Tjaha, då börjar jag väl då...

Frågan är: Varför skall jag blogga? Jag har redan en plats där jag ventilerar mina tankar flera gånger i veckan, Discshop.se (http://www.discshop.se/shop/guide.php?lang=&&lang=se&subsite=start&&ref=)

Men det är klart, där talar jag bara om film. Kritiskt och ganska snällt, för sajten besöks av alla åldersgrupper, etnisk mångfald och religiöst varierande individer. Ibland får man bita sig i tungan och hålla sig ifrån de uttryck som bäst passar tillfället. Vidare får jag undvika att tala om saker som inte har att göra med film. Politik, religion, dagsaktuella händelser, en fräckis som jag just hört eller annan material som kan tänkas vara stötande.

Detta är min blogg och här kommer jag att fortsätta att tala om film, men inte som kritiker utan en konsument som har vissa åsikter. Jag uppdaterar bloggen då jag känner för det, inte bara för att jag måste skriva något varje dag. Svenska Fanbladet är en blogg som ger fan i etikett och ibland vett, men den som orkar och ids får här och nu läsa Sveriges (Europas) första Blu-ray recension av Avatar och på sikt även läsa en roman som jag skrev för 10 år sedan och som jag kommer att redigera om och klistra in i Svenska Fanbladet minst en gång i veckan.

Så, då börjar jag:

Teknisk milstolpe och ruskigt underhållande!

Avatar är naturligtvis en milstolpe i filmindustrins klättring från hackig, svartvit, analogkamera med vev till fullt artificiella, tredimensionella fantasivärldar skapade av enorma mängder datakraft, uppfinningar med patent och det vågade steget som pengapojkarna tar då de offrar motsvarande en medelstor nations BNP till ett filmprojekt. Å andra sidan är kreatören ingen mindre än James Cameron och hittills har han fått investerarnas pengar att växa som ogräs. Sådana gubbar litar man på.

Vackert ligger Pandora intill en gasjätte

Avatar må vara en supermodern variant av Pocahontas, en kritisk film om krig och naturexploatering och berättelsemässig en ganska ordinär historia, men filmens klös sitter i det visuella och det är enastående, det kan knappast någon förneka. Vi talar inte längre om en enkel historia där människan kommer till en exotisk måne där det finns naturtillgångar som man bara måste ha. Där finns också en annan ras och för att komma in dem på livet och påverka dem inifrån har man skapat en kropp, en Avatar, som ser ut och agerar som den endemiska varelsen, men som styrs av en människa ihopkopplad i en komplicerad maskin. Varelsen,Na´vi, är större och starkare än människan och lever i total harmoni med sin omgivning. Avataren agerar konstigt, men sakta blir Jake Sully (Sam Worthington) trovärdig för Na´vi och naturligtvis vrålkär i Neytiri (Zoe Zaldana), som är en ståtlig, kvinnlig Na´vi.

Detaljrikt och så jäkla snyggt

Berättelsemässigt hör det till saken att människan kommer till månen Pandora fullt utrustad för krig och inga kompromisser. Här finns alla stereotyper som man kan tänka sig i en spelfilm av någorlunda seriös karaktär. Rollerna är mestadels besatta med folk som är vana vid Camerons temperament (som sägs vara något hetsigt), och proffs, som gör sitt jobb utan att pipa om småsaker. Sigourney Weaver, Michelle Rodriguez, Giovanni Ribisi, Stephen Lang och Wes Studi för att nämna några. Bland anländande människor finns dock en grupp som är mer nyfikna vetenskapsmän än exploaterare. De vill lära sig först, fråga sedan och ta om de får. De vill få kontakt med Na´vi, inte få dem att vända sig emot människan. Men i militärens ögon är Na´vi på grottmänniskostadiet med sina spjut och pilbågar. Men som vanligt, och här är nog en stor pik mot ett visst lands militärhets, tar soldaterna inte i betraktande att Na´vi kan sin planet och människan vet inte hur man skall kriga där.

Vissa Pandoravarelser är inte så gulliga

Innan det blir krig, så blir det en hel del äventyr på en planet som inte finns (vad vi vet), men som lika väl kunde existera ett par dagars körväg in i nästa galax. James Cameron har ockuperat datakraft som saknar motsvarighet i filmhistorien och över 1900 individer för att skapa sin vision. Budgeten var sanslösa 1,6 miljarder, men vinsten hittills har fått revisorerna att falla i Nirvana med sina smått obegripliga 19 miljarder kronor i vinst. Avatar lyckades inte kamma hem alla tunga Oscargubbar den var nominerad till, men de tre som den verkligen fick kan härledas till det vi ser, inte själva berättelsen. Det visuella är så ofattbart vackert och så realistiskt, att Pandora kunde mycket väl vara just den plats där man filmat hela rasket. Green Screen är dagens ord, datakraft och produktionsdesign några andra och de som sett filmen i 3D kan knappast påstå att de sett något märkligare och vackrare på duk någonsin förut. Även 2D versionen är så bombastisk, att man nästan har tårar i ögonen. Senast jag fick en "rysning" då jag var på bio var då Darth Vader drog sitt första andetag i Star Wars III. Avatar är en helkroppsupplevelse trots dess relativt okonventionella berättelse.

Flytande berg hör till de mer exotiska inslagen på Pandora

James Cameron är inte den filmpersonlighet som lånar ut sitt namn till allehanda sensationsprodukter. Han gör film med omtanke och med tanke på teknik och hur den betjänar publiken bäst. Hans karriär har varit spikrak och hans filmer har varje gång skapat en höjd ribba i sin genre som de flesta efterapare aldrig lyckas kliva över. Terminator, Aliens, Abyss, True Lies och Titanic lade nya baspelare för sina respektive genrer. Aliens of the Deep och Ghosts of the Abyss gjorde dokumentärfilmen en tjänst och under åratal har Cameron planerat sin storstilade återkomst till spelfilmen. För att göra Avatar krävdes helt ny utrustning, påhittandet av ett nytt språk och biologer, exobiologer, fysiker och botanister hyrdes in i åratal för att hjälpa till med att skapa Pandora. Samtidigt skakar knäskålarna på filmbolagsbossarna, för Cameron tar den tid som behövs och håller sig knappast till tidtabellerna. Eller budget.

Sam Worthington spelar den förlamade soldaten som får en ny chans att röra på benen

Vidare var man rädda att tekniken inte skulle fungera som Cameron lovade eller att hans berättelse skulle stigmatisera amerikanerna som fick i filmen en roll som kapitalistiska, imperialistiska svin. Många amerikaner är fortfarande i den tron att de verkligen representerar den högsta kasten i den humana historien, världens fräsare, internationell polis och frihetens lovade land. Men trots tematiken och den underliggande, svidande politiska kritiken mot, i synnerhet USA, mottogs filmen mestadels med jubel och hurrarop. Avatar är större än enkla politiska åsikter och trots likheterna med Pocahontas, Dansar Med Vargar och tio andra filmer, så var det får som sågade filmen totalt. Men kritiker som dissade, ja, de fanns ju också där. De finns alltid där, för finns det en åsikt så finns det en annan också. Det påminner om svenska politiska block emot varandra. En säger ja, den andra nej och båda har statistik för att bevisa sin poäng. Inte speciellt konstruktivt och pågående valkampanj just nu låter som Monty PythonsArgument.

Inte svårt att gissa vem som är dagens skurk

Så nejsägarna finns där och argumenten är att filmen är för stor och dum för att kunna tas på allvar. Jag menar, att filmen inte behöver tas på allvar eftersom det är en fantasyfilm med fantasyvarelser, en påhittad värld och en berättelse som man kan tolka precis hur man själv vill. Ta den som den är, en romantisk actionthriller eller en politisk manifestation inklämd i en visuell orgie av specialeffekter. Cameron gör inget förhastat och hans mål är inte att förändra världen, bara den delen som innehåller underhållning på bio och i hemmets egna biorum. Ingen av hans filmer hittills är berättelsemässigt originell, men det han målar upp är en tilldragelse som man knappast kan låta bli att uppleva. Cameron är ett tekniskt geni, en bra sagoberättare, men inte en som krånglar till en story bara för att skapa något annat än basunderhållning. I jämförelse med Avatar är t.ex. Star Wars I, II & III hyperkrångliga i sina innehåll. Visserligen eftersöker jag som konsument och kritiker djup i karaktärerna och en meningsfull berättelse, men som jag ser Avatar är den fulländad såväl i djup som i form given dess ambition att vara visuellt enastående och inte så mycket annat.

Animerad, visst, men het!

Underhållande till max, men filmen lyfter också fram några frågor som man som filmfantast inte kan låta bli att tänka på. För min del bryr jag mig inte om politiska undertoner i detta sammanhang även om det alltid är roligt då en kanadensare dissar amerikaner. Däremot funderar jag på hur denna high-end teknik kommer att påverka filmens existens i framtiden. James Cameron har skapat en hel del av tekniken och det vi ser i filmen är närapå otroligt. Är vi nu närmare steget där teknisk ingenjörskonst och grafiska artister tar över och där skådespelaren inte längre är den primära kraften i filmen. Nu använder Cameron skådespelare bakom karaktärerna med en speciell teknik, men kan man göra detta, så kan man snart skippa skådisarna en gång för alla. Och likaså kulisserna. Försiktiga försök finns redan, men det är bara en kort tids fråga innan vi får inse att huvudpersonen heter Mac, kommer från Apple och designas av nördar på Google. Eller något liknande. Är det en bra sak, eller dålig? Fundera på det. Jag har dock mitt svar klart. Så länge som jag trivs med min film är jag nöjd oavsett om Robban DeNiro får gå arbetslös en stund. Underhållning, även den gjord med stora pengar, är fortfarande bara underhållning. Smaken är saken som gör skillnaden.

Djungelkrig medelst... en sorts häst...

Avatar är en typisk Cameron-film. Den är tekniskt perfekt och bär med sig ett sting av lämplig kritik mot politik och klimat. På gräsrotsnivå håller han sig dock till rasande action, krigsföring, slagsmål och romans. Filmen är lång, men man känner inte att man vill se den sluta. Om några år kan Avatar kännas litet föråldrad då andra investerare och filmmakare lånar patent, skapar ny teknik och hostar upp ännu mer ögongodis, men Avatar kommer för evigt att vara den film som förändrade filmvärlden 2009. Precis som Peter Jackson förändrade fantasyfilmen med Sagan om Ringen. Intressant i sammanhanget är att Jacksons WETA och George Lucas ILM har varit djupt inblandade i den visuella framställningen av Avatar.

Michelle Rodriguez spelar en luftfarkostchaufför

Avatar kräver Blu-ray och en stor bild om man skall se den hemma. Visserligen är dvd:n av referenskvalité, inget snack om saken, men BD-utgåvan ger oss det som man vill ha då man investerat sina lånade och stulna slantar i vettigt hemmabiosystem. Inte helt oväntat är ljud och bild så bra som de kan bli! Om man nu skall lägga en ny referensribba, så får det bli denna film. Samtidigt måste man erkänna, att de flesta nya Blu-rayfilmerna håller så hög kvalité att man knappt kan se skillnaderna mellan dem längre. Visst finns det sämre BD-utgåvor också, men likväl sådana som är lika bra som Avatar. Hur som helst är bilden perfekt och för en ljudbög som mig spelar ju öronen en stor roll. Ingen besvikelse här, inte. Ljudet kommer i DTS 5.1 HD MA från alla håll och kanter, från avgrundsmuller till de högsta frekvenserna utan det minsta tillstymmelse till problem. Musiken är lika designad som resten av filmen och utan den skulle filmen vara fattigare som upplevelse.

Massiva luftstrider

Avatar är unik som teknisk prestation och innefattar även en saga som inte är lika unik, men som nog ger oss en njutbar stund i favoritfåtöljen. Berättelsen i sig är enkel, men omständigheterna runt storyn är enastående. Detta är en filmisk upplevelse som måste upplevas med hela lekamen och därtill en fjäder i hatten på James Cameron som åter igen flyttar på egen hand gränserna mellan gammalmodigt och hypernytt. Ett måste!

Och så Ellen Rip... Sigourney Weaver

©Janne Ahlgren