har fattat att dussinet vassa tänder i ett framben gör ont. För oss som skall beblanda oss i att sära på vovvarna innebär detta ibland skador och om inte annat, så blir man uppskärrad. Ja, ja, om inte Pinni & Essi skulle vara så söta och roliga, så skulle de… eller inte. De är ju våra barn.
Det är däremot inte aftonodjuren, som vi så innerligt kommit att hata. Och då talar jag inte om alpackorna som ibland får tokdamp då ett brunstigt sto får för sig att reta Malte-packan bakom staketet. Det kan bli ett himla liv som underhåller hela flocken i flera timmar. Nåja, det är bara sött och helt rätt om man vill ha små, söta alpackeyngel.
Myggspiraler, ni vet de där kemiska sammanställningarna av skrämselrök som skall jaga myggorna på flykt är ondskefulla uppfinningar. Jo, de är uppfunna av Myggornas Riskförbund för att avslöja visuellt och odoramiskt var homo sapiens sitter och ämnar njuta av en lugn sommarkväll. Skickligt undviker detta satans sugkreatur rökslingorna och slurpar i sig kopiösa mängder av livssaften. Den mer ouppmärksamme kvällsgrillaren kan i lätt frånvarande tillstånd klappa till mygghelvetet med sitt grillverktyg som avancerat avlivar insekten. Samtidigt inser man att stekspaden låg precis nyss i grillen och betingar sådär 190 grader Celsius varvid myggstickets annars ringa rodnad och utbuktning förvandlas till scarification av mindre sofistikerat slag.
Har man maximalare otur så anländer ytterligare ett odjur från Gehenna ungefär samtidigt då ispåsens solida del har vattnats på nyligen anskaffade bränntatuering. Det låter som Kustbevakningens Super Puma och har grovt taget samma storlek. Gulrött monster, Vespa Crabro, dånar in i bilden och trots att bålgetingen sägs vara fridfull och mestadels avståndstagande, så får den folket på altanen att välta åt olika håll, skrikandes i högan sky och viftandes i panik med sina yttre extremiteter. Rottingmöblerna flyger sin väg och grillen välter på mahognyimitationsplastmattan som snabbt krymper ihop till en solid klump av mindre användbar gegga. Ifall man hinner släcka den annalkande husbranden, så ser man hur bålgetingen lugnt sörplar i sig av köttsaften på entrecoten och låtsas som inget. Har man ohyfset att daska till åbäket, så får man reprimand i form av en trettio centimeter lång tagg i ögat. Inte av bålgetingen utan svärmor som desperat viftar med sin virkkrok för att inte tippa över i rosenrabatten. Hur kul som helst om kärringen hade ramlat.
Sommaren är officiellt över och alla lever ännu. Tja, alla som jag känner och det är ju bra. Sommaren var också bra med många härliga turer ute på Vättern. Vattnet var kallt, ca 3 cm… jag menar 17 C° som värst, men simma gjorde jag. Och frugan också. Litet missöde var då vi för första skulle kliva ombord på båten igen. Den är utrustad med en egentillverkad badstege (av förre ägaren) som säkerligen okulärt inspekterat fungerade i teorin. I praktiken började den ca 20 över vattenytan och hade pinnar smala som slöa rakblad. Pojkarna ombord skrattade sig fördärvade då frugan hängde och sprattlade som en torsk i saltbad där hon försökte ta sig ombord. En hjälpande hand från ungdomen och frugan lyftes upp som en trasdocka. Av någon anledning fann jag detta oerhört komiskt och höll på att skratta ihjäl mig. Inte att rekommendera i halvhög sjögång och iskallt vatten. Jag kom upp genom att finurligt begagna trimplanen och motorn, så jag slapp den förnedrande räddningen som fru A fortfarande får gliringar för. Allt för att retas.
Må väl gott folk!
