Tro mig alla music lovers, den här måste alla bara ha!
SE! En recension!
En Blu-ray-skatt för alla bluesälskare
Så, om man gillar musik, speciellt livemusik och särdeles speciellt gitarrmusik med lutning åt svart, svängig blues, bör man med fördel ta del av den enda blues-live-Blu-ray-disc som behövs, Carlos Santana presents Buddy Guy, Clarence "Gatemouth" Brown and Bobby Parker. Jag går så långt att jag avser utropa denna Blues BD till den bästa i sitt slag, hittills.
Herr Parker startar med instrumental
Jag har haft nöjet att höra alla inblandade huvudnamn live vid olika tillställningar. Jag har t.o.m. pratat med Carlos Santana helt privat och det är en störtskön lirare som bara kan jämföras med Uriah Heeps nästa lika legendariska Mick Box i vänlighet. Santana har inte haft några vansinnigt stora kommersiella succéer som kan jämföras med allehanda Gaga-typer eller andra vrålande stickfigurer. Santana är en gitarrist och en virtuos, som visserligen har sålt bra, drar fulla hus, men som också sålt sig en aning på kommersialismens altare under 2000-talet. Nåja, bröd måste man ha på bordet.
Carlos Santana gör sällskap på scenen
Men nu handlar det inte om Carlos Santana enbart, utan hans presentation och medverkan på Jazzfestivalen i Montreaux 2004 dit han samlat en trio svarta bluesmusiker för att liva upp stämningen en aning. Montreauxfestivalen är den festival i världen där alla som är värda att nämnas har spelat en eller annan gång. Och det är inte bara jazz som vi hör, utan även andra musikstilar utforskas. Vad som gör Montreaux speciellt gott för oss hemmabiofantaster är att inspelningarna i regel håller hög kvalité och dagens exemplar av HD-inspelning är helt klart i referensklass. Som om detta inte var nog, är även musiken vi får höra i absolut toppklass.
Clarence Brown kör en ganska minlös scenshow
Gitarrister finns av alla de slag. Dagens gubbar, som mäter sisådär 200 år erfarenhet tillsammans, är inte de tekniskt bästa lirarna som finns. Att prata om den bästa i denna bransch är meningslöst för hur skall teknik mätas? Hur skall "feeling" mätas? Man faller för subjektivt tycke och därmed jämnt. Hatar man blues, så blir inte Carlos Santana presents Buddy Guy, Clarence "Gatemouth" Brown and Bobby Parker bättre oavsett vad jag säger. Är man en beundrare av blues och har en förkärlek till gammaldags gitarrblues, jazzblues och rythm'n'blues, så är denna utgåva ett måste.
Fiddle går lika bra som gitarr
Först ut är Bobby Parker. Snubben har lirat planka sedan 40-talet och är en förebild för många stora gitarrister verksamma idag. Dock har Parker egentligen aldrig fått ett genombrott som skulle ha landat honom i samma kategori som dagens tre andra musiker eller fenomen som BB King och Eric Clapton. På något sätt representerar Parkers set kanske det mest ofördärvade i hela sammanhanget. Gubben är inte längre på topp, hans band är inte den vassaste som finns och mixningen av det hela haltar till att börja med på samma sätt som trummisen famlar och lätt ostämdhet finns i bakgrunden. Men sedan lossar det och Parkers set blir i slutändan en njutbar upplevelse, dock tre ljusår från följande stofil som hasar sig in på scenen.
Plaskblöt, men skicklig saxofonist av större kaliber
Clarence "Gatemouth" Brown hann göra detta uppträdande och några till innan han föll av pinnen 81 år gammal. Han drar med sig ett band som består av en totalt uttryckslös basist (som dock har koll på Brown), en superfet saxofonist och en taktmaskin till trummis, som inte heller visar med en min vad han tycker och tänker. Brown spelar med capo, som han flyttar längs med halsen allteftersom tonarten ändras. En teknik som gör, enligt min åsikt, spelandet enklare. Nu var Brown inte talanglös på något sätt, men trots år i gamet och musiken inbäddad i hans själ, så slutar hans set med högst undrande miner. Stackars halvdöve Brown spelar ivrigt, men har glömt att ställa om capon i samma tonart som resterande musiker, så det låter för jävligt. Efter små upprepade uppmaningar från basisten får Brown ordning på sin tonart och minlöst fortsätter han som inget skulle ha hänt. Scenshowen är minimal i sammanhanget. Brown sitter, ler ibland och saxofonisten svettas ymnigt och är mot slutet som en dränkt katt. Tala om show! Men fan vad det svänger.
Santana och tillfällig basist för I've Got My Mojo Working
Dagens höjdpunkt är bad boy Buddy Guy som med bluesen gör saker som ålande popdivor i dyra musikvideor måste klä sig halvnakna för, för att komma någon vart. Buddy Guy leker med rösten, slänger ur sig halv- och helsnuskiga texter och insinuerar friskt om sex i alla dess former. Guy är en underhållare av rang. Han kommer på scen med sin prickiga gitarr och sin vita fiskemössa, vrider på ansiktet och stönar som en kåt tonåring på första träffen. Därtill leker han med sina instrument som om de var en del av hans kropp. Buddy Guy i sin gammelmansgestalt är sin egen show, så även om de andra rör på sig litet grann, så är det Guy som äger scenen utan tvekan.
Gatemouths basist förklarar att han spelar i fel tonart. Santana grubblar över situationen
Vi har tre bluesmusiker och en som provat gränserna på alla tänkbara stilar, men som återkommer till bluesen på ett respektfullt sätt, tack Santana, som själv deltar i alla seten. Vi har tre olika shower, alla inom samma genre, men ändå så olika. Här finns Parkers litet ofina och råa set med en mixning som inte låter helt 100, men som pyr av någon slags urenergi. Musikerna är kanske inte de vassaste, men mitt i Parkers show inser man att känslan finns även om resultatet separat är bra, men jämfört med de andra ganska tamt. Parker är en skicklig bluesgitarrist, men det vilar litet stilspöken av Little Richard & James Brownöver hans uppenbarelse. Men det som saknas i det tekniska framförandet räddas av känslan och draget i setet. Med Santana som stöd blir de sista låtarna ena riktiga röjare även om Santana inte är den som man direkt associerar med svart cajun-, delta- och Chicagoblues.
Buddy Guy, Bad Buddy
Browns set får mig att undra om inte Parkers mixare var döv eller trög. Plötsligt har vi en mer homogen ljudbild där basen framträder ordentligt som ryggraden i setet. Jag kan bara anta, att Parker kanske inte vill att hans instrument skall dränkas av andra, så det kan vara en medveten grej, men Brown låter alla komma till tals. Basisten rör inte en min, men det börjar dra i danssockorna ordentligt. Här pendlar vi mellan swing, blues och röj som får allehanda blonderade putmunnar på MTV att kännas som tre år gammal mjölk i en skitig fähusstövel. Som liten referensram använder jag friskt min äldsta son, som skräpar omkring i huset nu och då och igår då jag satt och lyssnade kom han in, ställde sig i dörren och nickade med huvudet i takt. Då jag förhörde mig om vad han tyckte, så var inte tre gamla, svarta gubbar värda ett skvatt. I hans sinne är det metal av alla de sorter som gäller, men till slut erkände han att det svängde nog ganska gott. Fru A kom hem och undrade vad i jösse namn sitter du där och ler? och det räckte med att jag pekade på det jag lyssnade på. Och så insåg jag att jag faktiskt satt och log med hela ansiktet. Och det är sällsynt. Dessvärre satt jag också och väntade på att saxofonisten skulle få en hjärnblödning och dö på scen, för aldrig har jag sett en människa svettas så ymnigt och dessutom i HD. Hela Brown set är rätt avslappnad och med ålderns och erfarenhetens rätt får hans små tekniska tabbar glömmas eller finnas kvar som kuriositet, för i vanliga fall skulle man ha klippt om, spelat igen eller "fixat det". Här behövs det inte. Brown är/var suverän!
Hatten, mannen...
Buddy Guy kommer ensam ut på scen med akustisk gitarr. Efter Browns mustiga avslut känns det till att börja med som om showen tappar fart, men snart fattar man att Guy börjar medvetet med att demonstrera sin röst och sin fingerfärdighet. Här finns allt från viskning till orkanstyrka och lyriken är inte den snällaste heller. Sent omsider pluggar han i sin Fender (We gonna make some noise, man) och så börjar det svänga. Bakom sig har Guy en drös musiker som inte behöver skämmas för sina kunskaper och han ger alla tid att visa upp sina talanger. Jämför man Guys set med Parkers, så inser man att gubbarna, trots sina lika bakgrunder, lever i helt olika klasser. Inte bara tekniskt, utan även i känsla. Men summerat kan man konstatera att vi ser tre olika shower, men tre olika underhållare och att jämföra dem med varandra är meningslöst, för det är frågan om smak och tycke. Mitt tycke landar dock på att Brown och Guy ger mest valuta för pengarna och Parker blir en liten kuriositet i kanten. Hur som helst är detta den ultimata blues Blu-rayn som man kan köpa idag. Absolut en höjdare.
...och den prickiga gitarren.
Utgåvan. Finfin bild och ljud som känns rätt men undantag av Parkers set som är ganska basfattig, men säkert medvetet sådan. Med brister och allt är denna BD en som jag inte ångrar att jag köpte. Den går t.o.m att ha i bakgrunden som musik då man gör något annat än skriver om den.
Snabbhumoristen Bertil Bertilsson proklamerade en gång för längre sedan på en LP som Rockfolket spelade på, Rockgala på Dambergs vill jag minnas, att bandet var Sveriges abslout sämsta med Sveriges uslaste humorist i täten, läser inga noter, fullständigt orepeterat precis som vanligt. I själva verket var Rockfolket ganska bra. Då jag lyssnar på denna bluesskatt får jag samma känsla som Rockfolket gav mig på 70-talet. Litet framkastat, lätt springpissat, men ändå så tight och så känslofyllt att man bara kan njuta även då alla toner inte passar ihop.
©Janne Ahlgren
Buddy Guy är vår tids Muddy Waters!
SvaraRadera