Visa mig din Visa!

Banker är inte kul. De ger ingen ränta på de småpengar man har sparade (om man har några) och lånar man av dem, så tar de ut -ibland- en jäkla massa procent och avgifter för nöjet att få bli skuldsatt. Alla tjänster kostar, även de som man sköter helt själv över nätet. Och anlitar man en bank som inte är ens lönebank, ja då blir det hela ännu dyrare.
Det finns dock en grej som jag gillar skarpt: Man kan designa sina egna bankkort. Löjligt roligt, kostar bara en hundring och då har man i alla fall ett kort som ingen annan har. Fick mitt nya idag. Barnsligt? Ja, men jag har ju aldrig blivit vuxen. Här nedan gamla och nya.

Ny

Gammal

Och så... en recension! Se denna!

Större, råare och... sevärd!

Att The Descent var en fullträff med små medel är det väl inte många skräckfilmsvänner som förnekar detta. Däremot blir en uppföljare alltid omsorgsfullt examinerad, ty få är de filmer som når originalets originalitet och slagkraft. Smarta filmmakare undviker fallgroparna, men ofta är de för breda och djupa för att helt kunna undvikas. I fallet The Descent: Part 2 har man dock gjort en hel del rätt och bara några nämnvärda misstag.

In eller ut, bestäm dig!

Slå inte ihjäl en mjölkande guldkalv är filmindustrins mantra och då lågbudgetfilmen Instängd (The Descent) blev en veritabel succé, så började vissa individer att fundera på hur man skulle kunna använda denna succé för att göra mera pengar. Som vanligt, vedertaget till och med, fick man tillgång till mer pengar än man kunnat drömma om och mer folk att leka med. Regiansvaret flyttades från Neil Marshall till klipparen Jon Harris, men det hela ser ut som om att gamla gänget är tillbaks, vissa har dock nya uppgifter. Marshall står som producent och övervakare av projektet. Dagens fråga är: Hur skall man toppa originalet?. Svaret: Det går knappast genom att kopiera rakt av. Publiken är mer krävande än så. 

Sarah vill inte ner i grottan igen, det är klart.

Lösningen är lika simpel som den är effektiv; Samma film, mera gore. Faktiskt rejält mycket mer och därtill en in-your-face äckelfaktor som upprör klökmagade utan hesitation. I grund och botten börjar filmen där The Descent slutade. En kvinna utav halvdussinet ramlar ut ur skogen täckt med blod. På samma gång pågår en fruktlös räddningsoperation där man försöker hitta de försvunna kvinnorna som irrat sig i grottorna i jakt på äventyr. En av de mest namnkunniga i gänget är senatorsdottern Juno, som i slutet av första filmen lämpligen offrades för hämnd och en individs räddning. Då räddningsmanskapet får veta var man kan gå ner i de outforskade gruvorna och grottorna är det inget snack om saken. Ner skall man och med sig tar man bonnlurksheriffen, hans assistent och stackars Sarah, som nyligen krupit ur systemet och dessutom med minnesförlust i hela huvudet. Sheriffen missar lämpligt att förtälja för övriga medlemmar i patrullen om ett antal misstankar han har gällande Sarah och detta leder senare till komplikationer. Naturligtvis.

En upphittad videokamera ger ledtrådar om vad som har hänt

Grottorna är fortfarande instabila, farliga och i dem leverCrawlers, en muterad människoras som i mörkret har förlorat sin syn, men som jagar alldeles utmärkt med hörselsinnet, klor och vassa tänder. Knappt han man hasat sig ner innan grottornas skuggmonstrum börjar decimera nedstigarna och, vad fasiken, det är liksom meningen med en film som denna. Vem överlever och varför! Vem dör först? Hur dör personerna? Vilka överraskningar finns? Och så det där nya greppet som byte av regissör och krav från The Moneymen har: Skaffa en stor publik, ge allt vad de tål och gör inte bort er för tid och evighet, så kanske kan vi hålla franchisen igång ännu ett tag framöver. Amen. 

Search and rescue blir search and survive!

Och utan att tveka skaffar man sig möjlighet att öka på klaustrofobin och splattret. Men det som på papper ser bra ut fungerar inte alltid i praktiken. Det största misstaget är filmens förutsägbarhet. Alla som ser på omslaget eller någon bild från filmen vet att Juno återkommer. Varje scen som man tror skall skrämmas (typ BU!), gör det! Zoomar man in i ett mörkt hål kan man räkna med att albinovarelsen dyker upp. Och så vidare. Filmskaparna hittar inte på något som helst originellt. Absolut inget. Däremot levererar de förutsägbarhet i legio och för dem som gillar skrämseltaktik med vederbörligt rytande, morrande, knarrande och andra ljudeffekter som simulerar allt från tarmuttagning till halspulsåderkannibalism, får allt de tål. Här sparas inte på något och filmen går på högvarv hela tiden. 

Tyst eller så dör du. Ty i mörkret...

The Descent: Part 2 gör vissa saker fel, många saker klyschigt, men den gör också det som den förmodas göra. För vänner av psykologisk skräck ger filmen knappast några större vibbar, men de som gillar med aggressiv bu-skräck med mutantfigurer, splatter och trånga utrymmen med få flyktvägar behöver inte känna sig blåsta. Även om jag räknade ut varje hoppa-i-soffan-effekt, så satt både fru A och jag och studsade med jämna mellanrum. Och därtill var filmen bitvis riktigt äcklig. Litet mer och den skulle ha blivit osmaklig på riktigt.

...finns denna äckliga albinokannibal

Blu-rayutgåvan kan man knappast klaga på. Bilden levererar en alldeles utmärkt upplevelse där kontrasterna är skarpa och skuggorna svarta. Filmen är ganska färgfri med tanke på omständigheterna, men då färger finns, ser de bra ut. Skärpa och dylikt är prima grejer. Ser utmärkt ut både på duk och plattburk. Ljudet ger än mer imponeringsfaktor än bilden och har man sina grejer ställda på direktmatning av signal och högtalare till förbannelse, så petar apparaturen ut per default 7.1 som låter mumma. Här finns en ljuddesign som gör skräckfilmsgenren heder. Det var nästan så vi var tvungna att kolla om det fanns några pälsgubbar i vårt förråd bakom salongen. Så snyggt återges ljudet. Perfekt! Extramaterialet ger sedvanligheter som avslöjar skalan på filmen och de olika metoderna man använt för att skapa det hela. Därtill ryggdunk och borttagna scener. Musiken i filmen passar mer än väl en film som denna, så jag klagar inte.

I grottan hör ingen dig skrika! Yeah, right!

The Descent: Part 2 står och faller beroende på vilken relation man har till del 1 och hur hårdnackat man envisas med att inte acceptera ologiska/logiska uppföljare. Idén med filmen är ju, att folk går ner i en grotta och dör. Ettan lämnade ett frågetecken och om det är klokt att räta ut det tecknet, det vet jag inte. Hur som helst tyckte jag att Part 2 var som skräckfilm i sin subgenre alldeles förträfflig, men i jämförelse med Part 1 saknar den allt som gjorde originalet originellt. Men har man ettan så bör man nog ha tvåan också. Det tycker jag.

©Janne Ahlgren