Moore är fortfarande arg och underhållande!

Vi blir alla kommunister när vi dör,
Vi blir alla kommunister när vi dör.
Ty i stora Himlasalen spelas Internationalen,
Vi blir alla kommunister när vi dör!

En liten supvisa som min mormor (nu låter jag som han där Levengood) sjöng då hon fick en sup under skalpen. Hon sjöng andra supvisor också innan hon flyttade till Himlasalen sådär 100 år efter sin födsel. Hon var inte kommunist, verkligen inte. Inte ens vänstervriden, gamla mormor, trots att hon var bara en fattig pensionär som blev fattigare och fattigare ju äldre hon blev. Hon förbannade kommunisterna ty hennes mamma och pappa var sådana och hon förbannade kapitalisterna på högerkant för att hon hade det så knapert. Kommunistgammelmormor lämnade dock en värdefull trea mitt i Stockholm efter sig och en ansenlig mängd gammeltants-guldsmycken. Mormor lämnade en tvåa mitt i Åbo på bästa möjliga centrumplats och ännu mer smycken, pälsar och antika möbler. Så fattig var ingen av dem egentligen och ingen av dem var utan kontanter, men båda hatade kapitalister, dock på grund av olika orsaker.

Mr. Moore på jakt efter USA:s fiender

Efter denna inledning, som dock tangerar dagens ämne, måste jag snabbt berätta om ett annat fenomen. Journalister misstas ofta som vänstersympatisörer per default. Så är ju inte saken egentligen trots att även sådana finns i stora massor. Häromdagen fick jag ett undrande mejl av en som besökt denna blogg, Svenska Fanbladet, om jag kanske var Sverigedemokrat!? Min logga tydde på det i färg och form. Nej, det är jag inte, jag är mer åt högern än mitten men en bra lång bit från SD. Jag hatar inte kapitalister, jag skulle i själva verket gärna vara en då det kommer till kritan. En med egendom, ekonomisk totalfrihet och inga hinder i livet. Men jag är knappast en kapitalist, för trots bil, villa, hundar och gumma äger jag ett samvete, är empatisk och delar med mig solidariskt hellre än roffar åt mig hänsynslöst. Vem gör inte det? Alla, om man frågar dem rakt, men inte alla om de får agera i skymundan och utan kontroll. Men så enkelt får man en stämpel då någon knyter trådar ihop på ett sätt som passar dem själva.

Utkastad mer än en gång

Michael Moore är ingen proletär i ordets sanna mening även om han ger ett visst intryck av att vara det. Han vill hjälpa dem som har det svårt. En gång är det sjuka, en gång fattiga och en gång dem som råkat ut för idiotiska vapenlagar eller terrordåd. Han gör dokumentärer om saker som retar honom. Korrektion; Han gör underhållningsdokumentärer om saker som han vet att retar folk, som underhåller kungligt och ger honom personliga intäkter som inte alls är fy skam. Moore är ett superproffs i sitt gebit och en skicklig filmmanipulatör vars insatser som propagandaminister i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjet säkerligen skulle ha gett massiva reaktioner. Ja, detta naturligtvis beroende hur han vinklar saker och ting, för det är det som Moore gör så skickligt. Han visar en sidan av myntet och så den andra, men den andra sidan är så smutsig så man inte ser vad den föreställer. 

Smarta klipp från arkivfilmer ger eftertryck

Alltså ondgör sig Moore denna gång på alla som bidragit till att världens ekonomi är fördärvad och roten till allt ont kommer från den högsta politiska och ekonomiska toppen i USA. What else is new? Inget, för Moore gör det hela enkelt, känslosamt, humoristiskt och manipulativt, det vill säga underhållande trots att han visar upp folk som far illa på grund av hur landet ligger. Jag talar för mig själv och mina medtittare, fru och son A, då jag säger att vi blev underhållna och ingick snabbt i diskussion om saker och ting. Jag har alltid funnit politik och politisk historia fascinerande och fick överraskande ta en position där klasskampsaktivister och ivrare av proletariatets diktatur brukar befinna sig i. Jag var plötsligt på Moores sida och fick propagera för Marxismens fördelar med klasslöst, jämlikt och egalitärt samhälle i motsats till ett samhälle där den politiska och ekonomiska makten innehas av några få. Teori vs verklighet. Och Moores exempel från USA verkar ju skrämmande. Med fötterna på jorden igen konstaterade vi dock att i en demokrati väljer vi några få för att föra vår talan. Duger de inte, så väljer vi andra tills vi är nöjda. Detta är demokratins A & O. 

Jesus älskar inte kapitalism, uppenbarligen...

I USA har friheten, rätten att vara bäst och självkänslan över att vara över alla andra folk på jorden, skapat en brytpunkt där ensolid ekonomi visat sig stå på spekulationer och vänskapsförhållanden i maktens korridorer. Luft! De som har kunnat, har gjort sitt bästa för att bli rikare och metoderna har inte varit rumsrena. Ibland olagliga ibland lagliga, men på gränsen till omoraliska och oetiska. Nu har det hela kollapsat enligt Moore, men han plockar ju fram det som är mest uppseendeväckande. Att USA är i en ny fas med en ny ledning och håller på att återhämta sig passerar han diskret och snabbt. Däremot gör han "avslöjanden" som egentligen inte är konstigare än de sällsamheter som Kalla Fakta, Plus & Uppdrag Granskning visar i våra svenska TV-kanaler varje vecka. Moore gör dem dock mer sensationella och i ett stort land som USA hittar man mer oegentligheter än i lilla Sverige om man söker noga.

Vissa träder fram...

Herr Moore är en populist som mer än gärna lutar åt vänster i de flesta frågor som han belyser. Han är inte dum fastän han ser ut som 500 kilo dödkött med keps, han är en faktasamlare som filtrerar friskt och allt detta gör han för att skapa kontrovers och divertissemang. Hans "dokumentärer" har gjort honom till en hatad och inflytelserik filmmakare och ingen med pengar eller makt vill se Moore hängandes i sin farstu en måndagmorgon. Kritiskt sett gör Moore strutsar av hönefjädrar, men för den som vill se hans verk som "sanningstrumpeten", så är han en frälsare. Populist eller inte, Moore har gjort sig ett rykte och namn som är aktat, även om han trampat i klaveret, han också. Det vi ser i Capitalism: A Love Story är inga nyheter, men det som vi ser är presenterat på ett sätt som får oss att se saker ur Moores och miljoner andras synvinkel. Moore kastar pil och träffar rätt nästa hela tiden. Utan Michael Moore skulle filmen knappast vara lika slagkraftig, för Moore uppfattas som bitsk och ilsken trots sitt slappa utseende och utstrålning. I själva verket matar han oss med kända fakta och får det hela att låta som Djävulens verk. Går hem i troende USA, men i Sverige där kyrkan inte längre är en maktfaktor känns Moores retorik lätt arkaisk. 

...favorithatobjektet displayas också flitigt

Men Moore är trots allt kul och kult. Det är inte utan orsak han är en nål i ögat på många makthavare och i likhet med sina andra filmer levererar han sin syn på saken på ett sätt som underhåller trots att man skall svälja hans information med en nypa salt. Dock, ingen rök utan eld. Och man börjar kanske undra om inte svenska företag ibland agerar som sina amerikanska motsvarigheter, d.v.s. profiterar på de anställda (vilket är liksom meningen) och även deras död. Dead Peasants är ett uttryck som kommer som ur en Monty Python-film, men som är dead serious i Amerika. Efter filmen är man ganska matt och oroad, men det går över snabbare än hans show om terrorism och rätt att bära vapen. Och trots att Moore propagerar friskt för en mer liberal-vänsterpolitik, och lyckas också övertyga för stunden, så susar filmstunden förbi utan att lämna djupa spår i tid och evighet. Mer än djup suck, en fortsatt negativ bild av USA:s s.k. jämlikhet för alla och så går man piggt vidare till något annat. När Moore igen kommer med nästa avslöjanden, så lär jag dock sitta där och glo... precis som vanligt. Moore vet hur man skaffar sig en trogen publik även om han inte riktigt är kapabel att få mig att ändra min syn på vare sig det ena eller det andra. Absolut sevärd!

Grunden till all ondska?

Michael Moore vill ha alla stulna pengar tillbaka!

©Janne Ahlgren