Pinsamt! På mer än ett sätt.

Pinsamt är bara förnamnet. Visst har Finland gjort bort sig i ishockey förut, men att få stryk av danskarna är  nästan olagligt illa. Och sedan 1-0 mot Tyskland. En match som borde ha slutat typ 11-1 till Finland. Nu är jag varken sportintresserad eller speciellt patriotisk, men det händer att en gammal man väljer att se på sport istället för Hogan Knows Best eller Oprah. Mitt lilla finska blod som jag har kvar kokar dock än då finnarna gör apa av sig. Perkele!
Vill man bli än mer förbannad och uppjagad kan man ju lyssna på Mona Sahlin och vad hon tycker om saker då hon tar paus från att kasta ur sig siffror som inte stämmer. Och vill man bli ytterligare irriterad, så kan man se en film som inte är bra. Kolla här: En Recension...

Kalla på Gud och Omar Sharif dyker upp!

Jag läser mer än gärna populära författare som håller sig till konspirationer, hederliga mord och underhållande katt- och råttalek. Visst har jag en och annan "tung" bok på G mest hela tiden, men kvällslektyren utgörs för det mesta av kioskvältare typ Dan Brown, Dennis Lehane, John Grisham och dagens författare, Raymond Khouri med sina trenne verk hittills. Den lilla hjärnan behöver lättsmält underhållning för att gå ner i varv. Alltså får tung fakta och svår filosofi bli en annan gång. Typ istället för en usel TV-film. 

Brusig riddare betyder att vi befinner oss i forntiden

Jag är den som gärna plocka en bok i pockethyllan bara för att omslaget är frestande. Det händer att jag köper en bok utan att ens veta vad den handlar om. Detta är en del av spänningen, man vet aldrig om man hittar ett guldkorn eller en riktig sjunkbomb. Nu var Khouri som namn redan känd för mig då jag plockade med mig Den Siste Tempelriddaren. En Dan Brown Light, sade man föga smickrande. Och så är det ju. Khoury skriver medryckande, men är en bra bit från Browns kapitelhets och "kunskapsnivå". Icke desto mindre slukade jag Tempelriddaren ganska snabbt och ångrade inte köpet. Då filmen, eller snarare miniserien på två delar, dök upp, så ville jag absolut se om man lyckats överföra en bit habil underhållning till filmmediet, precis som man lyckats med Dan Browns populära skrifter. För att inte tala om Grishams. Eller Lehanes. Keeps getting better!

I nutiden hittar vi inte så ridderliga riddare

Inte! Nej, nej och tusen nej. Såhär gör man inte en bra adaptation av en hyfsad maskopi-konspiration-mystik-religion-geggamoja. Men å andra sidan skall man inte kräva för mycket, för jämför man de ekonomiska och parsonliga insatserna i Den Siste Tempelriddaren och någon av de andra författarnas filmatiseringar, så ser man att Khourys verk får B2-behandlingen av såväl finansiärer som filmfolket. Khoury må ha påtänkt sitt verk innan Da Vinci-koderiet, men som det blev så är Brown på topp och Khoury "allenast" en populär författare där mysterier, religion och symbolik spelar en hel del roll. Den Siste Tempelriddaren börjar dock explosivt i boken och i mitt stilla sinne tänkte jag litet grand Hur skall de lösa detta i filmsammanhang?

Texten säger allt och ljuger friskt.

Enkelt, är svaret. Lägg pengarna på en någorlunda fet TV-miniserie, så räcker stålarna till ett fåtal visuellt maffiga scener. Och filmen börjar med att ett inte så okänt museum, som visar upp Vatikanens dyrbaraste skatter, får besök av medeltida Tempelriddare med svärd, mantel och häst. Och några skjutvapen av nyare karaktär. Dessa antika rövare i nutidens metropolpuls får med sig värdefulla prylar och så Tess Chaykinsom med en biskopskräkla i guld och stulen polishäst jagar bovarna genom New York och kör tornerspel mot en av ligisterna i full utrustning. Hon naturligtvis i aftonklänning och ungefär här försvinner den lilla trovärdighet och spänning som man trots allt skrapat ihop under de första minuterna. Det blir väl så komiskt och då FBI med agent Sean Daley äntrar scenen vet man på två röda hur deras förhållande kommer att utvecklas. 

Biskopen har mer än fingrarna i syltburken

Den Siste Tempelriddaren är förutsägbar. Har man en magkänsla om något, så kommer det att bli så. Den som läst boken och njutit av den kan fortsätta inbilla sig, för dels blir inget överraskande i filmen och dels blir det mesta så fjompigt, att man liksom skäms för att man tyckte att romanen var bra. Mira Sorvino spelar Tess och överraskande är hon hyfsat prima i sin roll. Hon är över 40 år gammal, ser ut så och ger en viss trovärdighet och lättsamhet i sin tolkning av en annars ganska endimensionell karaktär. Sorvino har fått en Oscar en gång, 1996, och uppenbarligen räcker det att hålla henne med jobb, för sanningen att säga är det inte många av hennes filmer som imponerar speciellt mycket. Nyutkomna Belägringen av Leningrad slår nästan sista spiken i kistan. Klart att det finns undantag bland hennes filmer, men Sorvino blev ingen megastar. Och som actionhjälte är hon klart mer trovärdig än Tomb Raider Jolie, men inte närapå lika underhållande. 

Arkeolog, FBI och Mystisk Apparat

Låt oss granska omslaget som discen kommer virad in i. Vanlig keep-case med text på. Så länge, så bra. Bestseller av Raymond Khouri är också korrekt. Sedan kan man undra varför Omar Sharif krediteras som 2:a huvudskådespelare då han har en roll på cirkus 5 minuter i slutet av andra delen, d.v.s. just innan sluttexterna. Victor Garber får däremot en bild på framsidan jämte Sorvino och de som inte vet kan tro att han föreställer Sharif. På baksidan krediteras han dock ihop med Sorvino. Vill man leta efter Sean Daley-skådespelaren Scott Foley så får man ta till lupp och mikroskop. Att han är nr 2 i handlingen betyder inte mycket då han inte har ett namn. Ännu. Han är på väg upp.Tillsammans med en FBI-agent dras arkeologen Tess Chaykin in i en kapplöpning, över Manhattans glömda kyrkogårdar, tvärs över kontinenter, till ödsliga bergstrakter i Mellanöstern, till Vatikanens allra heligaste gömmor.
Ungefär såhär är det, men var Vatikanens hemligaste gömmor fanns, det missade jag.

I en grotta som knappt går att finna finns det överraskande takbelysning

Likaså missade jag en hel del, vad vi i branschen kallar The Fucking Obvious, där bl.a. geografin har re-designats för att matcha en medryckande händelsekedja. Och här fullgörs skillnaden mellan skit och pannkaka. Ron Howard & Dan Brownsom jobbat med "konkurrentfilmerna" har lagt manken till att toucha verkligheten, att inte slarva med manus och skriptauppgifterna, kontinuitet och slutligen regi av plats, händelse och person. Dagens regissör kommer från TV-sfären och heter Paolo Bartzman. Man kan inte skylla allt på honom, för här har man jobbat under tidspress och utgår ifrån att alla amerikanare (primärpubliken) inte ändå vet var Bodrum ligger, hur det ser ut där och om Jerusalem ligger vig Medelhavet eller en bit inåt i landet med en flod rinnande lämpligt i centrum. För att inte tala om, att underjordiska hålor sällan har "fönster" i taket varifrån idylliskt ljus kan strömma ner. Småsaker, men störande. Kan man sin Mellanöstern-historia, så är det mesta som sker i filmen helt åt skogen. Men vad fan, det är ju bara underhållning.

Misshandlad av onda pojkar och sin manager

Alltså får Tess och Sean flytta sig från New York (Vancouver) till Turkiet (Marocco) där de jagas och bedras av alla som du kan tänka dig och även dem som redan från början ser typiskt onda ut. Mitt i allt berättas en story om tre överlevande Tempelriddare som bar på en mäktig hemlighet. Dessa flashbacks har man löst med att tona ner färgerna till sepia och lagt till kolossala mängder digitalt brus. Varför? Filmen blir inte äldre av detta och skulle man nu behöva en markering om att vi har flyttat 500 år tillbaks i tiden så räcker det med ett årtal diskret i nederkant eller tipset om att ringbrynjerustning, tunga järnsvärd och metalliska hattar inte är modernt just nu, i nutid. Never mind, nu bryter det ut skottlossning och hemma hejas Tess av dotter, som kläcker ur sig myndiga fraser, samt vännen Clive, som man inte kan begripa sig på. Bror, vän, make? Take your pick! Emellertid blossar romansen upp mellan Tess och agenten på fältet och kemin mellan dem är som att blanda frukostägget med mineralull. Det liksom funkar inte. Inte alls, någonsin. 

Gud hjälp...

Och ändå vidhåller jag att romanen är läsvärd. Dessvärre har den omskrivits av en viss Suzette Couture för att passa 2 timmar och 45 minuter visningstid. Nämnda skribent hör knappast till filmvärldens A-lista och kommer inte att bli det heller. Man skulle tro att vissa filmskapare och finansieringskällor någon gång måste fatta att alla amerikaner inte är dumma i huvudet och att de flesta Européer verkligen har inom skalpen en hel del historia, geografi och annan allmänbildning. Visst kan vissa finansiärer konstatera, att man kan strunta i Europa, för det hela är ju tänkt för amerikansk kabel-TV, men det är kortsiktigt. Icke desto mindre obegripligt, för allt amerikanerna gör kommer förr eller senare hit och då kan man ju egentligen undra hur dumma vi är då vi suktar efter en usel bit efter en annan. Undantag finns naturligtvis i massor! Den Siste Tempelriddaren är underhållning för stunden, men all fakta åt skogen och en helhet som känns så krystad, att om man i filmen plötsligt stod i begrepp att presentera ett faktum som är verifierbart, så skulle förmodligen den allmänbildade publiken få lindriga hjärnblödningar hela hopen. Men den risken finns inte och filmen slutar precis just så som man vet att den kommer att göra då man skådat verket i tre minuter.

Nu har jag inte sagt något snällt om Den Siste Tempelriddaren, men det finns inte mycket gott att säga. Dvd:n håller bra TV-standard och stör man sig inte på brus och andra föråldringsfånigheter, så är bilden hyfsat bra. Inga konstigheter här, vad jag kunde se. Ljudet är också mer standard och man lyckas även i brôtiga scener hålla surrounden och basen på en nivå som inte skapar vräkning och osämja. Mycket sterilt, kan man beskriva det som. Musiken är i linje med resten av filmen och vissa influenser finns, så att säga. Extramaterial? Nada.

...och hjälpen kommer som Omar Sharif i slutet av sagan.

Jag är inte imponerad och även om jag redan från början visste att jag knappast kommer att bli det, så tittade jag på eländet och för all del; den är som vilken som helst annan äventyrs-mini-serie som man kan hitta på filmkanalerna och det vanliga TV-utbudet. Full av klyschor, stereotyper och förutsägbarhet, men nog kan man få en regning söndagseftermiddag att gå om man så vill. Tveksam till att rekommendera denna produktion, men har maninte läst romanen, så ger den nog säkert mer nöje än vad jag fick.

©Janne Ahlgren