Fängelse botar...inget. Och så en recension.

Ha, ha, ha. Randy Quaid med fru åkte in i finkan med en smäll. Tydligen har herr Quaid med fru tagit till vana att inte betala för sina hotellbesök och dessutom inte brytt sig om att uppenbara sig vid rättegångar. Innan nu, där domaren lär fängsla båda. Så mycket hjälpte stjärnstatusen. Nåja, Quaid kan vara lugn, han är inte den enda Hollywoodstjärnan som spenderat tid bakom gallren. Och vad det gäller hans stjärnstatus... tveksamt. En gång i tiden - inte längre. Eller som Woody Allen så träffande sa det: 80% av framgång går ut på att man dyker upp. Quaid måste ha hamnat i den där 20% som dök upp sent omsider och upplevde ingen framgång.

Och SE! En Recension!

C Eriksson Solo

Jag är en ganska lättroad individ. Jag skrattar åt det mesta, allt från slapstick till s.k. intellektuell komik. Och så naturligtvis åt andras missöden. Skadeglädje är äkta glädje. Moderna ståuppare har jag emellertid litet svårt för. Det finns bra och roliga sådana, men dessvärre är de flesta stöpta i samma form. De ser olika ut, men showerna tangerar att vara rätt lika. Nu är detta säkerligen en åldersgrej och eftersom jag har växt upp med Martin Ljung, Povel Ramel och andra "finare" och ålderstignare ordlirare, så finns det ganska litet utrymme för killar och tjejer som gör humor av svordomar, könsord, sex, sex, sex och pinsamheter. Men som sagt, även i den kategorin finns såväl svenska som utrikiska supertalanger, som jag gärna ser och lyssnar på.

Badvakten Ola är en sorglig varelse

Scenkonst är en konst som alla inte behärskar. Att stå på en 2 kvadratmeter stor plätt i hörnet av en pub är en sak. Att dominera en hel scen framför hundratals, ja t.o.m. tusentals åskådare är en annan sak och kräver ofta litet mer raffinemang. Många ståuppare gör sig lustiga på publikens kostnad och det är helt okej så länge det inte drabbar den som känner sig olustig inför en sådan händelse. Min mening är att en humoristisk scenkonstnär gör sin show så att han inte slår ner mot publiken, men kan samtidigt känna av sin åskådarmassa och anpassa sig efter den. Dra energi ur publiken är bra, att göra sig lustig över den kan vara lätt riskabelt.

Poesihörna där hatten gör poeten

Nämnda Martin Ljung kom att säga en gång i tiden: Här gör man sitt bästa för att roa publiken, och så skrattar dom bara åt en!Ljung använde hela sin kropp i olika tillställningar för att locka fram skrattet. Mestadels såg han förvånad eller förbannad ut då man skrattade, men det var hans stil. Claes Eriksson är sisådär 40 år yngre än Ljung och även han använder sig av denna förvåning i sin mimik då folket i salongen vrider sig av skrattkramper. Eriksson är naturligtvis mest känd för sin insats iGalenskaparna & After Shave. Eriksson har under sina år av aktivitet spottat ut allt från enklare vitsar till fullfärdiga revyer, musik från lustiga visor till pekorala stämsånger, Tv-serie till långfilm. Vad det gäller Erikssons språkmässiga fingerfärdighet, så är han enkelt i klass med de absolut främsta humoristerna i Sverige, någonsin. Och helt korrekt har han ärats med Povel Ramels Karamellodiktstipendium, en ära som bara de bästa i gamet förtjänar.

Taubeinspirerad vishörna

C Eriksson Solo är en 2-aktare där han undersöker scenens många möjligheter på ett ganska underhållande sätt. Med sig har han enbart en massa karaktärer som han plockar upp ur sitt förråd bara genom att byta något plagg, använda svart tejp som skägg eller helt enkelt ta en hållning som inte är normal. Nu och då brister han ut i sång och som stöd har han ett sexpersonsband. Claes Eriksson är ingen bra sångare, det måste tillstås, men det han saknar i sångfiness tar han igen i sina texter. Man kan aldrig gissa vart det kan bära av då en låt börjar. Hans otaliga gubbar och kärringar är inte de som vi brukar se i Galenskaparsammanhang, men visst finns här en och annan figur som vi känner igen. Dock finns ingen Beige man, ingen Allan Preussen, men det finns en himla många typer som man kan gott flabba åt. Ibland är de helt dragna ur hatten och ibland känner man igen någon. Eller sig själv. Och stackars den som identifierar sig med badvakten Ola.

Texassläktingen på besök

Hela showen präglas av Erikssons lugn. Han tajmar allt perfekt och han rusar inte till nästa vits bara för att göra det för sakens skull. Han är en intelligent författare som inte går hem hos alla, men de som kan associera sinnebilder utan problem och behärskar svenskan perfekt kommer att få en kul stund utan avbrott i skratten. Till saken hör att Eriksson är känt kritisk till en viss sorts politik och religion, men C Eriksson Solo blir inget manifest även om han smygöppnar ibland sin verkliga åsiktslåda. Men det gör inget, för Eriksson är mästare på att göra skoj av sig själv. Vem annan kan stå på scen och förklara med allvarlig min det roliga i en vits samtidigt som folk skrattar åt den. Hans karaktärsbyten är inte så våldsamt drastiska, men nog känns det som om man nu sett 20 olika personer roa från en scen. Trots en loj uppenbarelse finns det en energi som mannen utstrålar såsom en sol. Man blir helt enkelt förbannat glad av att se Claes Eriksson.

Utan religion klarar man sig inte

C Eriksson Solo är mer än stand up comedy. Visserligen gör han även det, men hans insats är mer teater än en enkel vitsshow. Han drar en poesiafton med karikerade karaktärer, föredrag, revy, visafton, konferens, rockkonsert, kabaré och så vidare. Föreställningen är inget för barn, men inte för att den skulle vara stötande, utan för att den är underfundig i den mening, att man bör ha koll på sitt ordförråd om man vill hänga med. Här finns fysiska roligheter också, men showen genomsyras av Erikssons språkliga spetsfundighet. Och jag vet inte om jag sagt det förut, men jag har svårt för persondyrkan i alla dess former, men då det kommer till att vrida och vända på svenska i humorsammanhang finns det bara tre som jag verkligen beundrar; En är Claes Eriksson, den andra är Povel Ramel och den tredje är Krister Claesson. Dessutom är/var de alla hejare på scen och jag har haft nöjet att se dem live, alla tre.

Sverigedemokraternas partikonvent

Finns det något dåligt med C Eriksson Solo? Näe. Inte vad jag kan se. Men en föreställning som denna har aldrig en jämn takt. Ibland sjunker man ner i mer filosofiska funderingar emedan man i nästa stund får se trolleritrick med sång. Och bland den mer utåtriktade rakt-på-sak-humorn finns en subtil bas som attraherar mig mer än någon gänglig varelse som gör sig lustig genom att kasta omkring sig könsord i parti och minut. Claessons komik kräver mer av åskådaren, men den ger också mer tillbaks. Detta sagt kan jag ju också garva ihjäl mig åt vulgära ståuppare, men i längden är det Erikssons show som jag vill se igen. Och igen. Litet som Grisen i Säcken. Ämnet är gammalt, men showen håller måttet än idag. Och om hundra år.

Trolleri

Dvd:n är inget som man behöver bli exalterad över. Standardinspelning med skaplig bild och lika skapligt ljud. Man har inte ens försökt sig på audiovisuell excellence, utan nöjer sig med enkla medel, medelklass och inget extramaterial. Musiken är en del av showen och med Eriksson bakom tonskrivningen är slutresultatet suveränt. Men alla låtar är inte lika bra! Helheten är dock njutbar.

Fulländad show

Man kan kalla detta intelligent dumhumor, för visst finns här en del billiga skämt, men tyngdpunkten ligger i att äga scenen med små medel. Och litet större. Claes Eriksson klarar av detta på egen hand och orkestern är en bonus i kanten. Absolut sevärd, en svensk skrattskatt.