Ålder är inte mer än ett mått på visdom.

Min äldsta son, det vill säga den arvingen som just nu blivit arvslös, har hela helgen mobbat mig för min ålder. Enligt honom så var dinosaurierna unga då jag redan var gammal. Jag har ingen ålderspanik, men då man konstant blir påmind om att man inte längre är i prima skick och ultimat ålder, så börjar man fundera. Visst, över halva livet är bakom en och vissa ålderstecken kan skönjas i form av raviner i ansiktet och ett hårtäcke vars främre kant kryper envist bakåt. Kanske är man inte så vigulant och viril som man var i sina bästa år för 30 år sedan, men i gengäld har man klokskap och vett som förhindrar att man blir sur varje gång tabloidtidningarna har en quiz angående "vad vet du om vaginan", "kan du hennes G-punkter" och "vad kan du om sommarsex". Inte ett skit, men tre barn har jag och det är ju något det. Om inte annat... jobbigt!
Så vänligen skiter jag i mobbningen och hämnas bara litet. Fortsättning lär följa...