Jobbig skitvecka, influensa hela tiden, men på bättringsväg. Tur att man får sig några skratt då och då. Se gärna The Informant! så blir man på gott humör. Att Volvos okrockbara Volvo krockade mitt under pressvisningen är ju hysteriskt kul. Mindre kul är det med killen som fick hjärtinfarkt på fotbollsplan. Att han fick gult kort för filmning är ju - det måste man erkänna - rätt humoristiskt. Kul är också Vänsterpartiets förslag om att ge betyg till ungarna först i nionde klass. Vad näst? Ingen kan nekas plats på läkarlinjen för att det kränker personens integritet? Korkade politiker finns allstans och i alla partier, men V och MP samt Mona Sahlin drar ifrån ordentligt. Det bådar ju bra för hösten. Vågar man hoppas på en mandatperiod till, tro?
Helt omotiverat en bild på en varelse som lever i vår trädgård.
Och nu: En Recension:
Damons egen film, hull, hår och krok!
Mitt bland alla fantastiska filmer på avlägsna planeter, rymdskräck, tempelriddare och en "dokumentär" blick på kapitalismen kommer Steven Soderbergh med en ganska smal film och tar plats kubikvis i filmvärlden. The Informant! är en film som man helt enkelt inte kan låta bli att gilla. Orsaken är inte Soderberghs taktpinne per se, utan Matt Damon som gör en roll så långt ifrån Jason Bourne som man kan komma. Med bravur!
Här levereras dagens sanning...
Damon spelar Mark Whitacre, en timid biokemist som klättrat på karriärstegen högt upp i företaget ADM, som tillverkar lysin. Inte många företag gör detta i den stora skala som ADM och då priser fixas och donas med andra stora leverantörer runtom jorden, stör detta Whitacre en hel del. FBI blir plötsligt intresserade av sabotage i lysinproduktionen och inleder samtal med Whitacre, som oväntat avslöjar att firman håller på med olaglig priskartellbildning. Agenterna glor med hängande hakor och efter en tid blir Whitacre FBI:s mullvad. Han levererar massiva mängder information som han samlar ihop med pietet, kommenterar och arrangerar. Whitacre visar sig vara en värdefull källa och tror sig själv ha köpt immunitet och en lysande framtid.
Excuse me, vad sa du att du sa, sa du?
Nu kan Whitacre vid första anblick verka som en person som inte klarar av att knyta sina skosnören själv. Han är småfet, går med tupé och agerar som en helkroppsidiot, men på något sätt lyckas han vinkla det mesta så att det passar FBI:s syften väl. Naivt tror Whitacre att han blir belönad och att han kommer att göra staten och ADM en tjänst, stiga i graderna och driva hela företaget efter att skandalen har blåst bort. Men hur är det egentligen med biokemisten som lurar alla, ljuger som en borstbindare och kör simultana tankenötter i skallen mest hela tiden. Vem lurar han egentligen? Och är han så korkad som han ser ut?
Vill du bli mullvad? Ja, tack!
The Informant! är Matt Damons film från början till slut. Visst har Soderberg regisserat en underhållande film, men just valet av Damon är genialt. Mannen gick raskt upp i vikt och agerar så, att man inte ser en minsta glimt av den stenhårda karaktären som gjort hans karriär raketartat adrenalinstint. Damon visar sin bredd, så att säga. Han hel enkelt blir en annan person än vi är vana vid. Huruvida sanningen och hela sanningen är bara mestadels en sanning kan vi spekulera i, men Damons karaktär är bland det mest underhållande vi sett under vårt biorumstak detta år. Här var hela familjen Ahlgren av samma åsikt. För en gångs skull.
FBI förklarar att det inte är helt riskfritt att agera mullvad
Matt Damon är alltså briljant, men hans verk stöds av väl valda medskådespelare varav TV-aktören och f.d. kapten på USS Enterprise, Scott Bakula gör en kanoninsats. Hans minlösa och lätt förvirrade FBI-agent som faller för Whitacres charm och löften är värd halva biljettpriset, så att säga. Tillsammans i samma rum vet man ibland inte om man ser på Forest Gump på steroider eller någon patetisk karaktär som bara William H. Macy kan åstadkomma i en bröderna Coen-film. Filmen får oss att dra på smilbanden, men bara några gånger skrattar man högt. Denna komedi är kul, men inte asgarvsframkallande. Vi befinner oss i limbo mellan drama och komedi, bitvis så absurd att man knappast kan tro att det hela baserar sig på en sann händelse som f.ö. återges även på ADM:s egen hemsida. Bitvis kan man tro att Damon spelar friskt över, men ju mer han trasslar in sig i kavalkaden av påhitt, osanningar och tänjningar av sannigen, desto mer inser vi det tragiska i Whitacres person.
Damon spelar ut hela sitt register
Filmen lever med Damon, men klart är att nöjet skulle vara bara halva nöjet om inte även resten i produktionen skulle sitta som en handske, det med. Fotot är utsökt och tidsålderns detaljer likaså. Musiken i filmen har undertoner av allt från James Bond till fjantig hissmusik och passar in i varje scen perfekt om också bisarrt. Filmen lever dock inte enbart på silvermolnens kant, nej, den är ingalunda perfekt även om Damon i detta fall är det. Man får känslan av att filmen, jämväl underhållande, borde ha gett litet mer av något; Spänning, skratt, smarthet? Det verkar som att Soderbergh prickar in det mesta perfekt, men i slutändan ligger filmens absoluta tyngd på Damon och Bakula emedan underhållningen som helhet blir aningens mer pantad än man önskar. Mycket av Damons performance väger upp detta, men att lägga skämtet på åskådaren blir ett misstag som Soderbergh inte lyckas rätta till. Dialogmässigt är filmen bra, men även här finns en del narrativt underliga saker, som inte nödvändigtvis hjälper situationen. Mot slutet upplevde jag en lindrig antiklimax, men inte värre än att det gick över med ett leende.
Mitt under ett möte justeras inspelningsapparaturen
Blu-rayutgåvan är på många sätt perfekt. Felfri är väl ordet. Det finns en hel del ljusblödningar och en speciell lutning mot mjuk kontrast, men detta kan förklaras med kamerautrustningen snarare än kvalitén på BD-utgåvan. Soderberg, som själv filmat det hela, har använt Red Digitalkamera som ger filmen en speciell look och passar synnerligen väl att användas under naturliga ljusförhållanden. Kostnadseffektivt och användarna blir allt fler. Damons Green Zone är en av dessa filmer, Che, Gamer, Anti-Christ, Jumper, District 9 & The Lovely Bones är några andra. Kanonbild utan att utmärka sig som referensmaterial. Ljudet är dialogdrivet och ger verkligen inte mer än man får lov att kräva. Inte ens musiken sticker ut speciellt bra, men ljudet i helheten är okej. Extramaterialet består av kommentarer och några extra scener.
Eeeh, what?
Fåniga typsnitt, 70-talsinspirerad musik, hemska frisyrer och ordet satir hängande över det hela. Lysande spelad, väl regisserad, men också en eskalerande saga som inte slutar på topp. Stilen i filmen kan få många att rygga tillbaks, en del njuter och de flesta ser ut som agenterna i filmen då de får höra vad Whitacre har att säga. Summerat är filmen bra, Damon värd en Oscar, men en liten eftersmak som inte passar i käften blir det nog allt kvar efter föreställningen.
©Janne Ahlgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jamen kommentera gärna om Du tycker det är nödvändigt, roande eller bara för att Du är snäll.